Mitt liv ter sig ibland som uppdelat i olika tideräkningar. Nu befinner jag mig sedan närmare sex år i Zagreb-tiden. Den rör förstås först och främst min egen personliga verklighet med sådant som vanor, vänner, kärlekar, arbete, resor och vad det kan vara, men den här sekvensen ger också genom sin begränsning ett speciellt tidsmässigt perspektiv på en större verklighet omkring mig. Ett slags lupp, om man så vill. Jag tittar på Europa genom den luppen och jag vet och minns att jag när jag lämnade Sverige inte tvivlade ett ögonblick på Europa som en avundsvärd världsdel eller Sverige som ett självklart lugnt land. Under de första åren här åkte jag ofta till Slovenien och fick då känna på att Kroatien inte hörde till EU. Rigorösa kontroller, långa väntetider på gränserna, väldigt mycket uniformerat folk som strömmade genom tågvagnarna eller trängdes på gränsstationerna. Kroatiens EU-inträde hägrade som en lösning på en mängd praktiska problem och allt kändes som en rörelse med en klar riktning framåt. 2013 skedde inträdet och jag minns att några sa att det var typiskt att Kroatien skulle stiga på just när skeppet började sjunka, men jag uppfattade det mest som spirituellt gnäll. Det är ju nämligen också så, har jag lärt mig, att kroater är bra på att gnälla och klaga. Fast egentligen var allting fortfarande lugnt då 2013 och framåtrörelsen för andra länder på Balkan verkade självklar om än ganska långsam. 2014 får jag inte riktigt grepp om i minnet annat än på mitt rent privata plan – jag vet vad jag gjorde, vilka jag träffade och vart jag reste. Det var förra året som allt detta så självklart trygga hamnade på ett sluttande plan, först ganska omärkligt, sedan allt tydligare. Flyktingströmmarna tilltog under sommaren och ännu mera under hösten och har nu blivit ett slags konstant. Och nu är IS allt tydligare närvarande i Europa och självmordsbombare och andra bombare attackerar europeiska storstäder, särskilt västeuropeiska. De hugger mot Västeuropas välorganiserade, öppna samhälles mitt. Och i dessa dagar är man oroligare i Paris och Bryssel än i städer i centrala och östra Europa. Härom dagen pratade vi om att Kroatien är lugnare än de flesta områden i Västeuropa, fast då var det någon som sa att gränserna till Bosnien ju knappast är stängda på riktigt och att småorter på den bosniska landsbygden håller på att omvandlas till terroristceller och att Sarajevo äts upp inifrån av islamistiska rörelsers rörelser. Så, nej, inte här heller finns något som liknar det man kallar trygghet. Det som ligger i luften både här och där är att sakernas tillstånd kan ändras snabbt.
Blogg
Om civilisation – ett försök
Sann civilisation råder när den starkare inte utnyttjar sin styrka mot den svagare. Sann civilisation är en klart lysande sällsynthet.
(Detta ur nattens funderingar, kanske ligger den främsta bristen i ordet ”civilisation”. Är jag säker på att termen täcker begreppet jag har i tankarna? Nej, men vilket ord är det jag söker? Finns det alls?)
Ett vårligt spjut
Denna härliga farliga vår! Ju vackrare den blir desto starkare hotar den att strax försvinna i ett ”nyss var det vår” med färggranna fartränder. Och ändå vill jag inte hoppas på småkyliga återhållande vårbevarande dagar. Det är motsatsen till hoppets sanna anda. Så jag överlämnar hoppet och våren åt varandra och höjer ett vårligt forsythiaspjut mot himlen innan det gröna tränger bort det gula!
Fruktlösa funderingar kring terrorismen
Det är en stillsamt regnig dag. Utanför fönstret är det grått men i det gråa lyser de blommande träden. Snart ska jag gå till spårvagnen och ta mig till dagens arbete. Ja, arbetet finns väl här vid bordet också och jag har rättat och förberett en del. Jag är trött fastän det är förmiddag. Är det detta som kallas vårtrötthet? Kanske.
Jag funderar fruktlöst över terrorismen, dess drivkrafter. Och jag tror inte jag hycklar när jag frågar: Varför? De flesta terrorister är unga män, inte de fattigaste vad jag har kunnat se. Vad driver dem? Inte kan det väl vara de där sjuttiosju (eller något annat antal, tänker inte slå upp) jungfrurna att fritt härja med i paradiset. Vilket förfärande dystopiskt paradis! Det slår mig att det också finns kvinnliga terrorister, inte så många, men de finns. Vilka belöningar förespeglas dem? Inte sjuttiosju män väl? Det tror jag ingen vill ha, kanske två eller ja, tre. Verkar det som om jag skämtar? Det gör jag inte. Jag förstår inte drivkraften och jag tror inte att de unga männen tror på det här paradiset. För att tro på andra världar och för att kunna föreställa oss dem behöver vi ro och kontemplation, aldrig våld mot någon annan. Våldet och mördandet stjäl vår föreställningsförmåga, stänger vägen till de inre stilla upphöjda platserna.
Om det inte är drömmen om den hinsides belöningen som driver in de unga männen i terrorismens garn, vad är det då? Ekonomiska skäl? Kanske, men då är det inte deras skäl utan dessa skäl tillhör i så fall någon ledare bakom de unga männen. En självmordsbombare kan inte ha ekonomiska skäl för egen del, det säger sig självt. Makt? För makt gäller precis samma sak som för pengar. En självmordsbombare söker inte makt. Är det då ett slags groteskt stor dumhet som styr deras steg? I slutna rum, där bara en röst hörs, kan en sådan dumhet växa obehindrat.
Eller handlar det om ett förvrängt sökande efter mening? Efter mening och tillhörighet? Men blir jag självmordsbombare för det? Finns tillhörigheten på vägen mot sprängningen? Jag är en av alla dem som ska spränga sig till döds och de är mina bröder. Kanske bygger allt det här också på en rädsla för åldrandet. Jag vill dö ung med hett blod för en stor sak. Och andra är rädda för mig. Min rädsla blir osynlig inför de mångas rädsla. Jag tycks mig modig där inne i de grumliga blodiga tankarna.
Nej, jag kommer ingenstans med detta grubblande och ändå måste det väl finnas svar på de här frågorna. Visserligen utom räckhåll för mig, men svaren finns, det är min fasta övertygelse.
Om Kleist
Inatt läste jag två berättelser av Heinrich von Kleist: Das Bettelweib von Locarno och Die Marquise von O…. Nej, jag ska inte berätta handlingen, ni vet den eller inte (ännu). Jag vill säga något om Kleist eller snarare om hans sätt att vara i skriften. Fast ordet ”vara” är nog för rofyllt. Kleist har inget fotfäste, allt är en störtning neråt eller uppåt, ja, han kan falla uppåt. När vi läser hans texter blir vi påminda om att jorden är ett rullande klot i en nästan tom oändlighet. Hans meningar störtar nerför sidorna och upp igen, balansen finns i rusningen över och ner i avgrunderna. Marken brinner under hans texters fötter. Gestalternas inre är genomkorsat av blixtar, världen obegriplig, endast rörelsen visar en väg, som försvinner, skymtar och försvinner. Fast det finns lyckliga stunder och till och med något som skulle kunna benämnas lyckliga slut, men de vittnar starkare än stupen om tillvarons bräcklighet. Ett lyckligt slut bär inom sig så många tagna risker, så mycket blickande ner avgrunderna att läsaren bara känner utmattning och en pockande oro för att kanske ha sett fel. I Kleists texter finns nästan bara vertikaler, den plana marken emellan bråddjupen är så kort och fylld av gropar, och det är bara tempot som räddar oss, om nu räddning finns.
Ingen har någonsin kunnat efterbilda hans stil. Ingen har hittat denna kombination av stramaste disciplin och bottenlös panik.
