Det var inte utan anledning jag valde att stanna i Angermünde på vägen norrut, det var för att jag ville åtminstone snudda vid Mammas barndomstrakter. Då och då genom livet hade jag hört stadens namn nämnas och jag visste att den låg ett kort stycke väster om Mammas födelsestad Schwedt/Oder. I Angermünde tittade jag på tågförbindelserna med Schwedt. Ja, tågen gick ofta och resan verkade inte ta mer än tjugo minuter, fast ibland byttes tåget ut mot buss och jag visste inte vad det kunde betyda för hundar, så jag släppte tanken, men en dag när Mamma, Nilla och jag satt i trädgården på Höbacken med Miki vid våra fötter, kastade jag fram idén att åka till Schwedt på nervägen, lite till min egen förvåning. Nilla blev eld och lågor och sa att hon ville följa med och Mamma sa att hon skulle ringa sin barndomsvän Thea och berätta detta – kanske kunde vi hälsa på henne i Schwedt? Ja, det kunde vi och därmed hade vi en plan, en bra plan.
Den 8 augusti bröt vi upp: Kudda och Eileen var snälla nog att skjutsa oss till Trelleborg, eftersom de svenska tågen tedde sig som en osäker förbindelse och vi fick ju inte missa färjan till Mukran. Allt gick som smort och vi tog tåget Saßnitz-Stralsund-Greifswald, en välbekant sträcka från mina yngre dagar. Vid eftermiddagens slut nådde vi Greifswald och tog in på det utmärkta Domhotel mitt i staden. Vi vandrade runt lite bland igenkännligt och oigenkännligt. Längs Lange Straße, som på DDR-tiden bar det falska namnet Straße der Freundschaft och som de ”otrogna” vägrade ta i sin mun, var nästan alla husen renoverade eller upputsade, och jag försökte förgäves hitta den gamla Kabinett-rökiga syltan ”Am Wall”, dit underklassen gick eller ”Maritim Bar”, dit partipampar och liknande brukade gå och dricka drinkar och titta på damer som dansade med ormar. Efter promenaden satte vi oss på torget och åt så mycket vi kunde av våra enorma portioner av Schweinshaxe. Resterna fick vi med oss i en låda som räckte till ytterligare flera måltider för både oss människor och Miki.
Överallt längs gator och torg möttes vi av affischer med texten ”250 Jahre Caspar David Friedrich”. Det är 250 år sedan han föddes här och många av hans motiv är hämtade härifrån trakten. Och nu detta år pågår en rad utställningar och andra evenemang här och allt når sin kulmen den 5 september då ”Das große Geburtstagsfest” firas på torget. Vi gick inte på någon utställning för sådant brukar ju inte vara för hundar och dessutom är både Nilla och jag rätt bekanta med Friedrichs bildvärld och jag minns ännu från min Greifswaldtid att jag kände igen hans ljus på tallstammarna när jag gick genom skogen ut mot Wieck.
Morgonen därpå gick vi en runda till Hans-Fallada-Straße, där jag under min DDR-tid hade min arbetsplats. Jag tittade också på källarfönstren och försökte identifiera bakom vilket jag en gång förhördes för att jag vägrade använda partitidningen i min undervisning. Nej, jag minns inte innanför vilket eller vilka fönster det var.
Så satte vi oss på tåget igen och nu bar det av mot Angermünde, där vi sedan bytte tåg och så for vi vidare mot Schwedt. Jag tittade noga på allt genom den tyvärr smutsiga rutan och jag tog massor av bilder som jag inte vet vad jag vill med. Schwedt har två stationer: Schwedt Mitte och Schwedt/Oder. Det är Schwedt/Oder som är den riktiga. Schwedt blev nästan fullständigt förstört (till 85% enligt uppgift) i slutet av andra världskriget och det finns fortfarande många luckor i bebyggelsen, som man försöker avhjälpa på olika sätt.
Schloßfreiheit, Mammas gata, på väggen – nu Lindenallee
Vi tog in på Turmhotel som ligger på andra sidan ett vimmel av hyreshus som numera är upputsade efter socialismen. Lite svårt att lära sig vägen var det, men det gick och runt hotellet var landskapet vackert, sandvägar i det gröna. Redan första eftermiddagen tog vi oss över Oder via en rad broar och vi nådde fram till Niederkränig/Krajnik Dolny, en av Mammas platser från barndomen. Plötsligt överfölls av ett våldsamt regnväder och vi tog skydd i en livsmedelsaffär, vi gjorde några försök att lifta tillbaka över broarna, men antingen var bilarna för fulla eller så ville de inte ta med oss. Eller så tyckte vi att det var bäst att låta bli. Regnet avtog och vi smet ut i vätan och började tassa tillbaka, jag barfota, Miki också förstås. Till slut nådde vi Turmhotel.
Dagen därpå gick vi över broarna igen till Niederkränig och Miki och jag stretade sedan upp till Hohenkränig/Krajnik Górny längs en liten skogsväg, kanske samma väg som Mamma gått som barn. Miki och jag vandrade genom byn, som märkligt nog hade stenlagda gator. Allt såg mer välskött ut än i Niederkränig, vackra hus, vackra trädgårdar.
På eftermiddagen besökte vi Thea med dottern Jeanette och svärsonen, vars namn jag glömt och dotterdottern Stefanie. Eftersom Theas lägenhet är mycket liten och dessutom håller på att renoveras åkte vi ut till ett kafé i stadens utkant och där satt vi länge och pratade om gamla tider och om Schwedt då och nu. Thea sa att hon älskar Oderwiesen, som under en del av året ligger under vatten och skimrar som grönt guld. Och att hon cyklar för att stå ut med allt hemskt i världen, hon fyller 96 i september. Innan det blev kväll gick vi tillsammans längs Oderkanal (som tydligen inte heter så nu, men som väl är ett slags korvsjö till Oder) förbi Juliusturm, där Stefanie tog en bild på oss damer och Miki. Sedan fortsatte vi till badplatsen där Nilla och jag tog en simtur.
