Genom en vän har jag fått veta min recension av Ralf Rothmanns ”Att dö om våren” (Im Frühling sterben) härförleden publicerats i Hufvudstadsbladet, så nu tar jag den till mina platser.
Huvudhandlingen i romanen ”Att dö om våren” utspelar sig under andra världskrigets sista vår. Platserna där det mesta äger rum är en by i Schleswig-Holstein, ett stycke av nordvästra Ungern under Nazi-Tysklands sista offensiv och ett kolgruvedistrikt i Ruhrområdet. Huvudpersonerna är två sjuttonåriga pojkar, som i krigets allra sista skede tvångsinkallas till SS. Om de försöker fly blir de skjutna. De är kanske inte barn, men nästan. De två pojkarna heter Walter och Friedrich (Fiete) och de arbetar som mjölkare på en ganska stor gård. De är vana vid hårt arbete och knappa förhållanden. Kriget är, när berättelsen börjar, ganska avlägset och märks mest på bombplanen som passerar och på enstaka förkolnade byggnader och strömmen av flyktingar österifrån.
”Precis bredvid infarten till mejeriet, i det gamla stallet, bodde det flyktingar, en familj per spilta och i kvällsstiltjen kunde man höra barnens och kvinnornas röster och ett dragspel. Trots att det var förbjudet att laga mat där, kom det rök ur de gallerförsedda fönstren och det luktade stekt lök och varm lut.”
Walter är förälskad i Liesel, en flyktingflicka från Westpreussen, och en kväll när myndigheterna oväntat bjuder till fest med öl och musik – en ny orkester, ”bara blinda och krigsinvalider” spelar i den – frågar han hennes mamma om Liesel får följa med honom dit. Mamman skrattar och säger att Liesel bestämmer själv, men så tillägger hon lite misstänksamt: ”Varför bjuder jordbruksmyndigheten egentligen på öl?” Och snart visar det sig att hennes onda aningar är befogade. Mitt under festen slår fällan igen om både Walter och Fiete och nästan alla andra män i lokalen, unga som gamla. Fiete får en impuls att värja sig, men Walter håller honom tillbaka: ”Köket är fullt med SS-folk. Dom gör slarvsylta av dig.” Inkallelseorder stämplas för båda och morgonen därpå transporteras de bort. Först utbildning och sedan vidare mot Ungern och fronten där. Längs vägen dit ges fragmentariska inblickar i kasernliv och transporter. Vid ett tillfälle står Walter bredvid Fiete och tittar genom ett fönster med sprucket glas ut i regnet bort mot ett koncentrationsläger:
”Under ett hjärtslag kunde man tro att det var en synvilla på den immiga rutan, tvivlande puttade han till Fiete. Men något rörde sig där i gölen, det ryckte under det gyttjegrå jutetyget, ett knä avtecknade sig, eller kanske en armbåge, och något som liknade ett smalt ansikte. Strax därefter hade det redan sjunkit igen.”
Walter blir så småningom kommenderad att vara chaufför bakom stridslinjen i Ungern och Fiete skickas till fronten. Under ett av sina första uppdrag som chaufför tvingas Walter åse en utdragen avrättning av tre fattiga civila i en kvarn. De står på pallar med sträckta linor om halsarna. Den sista överlevande, en gammal kvinna, får Walter i uppdrag att skjuta ner, men han kan inte, fast vad hjälper det henne? ”Men som du vill, då får gumman stå där. Henne får råttorna äta upp”, säger SS-officeren. Mellan dessa bilder av fasa låter författaren landskapets skönhet gång på gång lysa fram.
Vid fronten blir Fiete sårad och kommer till en sjukstuga. För att undgå att skickas tillbaka till fronten smutsar han ner såren så att de ska infekteras, men han lyckas inte och till slut gör han i desperation ett flyktförsök, ett flyktförsök som misslyckas. När Walter återser sin vän är han dödsdömd och ska skjutas följande morgon. Skildringen av Fietes sista natt sträcker författaren ut över nära trettio sidor. Vi ser Walters försök att hjälpa honom igenom den, att lindra lusklådan, hostan och skräcken och så småningom klarnar det för läsaren att Walter är bland dem som får uppdraget att skjuta ihjäl Fiete. Det är fem pojkar som ska skjuta och om någon av dem vägrar, så skjuts han också. Även om alla skotten träffar, dör Fiete inte direkt, men läkaren är noga med att räkna skotthålen. Han petar i dem medan Fiete ännu lever.
Kriget tar slut och Walter tar sig efter en kortare tid i amerikansk fångenskap till Borbeck-Essen i Ruhrområdet, dit hans mor och syster återvänt från byn i Nordtyskland. Men han märker nästan genast att hans mor mest ser honom som ”en mun till att mätta”, så han reser vidare till Schleswig-Holstein och godset där han en gång – för bara något halvår sedan, men egentligen för ett helt liv sedan – arbetat som mjölkare. Han återser Liesel och de blir ett par igen, men utan någon större glädje. En gång ser han också en skymt av Ortrud, Fietes flickvän. Han ser på avstånd att hon är höggravid, men han vänder innan hon känt igen honom.
I epilogen ser vi Walters och Liesels son på väg för att besöka föräldrarnas grav efter år av försummelse. Det är också honom vi möter i bokens inledning, där han grubblar över faderns nästan ständiga tystnad och tidiga död. Efter något år som mjölkare hade Walter på grund av lantbrukets mekanisering blivit gruvarbetare i Ruhrområdet. Det var ju därifrån han kom och där han egentligen hörde hemma, men bombningarna under kriget hade gjort att många gruvor för en tid stängts. Sonen tänker på faderns död kort efter förtidspensioneringen och han minns hans sista ord, som visade att han aldrig kunnat göra sig fri från kriget: ”Dom kommer ju närmare hela tiden! Om jag bara visste var vi kan gömma oss…”
°°
Ralf Rothmann
Att dö om våren, 2019
(Im Frühling sterben, 2015)
Översättning: Jörn Lindskog
Förlag: Thorén & Lindskog
