Blogg

Dagen har varit jag vet inte hur, eller ja, ganska långsam på mer än ett sätt. Jag har försökt arbeta mig fram, stretat och strävat, men egentligen bara känt tyngden, inga resultat. Uppförsbacke med klister under skosulorna. Jag borde, jag hade bort, men hann inte för nu har dagen vikit ihop sig och natten tar vid och natten lockar till vila och sömn. Jag sover så gränslöst gott. Kanske är den goda sömnen min främsta begåvning, min följeslagare, min stumma trogna följeslagare. Men så finns ju också Miki och jag bad honom alldeles nyss om en dekorativ och tankfull pose. Och han bjöd på det här. Bättre kan jag inte önska eller begära. Godnatt! Jag sover redan. Vem skriver?

Råkade läsa något om vad som händer i Sverige i de ”övre lagren”, många tyckte lika igen, häng honom, häng honom, lät det som. Jag ringde Vesna och vi bestämde oss för Cooltura för kvällen. Inga platser var lediga utomhus, men vi kom i alla fall åt ett fönsterbord. Hon tog en Tomislav och jag en gemišt som sedan blev två. Miki var lite orolig, så han fick sitta lite vid bordet och sedan fick han hänga ut genom fönstret några ögonblick – Vesna höll honom hårt. Det hjälpte för stunden. Vi människor pratade om hur pensioner från jugoslavisk tid försvinner när både Kroatien och Serbien låtsas att det aldrig har funnits något Jugoslavien. Några blir mycket fattiga då. Natten var ljum och de flesta på Cooltura i den stunden var nog inte från jugoslavisk tid. Men vem vet vilka tider som kommer och vilka länder som aldrig kommer att ha funnits härnäst. Det är farligt att lita på något, det är farligt att leva. Och även små steg kan föra över branten.

Igår var jag nog alltför ordrik om än retroaktivt (fast mest på facebook då), så idag passar det väl med lite lågvatten. Miki och jag har varit på Pet Centar och köpt torrfoder som kompletterar kycklinglever, -hjärtan och -magar i hans diet. Hemvägen blev varm så då och då fällde han in benen under sig utan förvarning och låg sedan i gruset eller gräset med fint samlade tassar.

Jag tänker lite på att vi nästan inte konsumerar något annat än mat och dryck och lite för rengöring. Den femtonåriga ”kavajen” fördes till min ”krojačica” Biba idag. Hon sa att lapparna kommer att synas den här gången och jag sa att det går bra. Sedan gick vi med de kanske tolvåriga stövletterna till min ”postolar”, vars farfar visst hette Mario som butiken nu, för ny sulning, vet inte för vilken gång i ordningen han gör det. Nej, sandalerna tar jag fram först någon gång i juni, när sommaren börjar kännas stabil och hemtam.

Hur ska någon tllverkningsindustri kunna leva på mig eller Miki? Är detta cirkulära användande bra eller dåligt? Det är svårt att veta. Och ja, handen på hjärtat, jag gör det mesta av lättja. Vem orkar handla en massa nytt, som sedan blir gammalt?

Låter rubriken stöddig? Kanske, men ibland blir det så när man vill beskriva just hur det är. Solgatan löper över golven här och Miki och jag lever vårt eget liv ensamma igen, fast hur ensamma är vi när vi är två? Lagom kanske. Detta inte sagt som något hot mot framtida besökare. Vi kan både det ena och det andra. Leka med söndertuggade bollar till exempel, läsa böcker – jag avslöjar inte vem som gör vad, men som en liten eftergift åt berättandet eller öppenheten kan jag tillägga att ingen av oss läser fort. Tryggheten bor i boet och utanför fönstret leker vindarna och lite längre ner barnen.

Kvällen är mjuk och nyss gick Miki och jag förbi ”Patriotens hus”, där rosorna doftade inifrån det gröna virrvarret.

Jag tänkte på ett lustigt möte på Britanski Trg förra söndagen, ja, det är marknad där på söndagar, antikmarknad, sägs det, fast jag vet inte hur antika sakerna egentligen är, men de är fantasifulla och ovanliga och försäljarna ännu mer. Jag var där med Rudolf och Miki, men Rudolf gick sina egna vägar. Det var varmt och Miki slank in i skuggan under ett bord och jag pratade lite med ägaren till bordet och sakerna på det – smycken gjorda av silverskedar och färggranna skinnarmband och annat jag inte minns. Vi talade om Miki och hans speciella päls som gör att han känns igen som ”hrvatski ovčar” av nästan alla, fastän han också är annat bland kruslockarna. Mannen visade sina armar och sa att han lever med en katt som gillar att rivas. Ja, det syntes. Vi skrattade lite och svettades och nuet fastnade i värmen. Plötsligt visste vi allt möjligt om varandra, även om vi nog lyssnade ganska förstrött, allt kunde ju ändå sägas någon annan gång – kändes det som. Han pekade upp mot takvåningarna på ena sidan av torget och sa att ”där har jag min ateljé”. Jag kastade en blick snett uppåt men utan att söka efter något exakt och jag tänkte ”ja, där” och torkade svetten ur pannan. Så blev det dags att gå och han frågade vad jag hette, för under vårt pratande ”om allt” hade vi ändå inte kommit till våra namn. Jag låtsasritade bokstäverna på en ledig planka i bordet samtidigt som jag uttalade dem. Jag vet ju att jag har ett svårt namn: B-O-D-I-L. Han fyllde sedan i de två första bokstäverna och fortsatte sedan med R-I-S. Det var hans namn och han skrattade lite och sa att ”ris” ju är en stor katt eller snarare ett lodjur. Vi tog varandra i hand under solen och allt var mycket lätt och flyktigt på ett djupt sätt.