Blogg

Det har varit högsommar de senaste dagarna och mycket annat har också hänt och det är ju som alla vet så med ”dagboksskrivande” att när ingenting finns att berätta så har man tid att skriva och när det å andra sidan finns saker man tycker är värda att visa och berätta, så hinner man inte, för då är tiden full. Nå, jag ska väl inte överdriva nu, jämfört med hur det kan tänkas se ut i många andras liv, har det säkert inte hänt mycket här, men för mig har tiden varit just full. I söndags, ja, det var i förrgår, så kom Gabi hit och vi tre, Gabi, Miki och jag gick en lång lång promenad ner till Sava och sedan hit och dit längs nasip. Ja, vi var nere vid vattnet också och Miki, som jag övermodigt lät gå fri höll på att ramla i det virvlande ljusbruna vattnet.

Så, det fanns ögonblick av skräck mitt i glädjen. Sedan hittade han något slags bo under en rishög – vågar inte gissa vilket djurslag. Han kastade sig in i högen och jag ryckte i selen (för den hade han kvar på sig) tills spännet brast och sedan fick jag kasta mig och lägga mig på honom tills jag äntligen lyckades ”brotta ner” honom. Tjock eller inte, men så fruktansvärt björnstark. Jag talar om Miki alltså. Sedan fick han gå i koppel ett tag så att Gabi och jag kunde vara lite avslappnade. Värmen steg och Miki la sig än här än där, så till sist – när då? – tyckte Gabi att vi skulle vända. Nu gick vi uppe på nasip och jag greps av den där sorglösheten igen och lät Miki springa fri.

Fel igen. Nedanför nasip löper en bilväg och innanför stängslet till det närmaste huset ni ser stod en ganska liten hund och skällde ettrigt. Miki antog utmaningen och gjorde en plötslig rusning ner på vägen och fram till staketet. Jag kastade mig som en galning efter honom för jag såg en bil närma sig i ganska hög fart. Hundarna skällde och hoppade på varsin sida av stängslet och jag skrek och sprang fick genom ren tur tag i selen. Och så knäppte jag fast kopplet igen och vi stretade upp på nasip till Gabi. Efter det blev det ingen mer frigång även om det kanske hade varit möjligt när hettan började ta ut sin rätt på Mikis krafter och han på nytt började göra liggpauser i gräset… (Ja, gräset är grönare med Gabis kamera.)

För kanske tjugo år sedan läste jag de här raderna:

Den totala bristen på kartläggning av det lantliga Indien i dess innersta djup upphörde aldrig att förvåna. Man tog av från landsvägen och ut på stigarna och kände sig genast som jordens tidiga navigatörer måste ha gjort; som en landytans Cabot eller Magellan.

Här upphörde landsvägens polyfoniska verklighet och ersattes av tystnader, stumheter lika vidsträckta som landet. Här fanns en ordlös sanning, en som kom före språket, ett vara, inte ett bli till.

Ingen kartograf hade fullständigt kartlagt dessa ändlösa vidder. I avkrokarna fanns byar begravda som aldrig visste om det brittiska imperiet, byar för vilka namnen på landets ledare och grundare inte skulle betyda någonting, trots att Wardha, där mahatman hade grundat sitt ashram, bara låg knappa tjugo mil bort. Att färdas på en del av de här småvägarna var att resa mer än tusen år tillbaka i tiden.

Dessa rader är från en roman av Salman Rushdie, en roman som inte fångade mig utom just det här stycket som jag inte kommer att glömma förrän jag har glömt allt annat.

Jag tänker ofta på det här stycket nu när pandemin har förts till Indien och indierna dör i massor av brist på syrgas. Än så länge händer det mesta i städerna där det finns sjukhus och syrgas, om än i alldeles otillräcklig omfattning. Men när farsoten når byarna i väglösheten står människorna utan all hjälp.

Varje dag lyssnar jag på doktor John Campbell i norra England när han talar om covid. Jag lyssnar på honom för att han har detta ovanliga: kunskap, öppenhet, ödmjukhet och ett stort hjärta. I dessa dagar talar han mycket om Indien…

Dagen har varit höghimlad och blå och inget som är värt att berätta har hänt, inget jag vill berätta i alla fall. Den rätta inåtvändheten har visst infunnit sig. Fönstret framför mig är så smutsigt att det ger solskydd. Praktiskt. Vi är ute mycket, Miki och jag, och det finns mängder av små ting att glädja sig åt. Jag kan inte formulera några önskningar – vill inte se bråddjupen runt dem. Det som inte blommat ut blommar nu.