En spya (för) Århundradets kärlekskrig

Egentligen är det ett nederlag att jag vill yttra mig ännu en gång om den här boken Århundradets kärlekskrig, men jag snubblar gång på gång över stjärnögda beundrande texter om den. Och jag känner hur det kryper i mig. På vilket sätt är detta bra? Många säger att boken säger något allmängiltigt och något som ska leva länge, men intuitivt känner jag att vi läser den på grund av kortsynt snasklystnad. Vi vill veta något om kändisars kladdiga liv. Och ingen kan få mig att tro att den är skriven med någon distans till de egna upplevelserna. Jag gissar att den delvis är åtminstone relativt skickligt skriven, helt enkelt för att Ebba Witt-Brattström kan skriva. Och som sagt, det verkar vara en himmelsvid skillnad mellan denna bok och Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga oberoende av att de två författarna har vissa sympatier för varandra. Jag säger ”verkar” eftersom jag inte har läst Witt-Brattströms bok, men citaten jag fått mig till livs får mig att tvivla på djupet i den och på just det där med kärleken. Skrytet om ”århundradets” är väl inte mycket att säga om och ”krig” passar säkert, men ”kärlek”?

Så här skriver någon, nej, jag tänker inte hänga ut enskilda recensenter, för de är bara en del i en kollektiv förvirring och egentligen ointressanta:

”Det här är Ebba Witt-Brattströms debut som skönlitterär författare och hon går ut stenhårt redan på första sidan:

Han sa:
Om du överger mig
har du bara livslångt hat
att vänta.

Hon sa: Tror antingen
jag eller du
måste dö.

Det är en intensiv, flödande prosadikt där en hon och en han skjuter iväg giftiga pilar som är försåtligt doppade i poesi. I andra stunder är det som att de står i kritcirkeln – i stället för att dra i ett barn, tack gode gud, har de en smädande rap-battle.”

Jaha. Jag går förbi ”hans” replik, för det är en standarddito avfyrad i desperation och antagligen bara en enda stor dum överdrift. ”Livslångt” blabla, vem har inte hört sådant – och när sinnet svalnat tagit det för vad det är. Nå, vad säger då hon ”doppat i poesi”? Att hon tror att någon av dem måste dö. Hur vasst är det – ”på en skala”? Båda kommer förstås att dö och det motsäger på intet sätt ”livslångt” i repliken innan. Men vad är det recensenten säger om kritcirkeln? Skribenten verkar inte ha en aning om hur den scenen är uppbyggd i dramat. Varför alls försöka pynta sin text med lånta fjädrar när det sker så helt på måfå? En fjäder i rumpan.

En annan skribent gör upp en lista över ”de tio bästa citaten” ur boken. Jag har nu läst igenom dem och känner mig rätt mätt, men för något ska jag ju ha gjort denna läsning, så jag väljer ut två som jag vill titta lite på. Här är det ena:

Hon sa:
Vantrivseln kryper i mig.
Normalitet –
detta förnedringstillstånd.
Att inte kunna lita på
sin närmaste.

 
I Gulag
var det värsta
hopplösheten.
En långsam död.

Till del ett säger jag: men gå då! Varför denna fåniga masochism? Till del två säger jag: Jämför inte ditt självförvållade ömkliga tillstånd med Gulag! Du hånar andra människors lidande. Märker du verkligen inte det?

Och så läser jag det andra utvalda citatet bland dessa ”bästa”:

Hon sa:
Det är inte okej
att du kastar min laptop
nerför trappan.
Begriper du inte det.

Haha, är detta det nya kraftordet i Sverige? ”Det är inte okej”! Nu ska jag tala detta språk om denna bok: Den är o-okej som litteratur, tycker jag faktiskt, blabla. Som spya platsar den fint. Detta är också en spya.

 

8 tankar om “En spya (för) Århundradets kärlekskrig

  1. Tack så MYCKET för din giftdrypande närläsning! Jag har också himlat med ögonen åt det första citatet och fnyst åt alla liknande recensioner. Men risken finns att alla vi ointresserade/smått äcklade inte orkar gå i närkamp med boken, och då står de stjärnögda oemotsagda. Alltså, tack för att du säger ifrån, och det med bett!
    Jenny B

  2. Hej, Marlena – änglakören kom till sist att stå mig upp i halsen och då ramlade detta ut. Allt detta tarvliga larv som nu hyllas både här och där och där, fattar inte. Egentligen känns det pinsamt för mig som kvinna – behöver jag sådant här? Nej!

    Jenny, tack själv! Det verkar inte finnas många kritiska recensioner omalls några, alla på led! Och den som inte står i ledet direkt får sig en åthutning av en som tydligen är van att bli åtlydd. Ja, jag läste en intervju där EWB fick frågan varför hon inte drog tidigare. Fel fråga och snabb rättning. Relevant fråga, men nej.

    PS Jag kan tillägga att jag läst en hel del av EBW som jag uppskattat, men detta ser jag som en grav förvillelse.

  3. Jag såg snutten och jag såg att EBW behandlade Jessica Gedin iögonenfallande mästrande, snudd på pinsamt. ”Vad vet du om det?” ”Frågan är fel ställd.” etc etc Egentligen blev jag förvånad över hur dryg och osympatisk hon var. Makalöst fixerad vid den egna förträffligheten. ”Om hundra år kommer den här boken att vara en uppburen klassiker.” Och grodorna hoppade ur munnen: ”Män har ett främmande sätt att manipulera på.” Annorlunda än hennes eget tydligen. Och detta att hon uppfattar det som självklart att hennes bok skulle vara på en liknande nivå som Märta Tikkanens. Till stor del baserat på att hon känner Tikkanen. Vad är detta för nivå?

  4. Håller helt med dig, Bodil. Varje gång jag läser, ser, hör EBW just nu tänker jag: Och hur lätt var du att vara gift med? En absolut besserwisser som alltid ska ha sista ordet. Och som förvånas över – efter fem intervjuer om det hemska äktenskapet – att Jessica G. har svårt att inte blanda ihop boken och biografin: ”då ska du läsa om igen”. Sa professorn.

  5. Ja, trist. Jag uppfattade henne inte så här förut. Jaja, dags att gå vidare och vädra ut den här unkna luften.

Kommentera