Under helgen var Alessandra här på besök från Trieste. Det var lite ovanligt att ha henne här för annars brukar vi mest ses i Trieste eller någon gång i Rijeka. Men nu var hon här och fick uppleva Mikis och min ”nya” lägenhet.
Som alltid när jag har besök förvandlas min hemstad till en mer spännande och främmande plats. Så är det väl för de flesta. Till och med Cooltura skakade fram nya ting ur ärmarna även om vi satt i den gröna soffgruppen där Miki och jag ofta sitter om morgnarna.
Ale såg saker jag inte hade tänkt på, som de inmurade böckerna i den ena väggen eller en bild från förr av en skådespelare alldeles invid kakelugnen. Dessutom visade det sig att en av kyparna talar italienska. Nå, till Cooltura kom vi mer än en gång.
Under lördagen gjorde vi en stor rundvandring genom staden, nästan från morgon till kväll. Vi gick också upp en bit längs en av stadens ”gröna fingrar”, för längs innerstadens huvudgata, Ilica, kan man på otaliga ställen gå uppåt uppåt genom parker och parkskogar tills man närmar sig Medvednica, stadens husberg. Här ser ni Ale i början av Dubravkin put med den store författaren Miroslav Krleža (1893-1981). Kanske känner någon av er till honom. Jag vet alltför lite, men jag har i alla fall läst ”Återkomsten”/”Povratak Filipa Latinovicza”, till största delen i svensk översättning men de första sidorna även på kroatiska. En fantastisk, lertyngd bok med mycket missmod och elände, men också väldigt fysisk, läsaren får till exempel veta hur det känns att ta i ett gammalt dörrhandtag av järn. Tro mig.
En god stund gick vi omkring i Gornji grad (Den övre staden), som visserligen sedan några år bjuder på irritationsmomentet att Markustorget är avspärrat. Nå, vi gick på andra platser, bland annat längs den höga promenadvägen Strossmayerovo šetalište, där vi satt lite bredvid poeten Antun Gustav Matoš (1873-1914).
Vi konstaterade att Atelijer Meštrović var stängt, tydligen på obestämd tid ”för renovering”, så inga skulpturer för oss. Till sist – eller egentligen inte alls ”till sist”, men vad ska jag kalla det? – gick vi till Didov san och åt gott och länge. Någonstans slutade den dagen.
På söndagen hade vi lite bråttom för Ale hade bussen att passa, men vi hann ändå med morgonkaffe på Cooltura innan vi tog spårvagnen till Britanac för att söka igenom marknaden där. Det är förresten där jag köpt alla mina mattor av det där matthandlarparet som vet lagom lite om mattor. Vi plockade bland udda blänkande föremål, tittade på vackra tyger ”som man kan ha till något” och så bläddrade vi i böcker. Ale sa att nästa gång om hon och Piero kommer med bil så ska hon inte låta allt ligga kvar. Jag hittade två böcker för en spottstyver: Schiller och Ringelnatz.
