Blogg

Det sanna resandet

Bodil Z

Det sanna resandets tid verkar vara förbi eller i alla fall mitt sätt att resa, det för mig fria sättet att resa. Nu är det den andra sommaren som Miki och jag inte tar tåget till Norden. Vill man förflytta sig idag så är det egentligen bara möjligt med flyg (från a till b) eller med bil (i bil med allting bokat).

Imorse när Miki och jag i sakta mak gick längs Čiovska tänkte jag på det här speciella resandet med tåg utan bestämt mål för varje etapp för när man reser med en hund måste vägarna vara öppna. Jag tänkte på det och tyckte att vägen vi gick var vacker. Himlen, träden och blommorna på balkongerna.

Jag mindes en varm natt i Naumburg för några år sedan. Vi hade ingen bestämd sovplats, eftersom jag inte visste var vi skulle hamna med vår Quer-durch-Deutschland-biljett. Väldigt sent efter att vi gått många varv genom staden och knackat på många dörrar kom ägaren till ett ålderdomligt hotell i stadens mitt, eller bakom den kanske jag ska säga, och han låste upp för oss med en tung nyckel. Så här skrev jag om ägaren och hotellet då det begav sig:

”Byggnaden vi sov i är 800 år gammal och takbjälkarna är nästan skrämmande massiva. Husets herre är en märklig man, ditrest från det avlägsna Köln med stora planer som han genomför på ett obegripligt och halvt underjordiskt sätt. Han sitter på det lilla torget utanför hotellet och dricker öl med vänner om kvällarna, talar bullersamt och samtidigt vilar det något nyckfullt över honom.”

På morgonen åt vi frukost under vinrankorna på innergården. I duvslagen talade duvorna kroatiska och presenterade sig med duvrunda röster: golub, golub.

Men medan vi går längs Čiovska dyker också andra bilder från resorna upp. Jag minns färden från Wien till Prag för tre år sedan. Miki var ännu mycket vild och reglerna för hundar var hårda både i Österrike och Tjeckien (inte alls som i Slovenien eller Tyskland där det nästan alltid är lätt och smidigt), så vi var efter många strider ganska möra när vi kom fram till Prag men sedan blev det lättare och till sist bara roligt:

”Färden blev svettig och nervig men vi klarade oss och vi nådde Prag, där Peter mötte oss och vi strax därefter for ut till Hostivař, en by som blivit förstad till Prag. Där skulle vi hyra ett rum hos en vän till Peter. Kvällen rullade iväg med ett besök på en restaurang och slutade i en underbart förvildad koloniträdgård, där vi drack öl i mörkret under träden med för mig okända människor. Miki fick vara helt fri eftersom stängslet runt omkring var absolut tätt. Han for runt växthusen och träden som ett ulligt klot och jonglerade skickligt med benbitar som han grävde upp. Jag tror han upplevde lyckan.”

Detta är för mig det riktiga sättet att resa. Det är ibland svårt men just detta svåra gläntar ibland på paradisets dörr. Så jag saknar det. Fast nyss ringde Toma och tyckte att vi skulle göra en sådan där resa till floderna eller havet som vi ibland gjort och kanske också till Našice och Farmica och bo där bland djuren. Vi skulle kunna ta med oss massor med hundmat och annat som behövs på Farmica…

Om eftermiddagarna sitter vi ofta under pilen

Bodil Z

Ja, så är det och så blir det nog många dagar till. Att sitta i pilens skugga gör eftermiddagen mjukare. Vi glider omärkligt fram och tillbaka mellan ”il dolce far niente” och spanande över den ”livada” (äng, fast den kallas bara så) som sträcker sig framför oss i solen.

Miki klär i pildraperiet.

Kallprat om varm dinja

Bodil Z

Idag vilar vi en del för det är varmt. Jag försökte göra det mesta så tidigt som möjligt men glömskan var också tidigt uppe, så jag glömde att köpa en dinja (just den sortens melon) hos min fruktman. Vi kom hem och gjorde lite obestämda saker och sedan försökte jag hitta ett sätt att vädra klokt – jag har ju fönster åt båda hållen. Det gick väl så där och sedan tvättade jag en klänning på ett omständligt sätt och Miki rullade en boll lite lagom långsamt. Han kan mycket om bollar. Sedan sov vi en stund, ganska kort kanske. När jag vaknade tänkte jag på dinjan igen. Det var eftermiddag och hett, men jag tänkte ut en halvskuggig väg och så gav vi oss ut. Då och då fällde Miki in benen för att vila och ibland stannade vi vid en bänk i skuggan och så satt vi lite.

Och så kom vi fram till fruktståndet, jag släppte kopplet och Miki gled in på den ”svala” sidan. Fruktmannen och jag pratade lite och han skar som vanligt min dinja i fyra bitar. Sedan började vi välja aprikoser och persikor åt mig. Vi klämde oss igenom rätt många, en del var för mjuka och vi blev lite fulla i skratt av allt klämmande. Men till sist var det hela klart. Han sa något osakligt om värmen och jag svarade lite lätt yxskaftigt – för det passade.

Det var lite svårt att se om det var soligt eller om det bara verkade så. Vi drog benen efter oss hemåt och satt rätt länge under några tallar.

Och nu är vi hemma och min dinja är rätt varm. Nej, jag tar ingen bild på den.

Bibliotekstjänst – mer om dess makt, dess roll

Bodil Z

Inventeringen av Bibliotekstjänst och företagets förhållande till biblioteken i Sverige fortsätter här idag. Under gårdagens samtal under gårdagens text kom jag i tanken gång på gång tillbaka till frågan om vad btj är för ett slags företag. På wikipedia hittade jag en sida om företaget. Så här börjar texten:

”BTJ (tidigare Bibliotekstjänst) är ett svenskt företag som levererar medieprodukter och informationstjänster till professionella användare, framför allt kunskaps- och forskningsverksamheter såsom bibliotek, universitet, företag och organisationer. Företaget består av BTJ Group AB och de två dotterbolagen BTJ Sverige AB och BTJ Finland Oy. Ägare är Per Samuelsson. Tillsammans har bolagen cirka 280 anställda i Sverige och Finland och omsätter cirka 800 miljoner kronor. BTJ har sitt huvudkontor i Lund.”

Per Samuelsson är alltså ägaren och företaget är stort och inflytelserikt, ser jag. En bit längre ner i texten hittar jag något om btj:s roll när det gäller bibliotekens inköp:

”BTJ:s inköpsvägledning är en urvalstjänst avsedd att förenkla bibliotekens medieinköp. I BTJ-häftet recenseras årligen cirka 14 000 medier, tal- och ljudböcker, film, musik och spel, på svenska och en mängd andra språk av oberoende lektörer. Kunderna får tillgång till recensionerna via BTJ-häftet, btj.se och BURK-sök. Genom sina profiltjänster kan BTJ ta hand om bibliotekens urvals- och inköpsarbete. Biblioteken väljer vilka områden, genrer eller signum som ska bevakas, samt hur stor del av medieanslaget ska gå till inköp. Avdelningen för inköpsvägledning och profiltjänster är indelad i sju redaktioner: skönlitteratur, barn- och ungdomslitteratur, facklitteratur, internationella redaktionen, film, musik och spel.”

Många strängar, ja. Jag går nu vidare till btj:s hemsida för att leta efter information om hur man idag blir lektör där och hittar en kort notis:

”BTJ har lektörer som tar del av media och skriver recensioner. Dessa används som stöd vid mediainköp.
Vill du bli lektör för BTJ? Fyll i en intresseanmälan!”

Det verkar ju lätt. Jag kommer att tänka på en annan fråga: Finns det någon möjlighet att överklaga eller korrigera helt missvisande lektörstexter? Jag har visserligen fått veta att det inte går, men jag vill ändå pröva, så jag vänder mig till avdelningen för skönlitteratur skonlitt@btj.se och skickar en fråga. Idag är det söndag, så det blir naturligtvis inget svar idag, men om några dagar?

Sedan har jag frågor kring det där med införandet av sifferbetyg på av btj:s lektörer recenserade böcker. Jag fick i förrgår veta att detta har sin rot i ett önskemål från bibliotekarierna. Och nu undrar jag hur många bibliotekarier det var som stod bakom detta. En majoritet? Knappast, väl? Hur gick det till rent konkret när önskemålet framfördes? Varför godtog btj förslaget? Vilka var med och fattade beslutet? När skedde det? Och vem står bakom adjektivet ”briljant” för det högsta betyget? (Skriver Kafka ”briljant” till exempel?)

Sedan vore det också intressant att få veta när och grundat på vilka bakomliggande resonemang man bestämde att man inte behöver läsa litteraturhistoria/litteraturvetenskap för att bli bibliotekarie? Detta kanske verkar vara något av ett sidospår men det är det inte. Om bibliotekarierna själva vet mindre så väger ett företag som btj:s göranden och låtanden tyngre. Och om dessutom btj befinner sig på ett sluttande plan där de som ordet får ett alltmer infantilt och andefattigt språk och tänkesätt, så blir det här inflytandet ingenting annat än destruktivt. (Och att många av de mest samvetsgranna och kunniga lektörerna flyr har jag redan sagt.)

”Vi har skrivit en bok. För att berätta om vilka vi är, nu. Men också för att skapa det som böcker gör bäst: upplevelser för nyfikna.”

Jag vill inte i första hand ta bort btj men alla de nya avarterna måste bekämpas.

Bibliotekstjänst – en fortsättning på inventeringen

Bodil Z

Igår publicerade jag en längre text om de märkliga förhållanden som råder kring bokinköpen till biblioteken i Sverige och den absurda maktställning som innehas av företaget Bibliotekstjänst (som numera helst kallar sig ”BTJ”, kanske för att detta med ”tjänst” ändå blir lite pinsamt). Nu vill jag sammanställa något av det som framkom i samtalet under min text. För att undvika onödiga missförstånd vill jag påpeka att jag tidigare tyckt att Bibliotekstjänst faktiskt – om än med vissa brister – betjänade biblioteken på ett försvarbart sätt. Jag citerar ur gårdagens text:

”Som jag skrev ovan var jag en tid recensent för BTJ. Under de första åren var instruktionerna för hur recensionerna skulle vara utformade i mitt tycke rimliga. Man skulle skriva en text på 120-150 ord enligt vissa kriterier (man skulle ange bokens art, redogöra kortfattat för innehållet, karakterisera språk och stil mm).”

Men på senare tid har alltså detta företag kommit att förvalta sin maktställning på ett allt mer kontraproduktivt sätt. Men jag ska nu inte upprepa mer av det jag skrev i gårdagens text (”Bibliotekstjänst – ett företag med makt över de svenska biblioteken”) utan gå över till vad jag fick veta under samtalet:

Det finns hos Bibliotekstjänst ingen granskningsnämnd och ingenstans där man kan överklaga eller kritisera missvisande eller direkt felaktiga lektörsutlåtanden.

I dagens bibliotekarieutbildning ingår ingen obligatorisk kurs som ger kunskaper om skönlitteratur. Ingen.

Det var bibliotekarierna som ville ha sifferbetyg på böckerna. Och det var Bibliotekstjänst som verkställde.

Detta betyder alltså att en andel bibliotekarier idag inte vet något om litteratur och fler blir de ju fler nya det är som kommer ut från bibliotekshögskolorna. Det får till följd att många inte har något vetande att luta sig emot när det gäller att göra kloka eller ens rimliga nybeställningar. Till sin hjälp har de ett företag som styrs av en grupp personer som på hemsidan presenterar verksamheten genom banala floskler på bristfällig svenska och som gärna detaljstyr vad lektörerna skriver, men utan att ha några högre mål än att ”texterna TYDLIGT ska överensstämma med sifferbetygen”. Detta får till följd att lektörer med självaktning och aktning för litteraturen undan för undan lämnar företaget. Så vad har vi? Fler och fler dåligt utbildade bibliotekarier som vägleds av en firma som styrs av en syn på skönlitteratur som säljbar ”produkt” och av ren okunnighet. Denna firma styr över en samling mer och mer okunniga (eftersom de kunniga fördrivs) men anpassliga lektörer som levererar (här passar det motbjudande ordet utmärkt) maskinmässigt ihopsatta omdömen och sifferbetyg. (Ska Shakespeare verkligen ha en femma? Hur motiverar du det? Skriver han bra? Eller det inte lite gammalt?) Det händer allt oftare att dessa utlåtanden kretsar kring lekörens bristande läsförståelse eller så är de bara uttryck för allmän okunnighet och har dessutom ofta brister i språkbehandlingen. Jag har samlat några utdrag ur en skribents texter som visar detta:

”Språket är typiskt för sin tid, det vill säga omständligt och högtravande. Innehållet är inte heller särskilt otäckt med dagens ögon, men det är inte det som är det viktiga med att boken nu ges ut på nytt. X:s roman har ett stort litteraturhistoriskt värde och de mest läsvärda delarna i boken är dess efterord. Är man det minsta intresserad av litteraturhistoria i allmänhet och skräck isynnerhet har man mycket att hämta här.”

”X:s språk är litterärt men med dagens ögon en smula svårsmält…”

”…verksam kring skiftet på 1800- och 1900-talet.”

”Språket är givetvis märkt av sin tid för att bestå av klassiska viktorianska spökhistorier är den väldigt rapp.”

” Alla entusiaster av viktorianska berättelser samt spökhistorier har mycket att hämta här. Sammanfattningsvis är X en litteraturhistorisk pärla med ett glimrande efterord.”

Eftersom jag av erfarenhet vet att lektörerna får välja vad de helst vill skriva om för slags böcker, så misstänker jag den här skribenten har haft ”äldre dvs dammig litteratur” på sin önskelista.

PS Samtalet jag talar om ovan utspelar sig på min facebook-sida, där jag lagt ut samma text(er).