Efter en lång tid av långsamt läsande så har jag kommit till slutet av ”La miglior vita” av Fulvio Tomizza. Vet jag vad jag har läst? Kanske inte, för den här boken går bortom vetandet och talar till det undermedvetna om det alls talar till något med ”-vet-”.
Handlingen utspelar sig i den fattiga byn Radovani i Istriens inland och tiden den spänner över sträcker sig från början av 1900-talet till någonstans på 1970-talet. Detta går att säga utan att riskera att förvränga något och det går också att säga att huvudpersonen är Martin Crusich, och att han under sin tid som klockare (sagrestano) följer sju på varandra följande präster, utan att någon kan invända. Men sedan blir det svårare. Genom bokens knappt 300 sidor sänks läsaren (i alla fall den här) undan för undan ner i de olika personernas liv. Vi ser nöden och historiens gång, vi ser människorna i en by där man talar ett blandspråk mellan italienska och slaviska (ja, det går inte riktigt att säga att det är just kroatiska, även om det väl är närmast det) och där man inte är någon annanstans ifrån än från Radovani. Så länge man är under Dubbelmonarkin går detta och man vet nästan inte om att det finns ett sådant rike. Man lever bylivet, första världskriget tar en del av de unga männen och en för byborna obegriplig smittkoppsepidemi dödar många. Så kommer då fascismen och människorna tvingas att välja mellan att vara ”riktiga italienare” och tala ”riktig italienska” eller att lämna byn. Ingen från Radovani är ju egentligen just riktig italienare, men en del blir det och det kommer andra utifrån. Åren går och Tito kommer till makten i Jugoslavien och människorna i byn blir jugoslaver eller flyr. Och språket vrids om igen. Och människorna vänds mot varandra igen.
Mycket lite av detta med folkslag och språk sägs direkt i boken, vi är alldeles för nära de här människorna och för de flesta av dem är det viktigaste att klara sig, att överleva. Men på två ställen säger Tomizza något om det eller låter Martin tänka det. Jag väljer ett:
Erano figli e pronipoti di una gente che soltanto a partire dalla mia giovinezza aveva appreso di essere italiana o di essere slava e che poi un intrecciarsi di animosità e di istigazione, apertesi proprio con quella scoperta forzata, con quella scelta ugualmente imposta, aveva obbligato a riconfermare la prima fede oppure a smentirla.
(De var barn och barnbarnsbarn till ett folk som först vid tiden för min ungdom hade fått lära sig att de var italienare eller slaver och att sedan genom en härva av fiendskap och provokationer som uppstått just på grund av denna påtvingade upptäckt, av detta konstlade val hade tvingats att bekräfta sin första tro eller att förneka den.)
Titeln ”La miglior vita” (Det bästa livet) dyker upp som en formel på en rad ställen i boken, ja, när någon dör, för det bästa livet kommer efter döden.
Nej, det går inte att berätta vad som står i den här boken. Man ser små hus, ofta fallfärdiga, och en liten kyrka, man möter tålmodiga eller uppgivna människor, man ser glimtar av glädje, man ser stor nöd.
När jag läste dök ett minne uppe. För kanske sju eller åtta år sedan var jag med mina triestinska vänner Alessandra och Piero (båda med istriska rötter) i Salvore/Savudrija. Strax utanför byn finns ett litet värdshus som heter ”Luciana”. Vi bestämde oss för att äta där eftersom båda mina vänner känner ägaren och visste att det var bra där. Men nu till saken: medan vi åt hörde jag folk prata vid ett långt bord i ett angränsande rum. Jag lyssnade lite och försökte avgöra vilket språk de talade, men det gick inte. Ena stunden tyckte jag det var italienska, andra stunden att det var kroatiska. Eftersom jag är mycket nyfiken gjorde jag mig ett ärende in i rummet med långbordet. Nu hörde jag att några talade det ena språket och några det andra men alla hade samma tonfall.
