Idag tar jag time-out för jag har tjuvlyssnat på en marabou. Nej, jag bara skojar och ger i stället ordet till Olle Josephson (word!) här, så att det blir lättare för mina studenter att hitta länken till: Vad händer med svenskan?
Olle Josephson talar på Krokodil i Piteå – foto: Anders Thelin
Jag föreställer mig att detta kan intressera en eller annan ur pausträdets inre läsekrets också…
När jag började undervisa i svenska här Zagreb var en av mina första reaktioner förvåning över ämnets storlek. Det finns ett hundratal studenter som läser svenska som huvudämne. I min undervisning har jag ungefär 70 av dem, eftersom den första årskursen, klokt nog, undervisas av kroatiska lärare. Jag frågade studenterna och fick mycket skiftande svar, så skiftande att bilden tedde sig mycket komplicerad. För någon vecka sedan lät jag detta med svenskstudierna bli ett uppsatsämne för tredje- och fjärdeårsstudenterna. Ämnet var formulerat så att de dels skulle berätta om de egna bevekelsegrunderna, dels skulle de fundera över drivkrafterna bakom valet för andra studenter och slutligen ville jag också veta lite om hur Sverigebilden ser ut för kroater eller Zagrebbor mera i allmänhet. Jag har nu läst en rad intressanta texter och jag har valt ut en som jag nu, med skribentens tillåtelse, ska visa upp här. Tack Ivana!
"Varför studerar du svenska?". Jag har hört denna fråga så många gånger att jag tappat räkningen. Först var det roligt att förklara det för människor, men snart blev det irriterande och jag började undvika diskussioner om mitt val av studier. Att säga att reaktionerna på att jag läser svenska var ovanliga är en underdrift: de varierade från olika interjektioner till något som kan jämföras med ett polisförhör om min framtid. Naturligtvis började jag undra varför det uppfattas så här, varför är det så "konstigt" att studera svenska, och slutligen, hur människor här upplever Sverige och allt som har med Sverige att göra.
Det finns en viss "sanning" om vårt universitet som inte många är villiga att erkänna. Det gäller språkstudier och det faktum att vissa språk är mer attraktiva än andra, till exempel väljer inte många studenter rumänska eller turkiska eftersom de verkligen är intresserade, utan eftersom det inte finns utrymme i något annat ämne. Svenska, å andra sidan, tillsammans med holländska och engelska och andra "heta" språk, tillhör den andra gruppen, de språk som (alltför) många studenter vill läsa och som ses som något prestigefyllt. Dock kommer inte många att fråga dig varför du valde tyska eller franska, vilket har lett mig till slutsatsen att svenska anses vara ett exotiskt språk.
Jag måste erkänna att jag inte vet den verkliga anledningen till att jag valde svenska, kanske finns det inte en enda orsak, utan ett spel av omständigheter och ett försök att anpassa mina önskningar till verkliga möjligheter. Jag ville lära mig ett nytt språk, men eftersom jag är "lat" ville jag inte att det skulle vara för svårt, och eftersom jag redan visste att jag skulle studera engelska, bestämde jag att det vore bäst om det blev ett språk som liknar engelskan. Jag hade också planer på att bli översättare i framtiden, och jag hade hört om möjligheten att studera konferenstolkning på forskarnivå, och att den var kopplad till institutet för skandinavistik, så till slut valde jag svenska. Mina andra valmöjligheter var portugisiska och språkvetenskap, men i efterhand tycker jag att jag har gjort det bästa möjliga valet. När det gäller den svenska kulturen, var jag inte särskilt upplyst om den, jag visste bara något om den nordiska mytologin och den svenska "livsstilen" som är annorlunda än vår, och därför omedelbart attraktiv. Jag kände också till några svenska musiker som jag började lyssna på i gymnasiet, men det var allt. Jag var kär i engelska innan jag började studera, och jag blev kär i svenska tack vare det. Under tiden blev jag "girig" att veta mer om Sverige, och nyligen om Norge också – jag började läsa norska och jag ska fortsätta att förbättra mina kunskaper i båda språken. Tyvärr har jag inte varit i något av de länderna ännu, men om jag får tillfälle skulle jag gärna besöka åtminstone ett av dem. Naturligtvis finns det drömmar att leva och arbeta där någon gång, men nu är de just det – drömmar, även om jag erkänner att de spelade en roll för min motivation att studera svenska.
Det finns en liknande tendens som jag har märkt bland en del unga kroater: att de vill eller planerar att arbeta i något skandinaviskt land, för det mesta i Sverige. Trenden är aktuell bara i vissa kretsar, främst bland de välutbildade som ser Sverige som ett land av möjligheter, en chans till ett bättre liv eller som ett sätt att "smita" från Kroatien. Många har släktingar som emigrerade till Sverige före eller under kriget, och som har berättat historier om det underbara livet i Sverige. Några stannar där för livet och återvänder bara för semester, men det finns också människor som kommer tillbaka till Kroatien eftersom de inte kan vänja sig vid klimatet, vid livsstilen, eller i värsta fall vid båda. Såvitt jag vet är åsikter om Sverige inte negativa; det ses antingen som ett neutralt land med ganska liten effekt på Kroatien, eller i ett mycket positivt ljus som ett välmående och fint land. Medvetenhet om Sveriges invandringsproblem är relativt låg, eftersom de flesta människor bara vet så mycket som de ser i nyheterna, och Sverige sällan finns i dem. Majoriteten av befolkningen uppfattar dock Sverige genom den ena eller den andra stereotypen, vilket är ganska tråkigt och jag hoppas att det förändras någon gång. Människor måste inse att Sverige är mer än "en kall plats där de gör bra porrfilmer och billiga möbler, och där alkohol är för dyrt", och att svenskarna inte är bara "konstiga, blyga och blonda". Ett öppnare synsätt är förutsättningen för djupare kulturella, politiska och ekonomiska förbindelser mellan Kroatien och Sverige.
Enligt min mening är svenskämnet inte särskilt stort här i Zagreb – det kunde och borde definitivt vara större. Intresset för språket och kulturen finns bland studenterna, men tyvärr verkar det som om de ansvariga inte har något intresse (titta bara på våra professorers arbetsvillkor – rummen är obekväma, minst sagt) och jag tycker att bristen på ekonomiskt stöd är det som hindrar vårt svenskämne från att expandera och införa nya innehåll. Jag skulle vilja se det omfatta studier av norska och isländska, vilket skulle ge studenterna flera alternativ och bidra till att skapa relationer med dessa två länder, eftersom vi behöver utbildade människor som förstår inte bara deras språk, utan också deras kultur. Sverige har mycket att erbjuda; litteratur är bara ett exempel, och det skulle vara fördelaktigt för vår kultur om mer svensk litteratur översattes till kroatiska. Förhoppningsvis i framtiden kommer jag att delta i detta utbyte och hjälpa till att foga samman de två länderna.
Ivana Devčić
I söndags läste jag en intressant artikel i SvD. Den tar avstamp i Humboldt-Universitäts 200-årsjubileum. Min blick fastnade först på den stora bilden ovanför texten:
foto Jan Bauer (något beskuret)
Jag lät blicken glida över bokryggarna och jag noterade till min tillfredsställelse Fontanes namn på en av de tjockare. (Och efter att jag läst artikeln slog det mig att den – möjligen av en tillfällighet – genomsyras av en typisk Fontane-tanke.) Visst fanns det namn jag saknade, men det är ju egentligen självklart att så är fallet. Men nu till texten: Artikelrubriken är ”Universitetets idé under omprövning” och artikeln av skriven av historikern Johan Östling. Han börjar med en sammanfattning av grundtankarna i Wilhelm von Humboldts programskrift för det moderna universitetet:
Här skulle forskning och bildning vara viktigare än att mekaniskt lära ut ett på förhand givet stoff, här skulle det finnas en dynamisk förbindelse mellan kunskapsalstring och kunskapsförmedling, här skulle den akademiska friheten få en vidare och fastare innebörd.
Östling tillägger sedan en inskränkning som ändå inte blir så mycket av en inskränkning:
Nyare forskning har ifrågasatt originaliteten hos Humboldt och påpekat att långtifrån allt kom att förverkligas i det universitet som i dag bär hans namn, Humboldt-Universität zu Berlin. Ändå går det inte att bestrida att Humboldttraditionen har varit ett viktigt akademiskt ideal i många stora drabbningar om den högre utbildningen.
Och man kan väl tänka sig att idéer liknande Humboldts kan ha funnits i långt tidigare perioder av universitetens historia och att hans tankar i mycket hade att göra med en önskan om en revitalisering av institutionen.
Östling berättar att det i Tyskland kommit ut en rad böcker inför jubileet och att det i landet pågår en livlig diskussion om universitets ideal och därvid har också Bolognaprocessens innebörd för universitetens utveckling dragits in i debatten:
Bara de senaste åren har ett dussintal debattböcker publicerats och de stora tidningarna har fyllts av hundratals artiklar. En utlösande faktor är Bolognaprocessen, den gemensamma modell för högre utbildning som i dag har genomförts i 47 europeiska länder.
På många håll har den främst setts som en intern reformering av högskolan. I Tyskland har däremot den nya ordningen rört upp känslorna och frammanat ett häftigt ställningskrig. I Mainz lämnade en teologiprofessor in sin avskedsansökan i protest mot vad han såg som en brandskattning av akademin.
Här pekar Östling på den egentligen sedan mer ett århundrade pågående tyska diskussionen av universitetets idé. Tyska forskare har ”alltid” på ett eller annat sätt förhållit sig arvet efter Humboldt. I Sverige ser det helt annorlunda ut; här finns knappast någon sådan debatt i alla fall inte med den intensiteten.
För en svensk betraktare, van vid ett närmast obefintligt intresse i offentligheten för universitetets mål och mening, är allvaret och frenesin i den tyska debatten frapperande. Det är som om mycket mer än bara den högre utbildningen står på spel, som om själva det nationella fundamentet vacklar när universitetet genomgår en metamorfos.
En av de skrifter och böcker som kommit ut i ämnet på senare tid presenteras så här av Östling:
En skrift, ”Was ist eine Universität?”, speglar stämningarna i Tyskland. Boken innehåller pregnanta men också ganska förutsebara karakteristiker av tidsläget, främst för humanvetenskaperna. Kritiskt belyses en tilltagande marknadsanpassning, en accelererande separation forskning–undervisning och en häpnadsväckande betydelseförskjutning för akademiska nyckelbegrepp.
Östling tycker att skriften är alltför visionslös och att den inte söker någon väg framåt riktigt, att den är alltför låst i den förra av de två typiska positionerna nostalgiskt bakåtblickande och relativt oreflekterad framtidsoptimism. I stället vill han hålla fram Christoph Markschies’ bok ”Was von Humboldt noch zu lernen ist” (Det som ännu finns att lära av Humboldt):
Det är mestadels uppfriskande läsning, på en gång visionärt och verklighetsförankrat, skrivet av en man som är lika bekant med universitetets traditioner som med dess samtida predikament. Mer än något annat är han en besinningens röst i den polariserade tyska debatten.
Och om Markschies fortsätter han sedan så här:
Markschies är i grunden teolog, patristiker och professor i kyrkohistoria. Hans referenser sträcker sig från den antika kristendomen över Friedrich Schleiermacher till 2000-talets Bolognaprocess. De vida historiska vyerna får honom att höja sig över de tillfälliga grälen och se hur dagens akademiska attityder passar in i större mönster. Han drar skickligt nytta av universitetshistoriska insikter för att urskilja två huvudtyper i den utbildningspolitiska debatten: den ständiga utvecklingspessimisten och den obändiga framstegsoptimisten.
Östling skriver vidare om hur Markschies försöker vaska fram det bästa ur dessa båda motsatta positioner:
Markschies lyssnar på dem båda, avfärdar deras ensidighet och väljer en ”via media”, väl vetande hur otacksam ett medelvägens budskap är att saluföra i en sensationssuktande offentlighet.
Markschies vänder sig enligt Östling emot en överdriven underdånighet inför ”monumentet Humboldt” och anbefaller en läsning av urkunderna för att man på allvar ska kunna se vad Humboldt och hans samtid eftersträvade. Markschies misstror åtminstone delvis den romantiska helhetsdrömmen, men han vill ändå komma ifrån det instängt specialiserade.
Inspirerad av Humboldt argumenterar han för att all reformering av universitetet borde utgå från vetenskapens behov.
Christoph Markschies går i dialog med Humboldttraditionen och griper sig an de stora frågorna. I det dagliga värvet vid universiteten, i föreläsningssalar, seminarierum och laboratorier, är drömmarna samtidigt andra och mer modesta.
Markschies’ bok lockar mig till läsning på grund av det lågmält kloka och vidblickande, som Östling visar på i den. Och i slutet av sin artikel kommer Östling in på något som väl är besläktat med Markschies’ tankegångar och som jag på ett stillsamt sätt rycks med av:
När litteraturvetaren Heinrich Detering i fjol mottog det prestigefyllda Leibnizpriset på 2,5 miljoner euro framförde han en stilla önskan: mindre av ansökningsprosa, utvärdering och forcerad tvärvetenskap, mer av nyfikenhet, kunskapsglädje och förutsättningslös reflexion.
I all beskedlighet, fjärran nutidens akademiska ”newspeak”, vore det att återerövra mycket av det bästa som håller på att gå förlorat.
…
Och här – för den som inte vill få texten doserad av mig på det här viset – finns hela artikeln.
Härom dagen publicerade jag med utgångspunkt från en artikel i SvD ett kort inlägg om svenskans inte helt lyckliga belägenhet i Finland. Så småningom kom det att utspinna sig ett engagerat samtal under texten och bland annat talades det om skolans möjliga roll i arbetet för att stärka svenskan i Finland. Ett tätare utbyte mellan svenska och finlandssvenska skolor – både för lärare och elever – skulle vara en väg som kunde ge både finlandssvenskar och rikssvenskar fördelar. Svenskarna skulle få inblickar i en förebildligt fungerande skola och finlandssvenskarna skulle få del av en större svenskspråkig värld än deras egen. Samtidigt skulle det här också kunna vara till glädje för hela Finland, som genom detta skulle nå ut bättre med sin framgångsrika skola.
Jag föreställer mig att det i denna stund pågår sådana här utbyten, men jag tror inte att omfattningen är särskilt stor och jag tvivlar på att vi här på den västra sidan av Östersjön till fullo har insett värdet av en sådan här verksamhet. Inte så sällan berättas det i svenska media om den finska skolans framgångar, men ofta glömmer man bort att den enklaste och rakaste vägen till att få inblickar i den finska skolans framgångsrecept för oss här leder till den finlandssvenska skolan. Där förstår vi ju allt som sägs och skrivs och behöver inte gå via tolkar eller engelskan.
På försök placerar jag under texten några länkar till kulturinstitutioner i Svenskfinland och dessutom en till Föreningen Norden och en till Skolverket här i Sverige. Kanske lockar det hit några från dessa institutioner (länkar har ofta sådana effekter) och kanske börjar en eller annan fundera lite i den här riktningen. Under hand kan jag sedan fylla på med fler länkar. Och kommentarer till texten är naturligtvis välkomna.
…
PS I Salongen finns sedan igår kväll en ny översättarintervju.
Tidningen Skolvärlden har kommit ut i ny glassig dräkt. Vid en snabb genombläddring av detta första ”nydräktsnummer” fastnar min blick på rubriken ”Jag var ett äckligt barn som hade alla rätt”. Vad är detta för kunskaps- och arbetsföraktande ord i en tidning som vill medverka till att förbättra den svenska skolan? Eller vill Skolvärlden inte det?
Jag läser texten under rubriken. Det rör sig om en artikel i serien ”Mitt skolminne” och intervjuobjektet för dagen är Liza Marklund. Först kommer en inledning, som lyder så här:
Liza Marklund är aktuell med nya boken ”Postcard killers”, som kommer ut i slutet av februari. Hon har skrivit boken tillsammans med den amerikanske bestseller-kollegan James Patterson. Kvällstidningsjournalisten Dessie Larsson reder upp en rad våldsamma mord.
Sedan kommer första ”frågan” och svaret på denna:
Liza Marklund, berätta om en lärare du minns!
Börje Nilsson, engelskalärare [sic – eller snarare suck] på Norrfjärdens centralskola. Det är hans förtjänst att jag kunnat skriva ”Postcard killers”. Jag slutade skolan efter nian och har aldrig läst engelska efter det.
Fråga två:
Ditt bästa skolminne?
Provräkning. Det låter lite rubbat, men det var min absolut bästa gren. Jag var ett sådant där äckligt barn som hade alla rätt på alla matteprov.
Här frestas jag att säga något lågt: (Det är möjligt att LM var ett äckligt barn, men knappast för att hon var duktig på att räkna i grundskolan.)
Liza Marklund får naturligtvis småprata som hon vill och kanske kunde hon inte berätta om hur duktig hon var på provräkningarna på något annat sätt än det här skenbart självkritiska. Det ställer onekligen vissa krav på uttrycksförmågan, om man vill berätta om skolframgångar i en kunskapsfientlig miljö. Frågan är bara varför Skolvärlden ställer upp som denna typ av miljö. Och varför väljer man just denna rubrik?
Den sista frågan lyder:
Ditt sämsta skolminne?
Och svaret:
Att jag alltid fick sitta och vänta på att alla andra skulle bli färdiga. I Norrbotten på 1970-talet kunde man inte byta till nästa klass. Man satt där man satt. Det var därför jag slutade efter nian; jag orkade inte vänta mer.
Betyder det här sista svaret möjligen att LM är för någon form av nivågruppering i klasserna i skolan?