Svenskstudier i Zagreb

När jag började undervisa i svenska här Zagreb var en av mina första reaktioner förvåning över ämnets storlek. Det finns ett hundratal studenter som läser svenska som huvudämne. I min undervisning har jag ungefär 70 av dem, eftersom den första årskursen, klokt nog, undervisas av kroatiska lärare. Jag frågade studenterna och fick mycket skiftande svar, så skiftande att bilden tedde sig mycket komplicerad. För någon vecka sedan lät jag detta med svenskstudierna bli ett uppsatsämne för tredje- och fjärdeårsstudenterna. Ämnet var formulerat så att de dels skulle berätta om de egna bevekelsegrunderna, dels skulle de fundera över drivkrafterna bakom valet för andra studenter och slutligen ville jag också veta lite om hur Sverigebilden ser ut för kroater eller Zagrebbor mera i allmänhet. Jag har nu läst en rad intressanta texter och jag har valt ut en som jag nu, med skribentens tillåtelse, ska visa upp här. Tack Ivana!

"Varför studerar du svenska?". Jag har hört denna fråga så många gånger att jag tappat räkningen. Först var det roligt att förklara det för människor, men snart blev det irriterande och jag började undvika diskussioner om mitt val av studier. Att säga att reaktionerna på att jag läser svenska var ovanliga är en underdrift: de varierade från olika interjektioner till något som kan jämföras med ett polisförhör om min framtid. Naturligtvis började jag undra varför det uppfattas så här, varför är det så "konstigt" att studera svenska, och slutligen, hur människor här upplever Sverige och allt som har med Sverige att göra.

Det finns en viss "sanning" om vårt universitet som inte många är villiga att erkänna. Det gäller språkstudier och det faktum att vissa språk är mer attraktiva än andra, till exempel väljer inte många studenter rumänska eller turkiska eftersom de verkligen är intresserade, utan eftersom det inte finns utrymme i något annat ämne. Svenska, å andra sidan, tillsammans med holländska och engelska och andra "heta" språk, tillhör den andra gruppen, de språk som (alltför) många studenter vill läsa och som ses som något prestigefyllt. Dock kommer inte många att fråga dig varför du valde tyska eller franska, vilket har lett mig till slutsatsen att svenska anses vara ett exotiskt språk.

Jag måste erkänna att jag inte vet den verkliga anledningen till att jag valde svenska, kanske finns det inte en enda orsak, utan ett spel av omständigheter och ett försök att anpassa mina önskningar till verkliga möjligheter. Jag ville lära mig ett nytt språk, men eftersom jag är "lat" ville jag inte att det skulle vara för svårt, och eftersom jag redan visste att jag skulle studera engelska, bestämde jag att det vore bäst om det blev ett språk som liknar engelskan. Jag hade också planer på att bli översättare i framtiden, och jag hade hört om möjligheten att studera konferenstolkning på forskarnivå, och att den var kopplad till institutet för skandinavistik, så till slut valde jag svenska. Mina andra valmöjligheter var portugisiska och språkvetenskap, men i efterhand tycker jag att jag har gjort det bästa möjliga valet. När det gäller den svenska kulturen, var jag inte särskilt upplyst om den, jag visste bara något om den nordiska mytologin och den svenska "livsstilen" som är annorlunda än vår, och därför omedelbart attraktiv. Jag kände också till några svenska musiker som jag började lyssna på i gymnasiet, men det var allt. Jag var kär i engelska innan jag började studera, och jag blev kär i svenska tack vare det. Under tiden blev jag "girig" att veta mer om Sverige, och nyligen om Norge också – jag började läsa norska och jag ska fortsätta att förbättra mina kunskaper i båda språken. Tyvärr har jag inte varit i något av de länderna ännu, men om jag får tillfälle skulle jag gärna besöka åtminstone ett av dem. Naturligtvis finns det drömmar att leva och arbeta där någon gång, men nu är de just det – drömmar, även om jag erkänner att de spelade en roll för min motivation att studera svenska.

Det finns en liknande tendens som jag har märkt bland en del unga kroater: att de vill eller planerar att arbeta i något skandinaviskt land, för det mesta i Sverige. Trenden är aktuell bara i vissa kretsar, främst bland de välutbildade som ser Sverige som ett land av möjligheter, en chans till ett bättre liv eller som ett sätt att "smita" från Kroatien. Många har släktingar som emigrerade till Sverige före eller under kriget, och som har berättat historier om det underbara livet i Sverige. Några stannar där för livet och återvänder bara för semester, men det finns också människor som kommer tillbaka till Kroatien eftersom de inte kan vänja sig vid klimatet, vid livsstilen, eller i värsta fall vid båda. Såvitt jag vet är åsikter om Sverige inte negativa; det ses antingen som ett neutralt land med ganska liten effekt på Kroatien, eller i ett mycket positivt ljus som ett välmående och fint land. Medvetenhet om Sveriges invandringsproblem är relativt låg, eftersom de flesta människor bara vet så mycket som de ser i nyheterna, och Sverige sällan finns i dem. Majoriteten av befolkningen uppfattar dock Sverige genom den ena eller den andra stereotypen, vilket är ganska tråkigt och jag hoppas att det förändras någon gång. Människor måste inse att Sverige är mer än "en kall plats där de gör bra porrfilmer och billiga möbler, och där alkohol är för dyrt", och att svenskarna inte är bara "konstiga, blyga och blonda". Ett öppnare synsätt är förutsättningen för djupare kulturella, politiska och ekonomiska förbindelser mellan Kroatien och Sverige.

Enligt min mening är svenskämnet inte särskilt stort här i Zagreb – det kunde och borde definitivt vara större. Intresset för språket och kulturen finns bland studenterna, men tyvärr verkar det som om de ansvariga inte har något intresse (titta bara på våra professorers arbetsvillkor – rummen är obekväma, minst sagt) och jag tycker att bristen på ekonomiskt stöd är det som hindrar vårt svenskämne från att expandera och införa nya innehåll. Jag skulle vilja se det omfatta studier av norska och isländska, vilket skulle ge studenterna flera alternativ och bidra till att skapa relationer med dessa två länder, eftersom vi behöver utbildade människor som förstår inte bara deras språk, utan också deras kultur. Sverige har mycket att erbjuda; litteratur är bara ett exempel, och det skulle vara fördelaktigt för vår kultur om mer svensk litteratur översattes till kroatiska. Förhoppningsvis i framtiden kommer jag att delta i detta utbyte och hjälpa till att foga samman de två länderna.

Ivana Devčić

2 tankar om “Svenskstudier i Zagreb

  1. Intressant läsning. Hälsa Ivana att hon skriver bra. Bättre än många svenska gymnasister/studenter.

    Du skriver: »tredje- och fjärdeårsstudenterna«. Läser man svenska i hela fyra år! Eller rör det sig om deltidskurser och inte heltidsstudier?

    Hur förhåller det sig egentligen i Sverige. Kan man läsa kroatiska på universitetsnivå?
    Jag svarar mig själv: Jo, det kan man: Vid Göteborgs universitet dock endast nätbaserad undervisning. I Uppsala sker undervisningen på plats. I Lund tycks det inte finnas och jag antar att samma gäller övriga universitet och högskolor.

  2. Tack för din kommentar, Agneta, och för upplysningarna om kroatiskan vid svenska universitet. Jag funderade just på det (och kunde förstås ha börjat se mig om på nätet). Här kan man läsa svenska i fem år och svenska är då ett av studentens två huvudämnen, som alltså läses parallellt under hela studietiden. I Sverige läser man ju ett ämne i taget, så det blir lite svårt att jämföra, men jag tycker att man kommer långt här om jag tittar på svenskan, som ju inte är ett språk som har något närmare släktskap med kroatiskan, så det måste vara mycket främmande i början. Sedan är det ju så att ganska många inte läser vidare efter det tredje året och vad de som slutar där gör sedan vet jag inte. I alla fall är fjärdeårsstudenterna bara 14 och de som gör femte året endast 11. Så småningom kommer jag att få en klarare bild av helheten, tänker jag mig.

Kommentera