Dags för ett nytt kapitel ur ”Dichtung und Wahrheit von Hulda Fischer”. Jag har nu läst det mesta i Omas ”Mein Buch” och jag väljer för dagen den här berättelsen eller funderingen. Det handlar alltså om yrken: Sömmerska förkastas omedelbart eftersom ärmar och ben så lätt kan förväxlas. Bagerska är en mycket bättre idé, men inte vilken som helst utan hovkonditor, där kunde hon med gamle kungens välsignelse baka i ”einer Stuga” till fågelkvitter i ett skogsparti utanför Stockholm under reklamdevisen:
Hofkonditorei Hulda Fischer.
Hier wird nur mit Butter gebacken.
Die Preise sind horrible, doch mäßig
in Anbetracht der Qualität.
Sedan är det dags för bankkassörskan, "denn rechnen kann ich”. Ja, och så lärarinna, ty ”discendo discitur” och: Welch ein Profit für den eigenen Kopf! ”För att bli lärare måste man älska människor, särskilt barn” och så far tanken iväg till en lärarinna hon hade som barn, som alla darrade inför och hon bar det passande namnet ”Sauerbier”. Men Oma ville bli en god lärarinna och blev som ung guvernant för barnen till en godsförvaltare, men det var så mycket loppor där att det var svårt att undervisa, fast mat fanns det trots kriget. Sedan kom hon till ett pommerskt ”Rittergut” utan loppor men med mycket möss och hennes rum var kallt, fast hon tyckte om sina båda elever Jürgen och Fritz och hon lekte med dem i parken, ibland – när de var indianer – band de fast henne vid ett träd, men de var snälla. En dag kom en liten man med ett lass ved på ryggen och sa: ”So, Fräulein Wangerin, nun brauchen Sie nicht mehr zu frieren.” Och hon blev väldigt glad fast varifrån han hade veden visste hon inte.
