Blogg

Nu är den tiden då kvällar och nätter växer ut över tillvaron. De ljusa timmarna är en undantagsvärld där Miki och jag föser in våra fyra-fem rundor ganska tätt. I dagsljus och skymning och mörker sitter jag och knådar ”Die schwarze Spinne” för att den ska bli till ”Den svarta spindeln”. Nyss skickade jag in en recension, så idag kände jag mig ledig att städa. Else Lasker-Schülers dikter går jag igenom varv efter varv – snart, kanske snart. Miki ligger i ”benparken” och väljer och vrakar och tuggar så det knakar. Ja, han har släpat in många benbitar. På slutet av kvällarna läser jag nu ”Materada” av Fulvio Tomizza – helt och hållet för mig själv. Tomizza hjälper mig att förstå Istrien. Miki ligger bredvid med huvudet på kudden och ser ofta tankfull ut.

Jag fortsätter in i mina monologer. Låt er inte störas av den där damen med självdreads och krullhund, hon pratar gärna för sig själv. Helst om samma saker. Resten får stanna där inne: Och morgonen var solig och Miki och jag svängde in på Makao där man hade ställt ut ett par bord igen.

Jag valde det soligaste och slog mig ner där och Miki ställde sig i det ”tomma båset” bredvid i väntan på belöningar. Zdenko kom ut med kaffet och ursäktade sig för att han höjt priset till nio kuna, ”men allt blir ju dyrare”. Jag höll med och betalade som vanligt tio. Zdenko sa något om kylan och jag något om solen, som ju ändå…

Skuggorna var långa som de väl ska så här i december just på den här fläcken på jorden. Jag tittade på marken och den kanske på mig.

Tama är kvar hos Vesna och solen har varit här igen, så samma kvartett som härom dagen gav sig av till Borovje och kaféet bakom moskén. Att Miki på vägen dit lyckades smita och vi fick springa varv efter varv runt kvarteren innan jag fick fast honom, hoppar jag över. Ändå säkert nyttigt att springa så där. Nå, till sist nådde vi vårt kafé och satte oss vid samma bord som i förrgår. Först var hundarna lite uttråkade och undrade vad vi gjorde där, men sedan fick de en fantastisk žuta minuta – gul minut.

En solskensdag igen och hunden Tama är på besök hos Vesna, så Vesna föreslog en gemensam runda och kanske en kaffe någonstans i solen. Jag tyckte att vi skulle gå till området vid džamija i Borovje, där Miki och jag varit dagen innan, för jag trodde att jag visste ett kafé med eftermiddagssol där. Och så gav vi oss av. Här och där släppte vi hundarna fria, även om Miki är en farlig kattjägare, Tama är snarare ett ultrasnabbt lamm. På första bilden ser ni dem strax innan vi nått moskén, som vi ju egentligen inte nådde, för att det väl inte hade varit så bra. Miki har ju en gång smitit in i moskén…

Hundarna var glada men var och en roade sig mest på egen hand. De tycker kanske att de vet för mycket om varandra. Vesta och jag försökte berätta saker för varandra men blev gång på gång avbrutna av ”den andra”. Vi tyckte väl också att vi visste för mycket om varandra. Och det är ju egentligen helt i sin ordning.

Vi svängde in bakom moskén och valde det enda kaféet med sol – det är där jag brukar sitta med Gabi på våra långpromenader. Solen stod ganska lågt när vi satt oss, så jag bara låtsades att jag såg något. Eller så låtsades jag ingenting. Vi drack vårt kaffe och fällde lite förströdda kommentarer om fotbollsplanerna vid moskén och om hur annorlunda det var förr. Så reste vi oss igen för att gå till en inhägnad hundlekplats vi kommit förbi på ditvägen. Där släppte vi hundarna som uttråkade tittade på oss och undrade vad vi gjorde där, men så kom Suzi, en brun terrierflicka med sin matte och då blev det annat.

Jag vet inte om ni ser hur Suzi rullar och Tama flyger över henne. Miki galopperar väl mer enligt normen. Och gänget närmar sig och slirar i leran.

När Miki börjar låta lite väl brummig tycker vi människor att det kan räcka och Suzis matte delar ut belöningar till hundgänget.

Ännu en dag i solens tecken och nu också lite värme. Ingen vet – även om det finns sådant som väderleksprognoser – hur länge denna lycka varar, kanske är allt grått redan i morgon. Därför och av tusen andra skäl har Miki och jag varit ute under alla soltimmarna idag och det fanns ögonblick då jag anade en fläkt av vår i luften. På förmiddagen gav vi oss av till vår ”privata marknad”, Branimirova tržnica. Jag skulle ju hämta mitt förbeställda lilla surkålshuvud och försöka få tag i den rätta sortens färskost, den dag den rätta damen var på plats. Och blitva ville jag ha. Vi gick vår runda och jag fick ihop allt jag sökte och så slog vi oss ner utanför vårt kafé, det där med Ribarnica-skylten. Ägaren kom raskt ut stol och bord åt mig, för den här dagen var det fler som fått lust att sitta där i solen så allt var upptaget – utom det som ännu inte var där förstås. Eftersom jag är ett vanedjur så visste han vad jag ville ha att dricka.

Miki var först stillsam och slappade i solen, men så kom en vit hund ut från baren och Miki kände att han behövde bevisa något och röt därför borstigt. Både hans yttre och hans inre var mycket vresigt. Den vita sa ingenting och slank hastigt förbi. Sedan kom en äldre mycket fridsam svart hund till klädståndet framför oss och tittade tillsammans med sin matte på varma strumpbyxor i olika färger. Det brummade djupt inne i Miki. Jag beställde en kaffe till och kortade kopplet lite på brumborsten. Solen värmde och jag tänkte att det här torget är min nya värld, mitt nya mikrokosmos. Här finns mycket att upptäcka och lära känna. Det är sant att jag var här ganska ofta för länge sedan tillsammans med Londi, men det är nu den här världen är ny, för det är nu jag behöver en ny värld. Den verkar växa och det utan att behöva bli större.