I det inre av Indien

För kanske tjugo år sedan läste jag de här raderna:

Den totala bristen på kartläggning av det lantliga Indien i dess innersta djup upphörde aldrig att förvåna. Man tog av från landsvägen och ut på stigarna och kände sig genast som jordens tidiga navigatörer måste ha gjort; som en landytans Cabot eller Magellan.

Här upphörde landsvägens polyfoniska verklighet och ersattes av tystnader, stumheter lika vidsträckta som landet. Här fanns en ordlös sanning, en som kom före språket, ett vara, inte ett bli till.

Ingen kartograf hade fullständigt kartlagt dessa ändlösa vidder. I avkrokarna fanns byar begravda som aldrig visste om det brittiska imperiet, byar för vilka namnen på landets ledare och grundare inte skulle betyda någonting, trots att Wardha, där mahatman hade grundat sitt ashram, bara låg knappa tjugo mil bort. Att färdas på en del av de här småvägarna var att resa mer än tusen år tillbaka i tiden.

Dessa rader är från en roman av Salman Rushdie, en roman som inte fångade mig utom just det här stycket som jag inte kommer att glömma förrän jag har glömt allt annat.

Jag tänker ofta på det här stycket nu när pandemin har förts till Indien och indierna dör i massor av brist på syrgas. Än så länge händer det mesta i städerna där det finns sjukhus och syrgas, om än i alldeles otillräcklig omfattning. Men när farsoten når byarna i väglösheten står människorna utan all hjälp.

Varje dag lyssnar jag på doktor John Campbell i norra England när han talar om covid. Jag lyssnar på honom för att han har detta ovanliga: kunskap, öppenhet, ödmjukhet och ett stort hjärta. I dessa dagar talar han mycket om Indien…

Kommentera