Kvällen väller in genom det vidöppna fönstret och byggnaderna står varma mot himlen. Jag försöker göra något eller ja, jag gör något. Mitt osystematiska system består i att jag flätar de olika arbetsuppgifterna i varandra. Vad är mest bråttom i denna stund? Och nästa? Flätan som växer fram består till en del av genomläsning och rättning av studenternas översättningar av en text om slottet Tikveš långt borta i Baranja. Det är den just nu mest brådskande tampen för samtidigt – i en bifläta – sätter jag ihop en översikt över intressanta uttryck. Värt att lägga märke till är kanske att jag inte förstår originaltexten in i detaljerna och tonen, men detta att inte förstå är något jag är väldigt hemma i. Hur förskräckt skulle jag inte bli om jag plötsligt förstod allt! Den andra tampen är en brådskande recension av en diktsamling, men den måste jag nog repa upp och göra om, alltför många knutar och underligheter! En tredje tamp består av min korrekturläsning av en skenbart oändlig (57 kartice) text om cykling i Kroatien – den är det bråttom med, haha. Ja, och en fjärde tamp handlar om en genomgång av ett masterarbete om översättningsproblem mellan svenska och kroatiska i vetenskapliga texter. Jag väver och flätar och flyttar fokus än hit än dit och genom fönstret strömmar lindarnas sötmetunga andedräkt. Mitt arbetande rör sig framåt med en seg hastighet som bestäms av det möjliga, ja, lite slirar det nog mot det omöjliga, men bara lite. Och nu minns jag att jag också borde sätta ihop en slutversion av översättningen av barnbokstexten ”Konjić sa zlatnim sedlom” – ”Den lilla hästen med den gyllene sadeln”. Får jag panik? Nej, jag rör mig framåt i andningens och det möjligas takt. Inte slutar jag andas. Framåt. Och på golvet ligger den lilla hästen med eller utan sin guldsadel. Guldhästen med silversadeln. Och livet levs säkert också någon annanstans. Miki skäller plötsligt på osynliga – men fullt hörbara – hundar.
