Eftersom allt ter sig så bräckligt, särskilt mitt förhållande till världen, så känner jag nu en lätt panik inför åskvädret som härjar här utanför. Miki har i skräck dragit sig tillbaka till badrummet. Vi väntar på ett slags läkning, himlen får inte slitas upp så här.
Jag försöker finna ett slags inre ro genom att i tanken med hjälp av några bilder gå tillbaka till morgonen. Då sken solen, då var det ännu varmt, då vilade tillvaron stilla i sig själv. Vi satt på Simpas terrass, längst ute på hörnet, där dit solen når bäst. Jag lät huvudet vara tomt och fritt från tankeskräp och Miki och jag såg varandra i ögonen.
Och ”parken” låg där den låg och jag drack mitt kaffe och fåglarna gick och plockade fågelplock under träden.
Och Miki såg en vit liten hund passera förbi på ganska stort avstånd.