Blogg

Under Rudolfs besök här hos oss hann vi förutom Splitresan och julfirandet med vänner också med en tur till Ljubljana och ett besök hos Igor, där vi också sov över. Vi gjorde det vanliga, som är något mycket bra: vi gick omkring på stan och satt på kaféer, pratade och tittade på folk.

Och så lagade vi mat på ett lyckat och helt oorganiserat sätt. Bordet var lika fullt som alltid av mat, fruktkorgar, telefoner, flaskor, böcker… Vi åt länge. En förnämlig dryck vi köpt på torget var surkålsvatten eller surkålsvätska. Ännu har jag inte hittat den här i Zagreb eller bara som lite skvalp runt surkålshuvudena jag köper på Branimirac. Miki och jag tog en enskild promenad i Tivoliparken och hälsade på Radetzky där han numera står fast på sin sockel.

Staden var julsmyckad på vänligt och lågmält sätt.

Efter utflykten till Solin åt vi på en liten restaurang som heter Split Inn. Ja, fånigt namn, men det är inte namnet man äter och för övrigt bådar sådana namn ofta gott. Den ligger i Varoš bara nerför backen från vår lägenhet och den stänger fyra på eftermiddagen. Maten är hemlagad på riktigt och det finns inte många rätter. Vi åt en mycket god sarma till rätt pris.

Resten av dagen tillbringade vi på stigarna och småvägarna på Marjan och vi fikade på det judiska kaféets terrass.

På kvällen drog vi oss ner till Riva och spankulerade lite hit och dit. Morgonen därpå var det dags för hemfärd och vi avslutade besöket i Split med en kaffe vid stationen. Himlen var hög och blåast blå. En mycket obehaglig konduktris ställde till med en del obehag men nu har jag glömt allt utom hennes olidligt stroppiga uppsyn. Jaja, allt var ändå bra nog och jag fick äntligen se resans sträckning i dagsljus. Rudolf satt och läste och tittade bara ibland, Miki vilade, men jag glodde ut hela tiden. Jag tog också många bilder men jag visar bara några. Den första är stationen i Drniš med stins och allt.

Drniš är känt för sin pršut och jag läser nu att flera av den store skulptören Ivan Meštrovićs verk finns där, men inget av detta är orsaken till den fascination jag känner för staden. Dels är det Enzo Bettizas dunkla ord om staden i boken ”Esilio” som lockar mig, dels är det jag hört om detta Dalmatiens inland, Dalmatinska zagora, så fyllt av ofta avvisande besynnerligheter att jag inte kan värja mig mot magin.

På nästa bild kan man se borgen ovanför Knin och en del av staden förutom en mycket gul halvskrotad tågvagn. I Knin utkämpades flera strider under det senaste kriget här förutom att i olika omgångar både kroater och serber fördrivits därifrån. Nu är över 70% av befolkningen kroater, före kriget var det tvärtom.

Och så var vi i Lika som också är svårt och mytomspunnet – om det senare behöver ni inte hålla med mig. Lika ligger liksom bakom och är en avfolkningsbygd och en bygd med svårläkta sår från kriget. Bilden är tagen inte så långt från Otočac (säger min mobil), så om ni vill tänka på Gunnar Ekelöf och diktsamlingen ”En natt i Otočac” så finns det en förbindelse här, men varför vi är ovan molnen vet jag inte.

Den femte dagen i Split, eller om det var den sjätte, gjorde Rudolf, Miki och jag på förmiddagen en tågresa på tolv minuter för att komma till en äldre värld än den i Diocletianuspalatset, men låt mig först säga något om stationen i Split och för säkerhets skull lägger jag in en bild.

Split är alltså Kroatiens näststörsta stad men stationen ser ut som en småstadsstation som sett bättre dagar. Jag vet att vi lever i en tid när pampiga stationsbyggnader runt om i Europa lämnas att förfalla och där de flesta stationsaktiviteterna försiggår i plastskjul med automater eller på nätet, men Splits station verkar i jämförelse med detta som en adekvat eller ärlig plats. Järnvägsnätet är mycket skralt: linjen till Zagreb och vidare norrut eller mot nordost finns men vintertid går det bara ett tåg om dagen i vardera riktningen. Sedan finns lokaltågen som går rätt ofta till Solin och Kaštel Stari och mer sällan vidare till Perković. Lokaltågen följer alltså samma sträckning som tåget till Zagreb, så det finns bara en sträcka. I stationsbyggnaden kan man köpa biljetter och man kan vänta på tåg och det finns barer runt omkring den. Skraltig ser den men den uppfyller allt som man egentligen kan vänta sig av en station. Jag känner förtroende för denna byggnad.

Nog om stationen; vår tolvminuters resa gick till Solin, det gamla illyriska och sedan romerska Salona. Vi steg av och hamnade efter att ha klivit ner från bangården i en snårskog med spridda betongkonstruktioner. Vi funderade lite över riktningen och fann sedan en stig som förde till en tunnel under bilvägen. Vi kom upp i ett slags ingenstans på andra sidan: betong, sly, stenbumlingar, bilvrak, men så fick vi syn på ruinstaden. Vi gick uppför en backe och blev stoppade av en ”vakt” som undrade om det fanns risk att Miki skulle förorena platsen. Jag svarade nekande och höll upp några plastpåsar. Mannen muttrade något om vad han hade varit med om vid andra tillfällen. Vi nickade och gick vidare. Snart var vi inne bland murresterna, en del av dem ganska väl bevarade.

Jag kan tyvärr inte guida er utan ni får nöja er med några bilder och jag säger bara utan all precision att de äldsta byggnaderna här kom till flera hundra år före Diocletianus’ palats. Och vilka illyrerna var vet man inte, fast det finns de som är tvärsäkra rörande deras ursprung, så jag smiter av försiktighetsskäl förbi den illyriska grynnan. Hemligheter är bäst när de inte demaskeras.

Miki fick gå fri och han ilade glatt hit och dit bland lämningarna, en upptäcktsresande i krullig päls på snabba tassar.

När vi hade gått hit och dit någon timme och sett ”allt” tyckte vi det var dags att leta oss in i den levande staden Solin. Vi gick ganska länge genom olivlundar eller ska jag kalla det olivodlingar? Efter ett tag nådde vi en ful byggnad i början av staden. Vi köpte varsin burek och slog oss sedan ner i ett kafé och beställde något att dricka. Sedan gick vi längs floden Jadro till den gamla kvarnen Gašpina mlinica från början av 1700-talet. Den hade vi sett på bild och nu ville vi se den i verkligheten.

Hur vi hittade tillbaka till stationen minns jag inte, men plötsligt var vi där.