Blogg

Sommarens resa söderut – del ett

Bodil Z

Det var inte utan anledning jag valde att stanna i Angermünde på vägen norrut, det var för att jag ville åtminstone snudda vid Mammas barndomstrakter. Då och då genom livet hade jag hört stadens namn nämnas och jag visste att den låg ett kort stycke väster om Mammas födelsestad Schwedt/Oder. I Angermünde tittade jag på tågförbindelserna med Schwedt. Ja, tågen gick ofta och resan verkade inte ta mer än tjugo minuter, fast ibland byttes tåget ut mot buss och jag visste inte vad det kunde betyda för hundar, så jag släppte tanken, men en dag när Mamma, Nilla och jag satt i trädgården på Höbacken med Miki vid våra fötter, kastade jag fram idén att åka till Schwedt på nervägen, lite till min egen förvåning. Nilla blev eld och lågor och sa att hon ville följa med och Mamma sa att hon skulle ringa sin barndomsvän Thea och berätta detta – kanske kunde vi hälsa på henne i Schwedt? Ja, det kunde vi och därmed hade vi en plan, en bra plan.

Den 8 augusti bröt vi upp: Kudda och Eileen var snälla nog att skjutsa oss till Trelleborg, eftersom de svenska tågen tedde sig som en osäker förbindelse och vi fick ju inte missa färjan till Mukran. Allt gick som smort och vi tog tåget Saßnitz-Stralsund-Greifswald, en välbekant sträcka från mina yngre dagar. Vid eftermiddagens slut nådde vi Greifswald och tog in på det utmärkta Domhotel mitt i staden. Vi vandrade runt lite bland igenkännligt och oigenkännligt. Längs Lange Straße, som på DDR-tiden bar det falska namnet Straße der Freundschaft och som de ”otrogna” vägrade ta i sin mun, var nästan alla husen renoverade eller upputsade, och jag försökte förgäves hitta den gamla Kabinett-rökiga syltan ”Am Wall”, dit underklassen gick eller ”Maritim Bar”, dit partipampar och liknande brukade gå och dricka drinkar och titta på damer som dansade med ormar. Efter promenaden satte vi oss på torget och åt så mycket vi kunde av våra enorma portioner av Schweinshaxe. Resterna fick vi med oss i en låda som räckte till ytterligare flera måltider för både oss människor och Miki.

Överallt längs gator och torg möttes vi av affischer med texten ”250 Jahre Caspar David Friedrich”. Det är 250 år sedan han föddes här och många av hans motiv är hämtade härifrån trakten. Och nu detta år pågår en rad utställningar och andra evenemang här och allt når sin kulmen den 5 september då ”Das große Geburtstagsfest” firas på torget. Vi gick inte på någon utställning för sådant brukar ju inte vara för hundar och dessutom är både Nilla och jag rätt bekanta med Friedrichs bildvärld och jag minns ännu från min Greifswaldtid att jag kände igen hans ljus på tallstammarna när jag gick genom skogen ut mot Wieck.

Morgonen därpå gick vi en runda till Hans-Fallada-Straße, där jag under min DDR-tid hade min arbetsplats. Jag tittade också på källarfönstren och försökte identifiera bakom vilket jag en gång förhördes för att jag vägrade använda partitidningen i min undervisning. Nej, jag minns inte innanför vilket eller vilka fönster det var.

Så satte vi oss på tåget igen och nu bar det av mot Angermünde, där vi sedan bytte tåg och så for vi vidare mot Schwedt. Jag tittade noga på allt genom den tyvärr smutsiga rutan och jag tog massor av bilder som jag inte vet vad jag vill med. Schwedt har två stationer: Schwedt Mitte och Schwedt/Oder. Det är Schwedt/Oder som är den riktiga. Schwedt blev nästan fullständigt förstört (till 85% enligt uppgift) i slutet av andra världskriget och det finns fortfarande många luckor i bebyggelsen, som man försöker avhjälpa på olika sätt.


Schloßfreiheit, Mammas gata, på väggen – nu Lindenallee

Vi tog in på Turmhotel som ligger på andra sidan ett vimmel av hyreshus som numera är upputsade efter socialismen. Lite svårt att lära sig vägen var det, men det gick och runt hotellet var landskapet vackert, sandvägar i det gröna. Redan första eftermiddagen tog vi oss över Oder via en rad broar och vi nådde fram till Niederkränig/Krajnik Dolny, en av Mammas platser från barndomen. Plötsligt överfölls av ett våldsamt regnväder och vi tog skydd i en livsmedelsaffär, vi gjorde några försök att lifta tillbaka över broarna, men antingen var bilarna för fulla eller så ville de inte ta med oss. Eller så tyckte vi att det var bäst att låta bli. Regnet avtog och vi smet ut i vätan och började tassa tillbaka, jag barfota, Miki också förstås. Till slut nådde vi Turmhotel.

Dagen därpå gick vi över broarna igen till Niederkränig och Miki och jag stretade sedan upp till Hohenkränig/Krajnik Górny längs en liten skogsväg, kanske samma väg som Mamma gått som barn. Miki och jag vandrade genom byn, som märkligt nog hade stenlagda gator. Allt såg mer välskött ut än i Niederkränig, vackra hus, vackra trädgårdar.

På eftermiddagen besökte vi Thea med dottern Jeanette och svärsonen, vars namn jag glömt och dotterdottern Stefanie. Eftersom Theas lägenhet är mycket liten och dessutom håller på att renoveras åkte vi ut till ett kafé i stadens utkant och där satt vi länge och pratade om gamla tider och om Schwedt då och nu. Thea sa att hon älskar Oderwiesen, som under en del av året ligger under vatten och skimrar som grönt guld. Och att hon cyklar för att stå ut med allt hemskt i världen, hon fyller 96 i september. Innan det blev kväll gick vi tillsammans längs Oderkanal (som tydligen inte heter så nu, men som väl är ett slags korvsjö till Oder) förbi Juliusturm, där Stefanie tog en bild på oss damer och Miki. Sedan fortsatte vi till badplatsen där Nilla och jag tog en simtur.

Sommarens resa norrut

Bodil Z

Nu så här mitt i den heta zagrebska sensommaren har jag bestämt mig för att ge – kanske främst mig själv – en översikt över sommarens två stora resor, den norrut och den tillbaka hit igen. Så nu vänder jag mig bakåt till den tidiga morgonen den 15 juli. Jag hade satt väckarklockan på tre tider för att vara säker, alla nära kvart över fem. Vill man åka från Zagreb mot Wien finns det egentligen bara ett tåg att välja. Nå, Miki och jag kom iväg och så satt vi där i ett inte alltför fullt tåg och jag såg de välbekanta små slovenska städerna utmed Sava, Savinja, Drava och kanske någon mer flod och så korsade vi gränsen mot Österrike och efter kanske en timme var vi framme i Graz, vår första anhalt. Det var fortfarande förmiddag och jag ställde av ryggsäcken på Bahnhofshotel och så hade vi nästan en heldag i den vackra staden vid floden Mur. Ja, överallt floder, kanske kan man lika gärna ta sig fram med båt? Nej, det går nog inte. Redan på tåget hade vi stött på en väldigt rar holländsk flicka och under vår första stadsvandring sprang vi på henne igen, så jag tog en bild av henne och Miki nära bron över Mur i det vackra molnlockiga solskenet:

Jag åt en sallad på en skuggig uteservering för också här fanns hettan när morgontimmarna var förbi. Sedan gjorde vi ett hemligt besök på Maiffredygasse. Och så gick vi ungefär halvvägs upp på Schlossberg, och halvvägs fick räcka. Vi tog en lång eftermiddagslur på Bahnhofshotel och på kvällen strövade vi omkring i innerstaden och hängde lite vid broräcket och tittade på de lummiga flodstränder och den konstigt belysta Murinsel, om det nu var den som lyste i blått eller rött eller gult.

Det blev morgon igen och vi klev på direkttåget till Prag. Ja, årets resor har jag låtit gå i bekvämlighetens tecken, så långt möjligt. Man blir inte yngre och jag söker inte strapatser, strapatser kommer så lätt ändå eller man blir själv till strapats. Miki var lugn och brydde sig inte om att sitta på sitsarna eller titta ut genom fönstret. Han sov på golvet i den måttfulla luftkonditioneringen. Jag såg Bruck an der Mur, Mürzzuschlag och de andra bekantingarna, vi susade över Donau i Wien och lät Wien ligga där det låg. Och så for vi omärkligt över Thaya/Duje till Břeclav, den första staden i Tjeckien. När vi sedan passerade Brno tittade jag uppmärksamt på alla byggnader jag känner igen och lät tanken gå lite längre in i staden ända till Čápkova men också till Staré Brno. Någon gång på seneftermiddagen var vi så i Prag och Miki och jag blev mötta av Peter som lotsade oss till vårt mycket speciella hotell PurPur. Sista biten gick Miki och jag på egen hand för det var mycket varmt, så Peter väntade på oss på en plats han hade valt ut åt sig. När vi kom in i PurPur var luften tjock och trög, en tunn ung man med ett lätt förvirrat utseende tog emot oss och vi kommunicerade lite trevande på någon blandning av engelska, tjeckiska och kroatiska. En äldre kvinna med ett inlindat ben och stödd på en krycka kom ut från en skrubb. ”Det är min mamma”, sa ynglingen. Kvinnan försvann men kom strax tillbaka med vatten och morötter till Miki. Miki drack vattnet. Jag lämnade en depositionsavgift till den unge mannen, så kan det vara när man bor väldigt billigt. På en skylt på receptionsdisken stod det ”free coffee + desert”. Jag funderade lite över det här ”desert”. Fick man dessert till frukost? Eller var det något svårtytt ”ökenskämt”? Nå, det egentliga målet med stoppet i Prag var att träffa Peter så vi tassade snart uppför backen igen, hittade Peter och gick till en restaurang han valt ut. Ja, och så pratade vi oss genom kvällen och bytte plats från restaurang till bar.

Morgonen därpå fick jag min ”desert” som var en ganska normal frukost, lite knapp kanske och så var det dags att knata iväg till stationen och snart var vi där, jag lite svettig och Miki lite flåsig. Jag köpte biljetter till Dresden och så klev vi på och åkte norrut. Efter ett tag följde järnvägen Labe/Elbe och jag tog som vanligt många bilder på det vackra landskapet, men jag visar ingen här. Vi passerade gränsen till Tyskland och Elbsansteingebirge tornade upp sig i blickfältet. Miki låg lugnt och sov och krävde inte att få titta ut. Han kan den här sträckan och jag också – det är som om vi alltid åkte här. Det går som i sömnen. Och så var vi i Dresden, men vi gjorde inget av det den här gången. Jag köpte biljetter till Angermünde, som jag valt ut som mål. Angermünde ligger i Uckermark nordost om Berlin mitt för Schwedt ungefär. Till Berlin var resan lätt men redan på Hauptbahnhof där vi bytte blev det trångt och tåget till Angermünde var proppfullt och folk frågade sig varför man över huvud taget köpte biljetter. Nej, ingen konduktör vågade sig på att pressa sig igenom trängseln. Stämningen i vagnen var matt med små blixtar av humor. Miki och jag steg lättade av i Angermünde och lät tåget fortsätta dit det skulle. Det var varmt men inte längre hett och vi följde vägen från stationen någon kilometer ut ur staden. Där hade jag bokat en natt på Hotel Weiss för oss. Lite dyrt, men jaja, vackert och behagligt i det gröna. Vi gick sedan runt lite i staden bland korsvirkeshus och kyrkor i Backsteingotik och åt sedan kvällsmat på en indisk restaurang som verkade vara den plats där man skulle äta. Och så gick vi ner till Mündesee och Miki doppade tassarna.

Natten sov vi oss lugnt igenom i vårt ganska stora vackra rum och dagen därpå (den 18.7) gick vi runt i staden igen. Strax intill det lilla Heilig-Geist-Kapelle kom en pojke på kanske åtta-nio år över gatan mot oss med ivriga steg och hejdade mig och frågade: ”Was bedeutet ’neun am Nachmittag’?” Jag såg på hans ansikte att det var en viktig fråga och jag svarade att ”nej, det finns inte, nio på morgonen och nio på kvällen finns”. Han såg lättad på mig och gick vidare. Ja, sedan minns jag inte vad som hände mer men på eftermiddagen satt vi på tåget mot Saßnitz med byte i Stralsund. I Saßnitz ska man inte bo, det visste jag, det är onödigt dyrt och på kvällen är nästan allt stängt, men vad ska man göra när man måste över vattnet? Så jag hade bokat ett rum medan jag tänkte på det där med vatten och att ”Wasser scheidet” nog är sannare än ”Wasser verbindet”. I alla fall blev kvällspromenaden vacker. Vi gick längs havet på ett ställe där det gick att nå dit, mycket är avspärrat och på sätt och vis inte helt olikt hur det var på DDR-tiden. Jag stannade till på en höjd och tittade ut över havet och såg en mångata sträcka sig ut över vattnet. En man som stod en liten bit ifrån oss sa: ”So was sieht man nicht oft.” Jag nickade till svar.

Nästa morgon steg vi upp i svinottan och jag kom i ett mindre bråk om att Miki inte fick vara i frukostrummet, men jag vägrade att följa ordern för vi hade för lite tid och jag tänkte att detta med Saßnitz måste jag undvika nästa gång och så tog vi bussen ut till Mukran för att ta färjan till Trelleborg. I Trelleborg uteblev – det försvann bara – sedan det tåg vi skulle ha tagit, men så småningom tråcklade vi oss upp till Varberg där vi sedan tillbringade den svenska delen av sommaren. Här ser ni Miki i Mammas trädgård i en av de olika familjegrupperingar som uppstod under tiden där.

Dichtung und Wahrheit von Hulda Fischer: Berufe

Bodil Z

Dags för ett nytt kapitel ur ”Dichtung und Wahrheit von Hulda Fischer”. Jag har nu läst det mesta i Omas ”Mein Buch” och jag väljer för dagen den här berättelsen eller funderingen. Det handlar alltså om yrken: Sömmerska förkastas omedelbart eftersom ärmar och ben så lätt kan förväxlas. Bagerska är en mycket bättre idé, men inte vilken som helst utan hovkonditor, där kunde hon med gamle kungens välsignelse baka i ”einer Stuga” till fågelkvitter i ett skogsparti utanför Stockholm under reklamdevisen:

Hofkonditorei Hulda Fischer.
Hier wird nur mit Butter gebacken.
Die Preise sind horrible, doch mäßig
in Anbetracht der Qualität.

Sedan är det dags för bankkassörskan, "denn rechnen kann ich”. Ja, och så lärarinna, ty ”discendo discitur” och: Welch ein Profit für den eigenen Kopf! ”För att bli lärare måste man älska människor, särskilt barn” och så far tanken iväg till en lärarinna hon hade som barn, som alla darrade inför och hon bar det passande namnet ”Sauerbier”. Men Oma ville bli en god lärarinna och blev som ung guvernant för barnen till en godsförvaltare, men det var så mycket loppor där att det var svårt att undervisa, fast mat fanns det trots kriget. Sedan kom hon till ett pommerskt ”Rittergut” utan loppor men med mycket möss och hennes rum var kallt, fast hon tyckte om sina båda elever Jürgen och Fritz och hon lekte med dem i parken, ibland – när de var indianer – band de fast henne vid ett träd, men de var snälla. En dag kom en liten man med ett lass ved på ryggen och sa: ”So, Fräulein Wangerin, nun brauchen Sie nicht mehr zu frieren.” Och hon blev väldigt glad fast varifrån han hade veden visste hon inte.

Dichtung und Wahrheit von Hulda Fischer: Pferde

Bodil Z

Här på Höbacken har Mamma tagit fram ett spännande häfte med titeln ”Mein Buch”. På sidan tre står det ”Dichtung und Wahrheit – von Hulda Fischer”. Hulda Fischer är min Oma. Idag vill jag visa (kanske främst mig själv) en berättelse på temat hästar. Den innehåller flera underberättelser: en om när Mamma och Uschi var mycket små och Oma lekte ”Hoppe, hoppe Reiter” med dem, en om en färd med häst och vagn när Oma var guvernant för en liten pojke på ett ”Rittergut” nära Stargard, en om när Onkel Timm ”stal” hästskit i Vinslöv, en om en ölkusk vid Steinbach Alm i Bayern (med någon rad på hexameter), en om den sista ölhästen Lisa och en liten snutt om hur Oma tillsammans med sina klasskamrater räknade skimlar på vägen till skolan i Stargard.

Jag översätter inte texten, dels för att jag inte kan tyda riktigt allt, dels för att jag inte har lust just nu.

Munväder…

Bodil Z

Vi går upp tidigt nu, Miki och jag, eftersom allt som kräver minsta ansträngning eller målmedvetenhet bör ske före nio och efter nio. Imorse satte vi oss på Makao strax efter åtta, där fanns skugga och i vårt hörn fläktade det också lite. Vi vilade i detta, vi vilade på ett piggt sätt.

Någon gång efter nio började jag fundera lite vagt på att gå till Union och köpa mineralvatten och citroner. Jag märkte att jag inte hade någon kasse med mig och gjorde långsamt det till ett problem eller något att cirkulera en fråga runt. Skulle vi gå hem (fem minuter) efter kassen eller skulle vi gå direkt till Union (två minuter), där är ju ändå morgonskugga utanför affären?

Funderandet svävade ut och blev svårt att ta sig ur. Ändå var det fortfarande under trettio grader, fast jag såg att människorna började gå med armarna lite utåt, lite ifrån kroppen. En ganska lång stund senare fattade jag det kanske dumma beslutet att först gå hem och så hasade vi iväg längs skuggsidorna. Ja, det här är alltså ingen rak ökenhetta utan en fuktig värme som ”känns som mycket mera”. Och ja, jag tycker om värme, har bott för länge på kalla platser. Men nu när det varje dag blir över trettiofem hade jag velat sätta på luftkonditioneringen, som jag annars avskyr, men nu vill den inte. Visserligen vädrar jag varje natt och morgon på ett "vansinnigt klokt” sätt, men någonstans klibbar det ändå ihop mot slutet av eftermiddagen eller början av kvällen. Nå vi gick alltså hem och lägenheten kändes ganska bra. Ett ögonblick tänkte jag att Miki kanske kunde vara hemma medan jag köpte de där sakerna, men när jag stod vid dörren lät han mig förstå att han skulle med. Så vi gick tillsammans. När jag kom ut från Union slog den varma tjocka luften emot mig, Miki låg utsträckt på sitt hundkloka sätt och tungan arbetade. Än en gång hasade vi hemåt. Det var lika långt som förra gången, fast på några ställen var det lite längre, tror jag. Och nu är vi hemma och har ätit lite. Under den här perioden äter jag tomatsallad med mycket citron i till frukost och resten av dagen äter jag min ”gazpacho” med mycket citron. Och när jag skriver det här – och även om jag skriver något annat – blir jag svettig om fingertopparna, så jag måste ha hushållspapper till hands eller fingers, annars blir det för halkigt. Jag försöker förbereda vår långa tågresa norrut, men som vanligt märker jag att jag inte kan föreställa mig något annat väder än det jag är i. Det verkar så vansinnigt att ta med sig tröjor och något mot regnet. Och dessutom, försöker jag lite låtsasklokt, så kommer det att vara nästan som här de första dagarna, i alla fall till Prag, kanske till Berlin. Och ska vi förresten övernatta i Dresden eller ska vi försöka med någon ”bonnahåla”?