Håller lärarstudenten på att bli vuxen?
9/12 -2008
För en tid sedan visade jag den här affischen som jag funnit uppklistrad här och där på väggar och dörrar på en västsvensk lärarhögskola:
På bilden framställdes utan ett spår av ironi lärarstudenten som en rolig och busig baby och man förväntades gå med i studentföreningen för att man identifierade sig med denna lilla sprattlande blöjklädda krabat. Nu har det gått något år och jag tror att de svenska lärarhögskolorna rört sig åtminstone ett litet stycke från denna absoluta nollpunkt. Den här affischen är nog faktiskt omöjlig idag och finns det någon högskola där den fortfarande passar, så beror detta förmodligen på att just den högskolan hör till den grupp som inom kort kommer att fråntas rättigheten att utexaminera lärare.
PS Lite mer detaljerat om den svenska skolan skriver jag på m.a.o.
PPS Extra lästips: Einar Jakobssons Klasshat, estetik och kulturkonservatism.
Hjärnan, läsning och betyg
10/6 -2008
Härom dagen fick jag en länk till en intressant artikel av en god vän. Den handlar om hjärnforskaren Martin Ingvar. I artikeln får vi se hans forskning i ett samhällsperspektiv. På några ställen berörs också skolfrågor. Det är främst två saker som Martin Ingvar med utgångspunkt från sina forskningsreslutat vänder sig emot i dagens svenska skola:
Den mest systematiska dumhet han för tillfället känner till är skolans hantering av läsförståelse. Tätt inpå kommer utformningen av betygssystemet.
Beträffande läsinlärning och läsförståelse säger han bland annat följande:
All forskning visar entydigt att det är avgörande för hur det ska gå för en i livet om man kan läsa och skriva och har ett bra språk. Det är nyckeln till all annan kunskap. Samtidigt har Sverige som enda land i västvärlden tagit bort läsmetodik från lärarutbildningarna.
Hjärntekniskt ligger det till så här: Att läsa och skriva är en färdighet som måste tränas upp. En hjärna som tränas i att läsa får efterhand en automatisk färdighet i detta.
Därmed behöver inte tänkandet och minnet belastas med själva läsningen. Först då kan hjärnan ägna sig åt att också förstå en text. Lära sig. Och tänka själv.
I och med att man inte tar hänsyn till detta har man skapat en skola som ensidigt diskriminerar barn som kommer från icke-läsande hem. Och det är oacceptabelt.
Via olika forskningsprojekt har Martin Ingvar funnit en gräns för när en elev får problem med skolan i övrigt. Den som kan läsa fyra–fem ord eller fler utan att staka sig klarar sig.
Vi fann att de som misslyckas i åttan–nian var svaga redan i tvåan och i sexan. Det finns ett direkt samband. I dag är runt femton procent där.
Men vi har också visat att med riktade insatser kan man komma ner till tre procent eftersläntrare. Då är det bara de mest hårdnackade dyslektikerna kvar.
Läsförmågans betydelse har Martin Ingvar och medforskare bland annat dokumenterat med undersökningar av en grupp analfabeter, kvinnor i ett samhälle i Portugal. Där är det tradition att den äldsta dottern inte lär sig läsa utan i stället ägnar livet åt hushållet.
Tester och försök med magnetröntgenkameror visade att analfabeters hjärnor är påtagligt sämre än andras på förståelse, abstrakt tänkande och bildtolkning. Dessutom har de sämre minne.
När det gäller betygen och tidpunkten för de första betygen kan vi läsa det här:
Martin Ingvar fördömer också betygssystemet på hjärnvetenskapliga grunder. Barnen behöver en fungerande återkoppling för att pedagogiken ska fungera.
Dels är förstås lärarens roll viktig. Eleven måste ha en känsla av att det betyder något för läraren om eleven lyckas med något, ett slags socialt kontrakt lärare-elev.
Men också betyg spelar roll – om de kommer tidigt. Betyg först i åttan, som i dag, ger ingen stimulans, snarare en negativ press eftersom det inte varit ett naturligt inslag från tidiga år.
Mäts inlärningssvårigheterna först i åttan har tåget redan gått. Att inte mäta och belöna är med Martin Ingvars ord en ”välvillighetens tyranni” som cementerar elevernas klassbakgrund.
Själv är hjärnprofessorn son till – en hjärnprofessor. Pappan David Ingvar var en av de akademiska Lundaprofilerna, rikskänd bland annat genom tv-programmet ”Fråga Lund”.
Naturligtvis hade jag inte varit där jag är i dag om jag inte haft den bakgrunden. Men mer beroende på inställningen och attityden i mitt barndomshem än pappas jobb.
Ett tal av Jan Björklund
29/5 -2008
Dagens text är bara för er som är särskilt intresserade av skolfrågan. Den är mycket lång och allt utom den här inledningen är ett citat av utbildningsminister Jan Björklunds tal vid Lärarnas Riksförbunds kongress den 23 maj i Stockholm. Det är alltså ett anförande som är riktat till en yrkesgrupp och inte till allmänheten. Varför har jag valt att sätta in den här texten då? Jag tycker att innehållet i Björklunds anförande på ett för sådana här sammanhang ovanligt sätt är kunnigt, tänkvärt och konkret och jag kan ställa mig bakom det allra mesta av vad han säger här, inte allt, men det allra mesta. En sak som jag inte är helt med på är det han säger om att bara lärarutbildade ska få sätta betyg: ”Jag menar att vi inte är rimligt att betyg i skolan sätts av personer utan lärarutbildning. Det är ett problem att betygssättningen i svenska skolor inte är likvärdig. I den nya skollagen kommer det att krävas, av både friskolor och kommuner, att endast behöriga lärare får sätta betyg.” Det som är problematiskt, tycker jag, är att det finns många som är formellt behöriga, men som eftersom de genomgått den nuvarande undermåliga lärarutbildingen är illa rustade för uppgiften. Å andra sidan finns det andra som inte är formellt behöriga som mycket väl klarar den här uppgiften. Till dess vi har rustat upp lärarutbildningen och rättat till bristerna hos dem som genomgått den nuvarande, behövs det någon form av övergångsbestämmelser. Men nu till talet:
De ungdomar som nu går i gymnasiet är den första generation på över 100 år i Sverige som
kommer att kunna färre främmande språk än sina föräldrar. Det är något mycket märkligt med
detta. Världen globaliseras, Sverige europeiseras men våra gymnasieungdomar väljer att
läsa färre och färre främmande språk. Valfriheten och det stora friutrymmet för skolorna
har lett till att en flora av nya valbara ämnen har brett ut sig i gymnasiet. Många av dem
har en ren hobbykaraktär. Kursen ”festfixarna” med drinkblandning som huvudingrediens gav
50 poäng på gymnasiet i Uddevalla för ett tag sedan, vilket är lika mycket i betygspoäng
inför universitetet som ämnet religionskunskap. Friskolor och kommunala gymnasier har
försökt övertrumfa varandra om hippa och coola erbjudanden. Man lockar med resor, gratis
datorer och specialutformade utbildningar, ofta med låga krav.
När skolideologerna i kommunförbundet för några år sedan skulle formulera visionerna för
framtidens skola haglade rubrikerna om att skolan ska vara lustfylld. Det borde till
exempel inte heta lärare längre, eftersom det då låter som att lärarna har något att lära
ut. I en modern demokratisk skola menade man att lärare och elever i stället skulle lära
av varandra. I en särskild formulering underströk man särskilt hur skolorna i framtiden
borde arbeta; man skrev att i framtidens skola skall ”undervisning undvikas helt”.
Men att lära sig kunskaper kräver ansträngning. Allt är inte alltid jättekul, men det
måste ibland göras ändå. Det är naturligtvis inte fel – tvärtom – om eleverna upplever
undervisningen som lustfylld. Men det kan ju inte vara ett krav att det bara får förekomma
roliga moment i skolan. Nu ska jag göra ett för svensk skoldebatt kontroversiellt
uttalande: Skolans uppgift är undervisning – inte underhållning!
Tyvärr, alla ni som arbetar i gymnasiet eller högstadiet, nu ska jag säga något tråkigt
för er. Skolsystemets i särklass viktigaste del är lågstadiet. Lågstadiet hade en mycket
tydlig uppgift; att lära barnen läsa, skriva och räkna. Det fanns en särskild yrkesgrupp
med stor yrkesstolthet genomförde denna uppgift, nämligen lågstadielärarna. För de elever
som behövde mycket extra hjälp, så fanns det särskilda speciallärare. Men så fick Sverige
för sig att detta var gammaldags och borde reformeras. Man borde ha en röd tråd genom alla
åren och inte särskilda kategorier lärare. Så fick vi grundskolläraren som skulle kunna
undervisa alla årskurser i skolan. Ytligt kunnig på mycket, inte proffs på något. Och
visst var det väl fel, tyckte man, att ha särskilda speciallärare. Då kunde ju vissa barn
känna sig utpekade som mindre begåvade. Vips så avskaffades både lågstadielärarna och
speciallärarna i lärarreformerna 1985 och 2001.
Svensk skoldebatt handlar mycket om problemen på högstadiet och gymnasiet. Men många av problemen längre upp i skolan skulle undvikas om vi byggde bättre från början. Fem konkreta åtgärder beslutas i år och nästa år när det gäller de första åren i skolan. För
det första införs kunskapskrav för årskurs tre i svenska och matematik. För det andra
inför vi nationella prov i trean i svenska och matte, för att säkert upptäcka de elever
som inte nått målen. För det tredje skall vi återigen utbilda riktiga lågstadielärare med
fokus på baskunskaperna de tre första åren i skolan. För det fjärde ska vi utbilda
speciallärare som är direkt avsedda för lågstadiet. Det är där huvuddelen av
speciallärarna borde finnas, inte på gymnasiets individuella program. För det femte
skjuter staten till pengar i ett öronmärkt statsbidrag till lågstadiet, som kallas för
läsa-skriva-räkna-satsningen. Kort och gott; vi återupprättar det svenska lågstadiet.
Historiskt var de politiska partierna överens om skolpolitiken. Skolreformerna skulle
bidra till ökad jämlikhet. Arbetarklassens barn och allmogens barn skulle få gå i samma
sorts skolor med överklassens barn hade fått gå i. Det var skolor som skulle präglas av
höga bildningsideal och höga kunskapskrav. Flit, ambition och studiedisciplin skulle
prägla arbetet. Det skulle finnas tydliga incitament för förkovran, oavsett föräldrarnas
ekonomiska förhållanden och sociala ursprung. Den som var begåvad skulle få gå vidare,
även om han eller hon var född i ett fattigt hem. Brist på förväntningar hemifrån skulle
mötas med höga krav i skolan. Klassresan skulle uppmuntras.
Men med 68 års vänstervåg förändrades hela perspektivet. I strävan efter jämlikhet slog
den politiska pendeln över. I stället för att göra det möjligt för alla att arbeta sig
till en studentexamen skulle jämlikhet uppnås genom att studentexamen avskaffades. Betygen skulle tas bort, eftersom betygen synliggjorde att alla inte lärt sig lika mycket.
Synsättet begränsades inte till skolans område. Ständiga låglönesatsningar och
marginalskattehöjningar ledde till att studier till sist inte skulle löna sig. Samhället
blev så angeläget att undvika eliter att man systematiskt rensade ut incitamenten till
förkovran. Vad man inte förstod var att när man avskaffar formella meriteringssystem så
skapas det nya eliter, nämligen de som förstår de informella koderna eller de som anammar
det synsätt som är politiskt korrekt. Problemet för förespråkarna av den kravlösa
skolpolitiken är nu att den har lett till sjunkande resultat. Och den har alls inte
åstadkommit ökad jämlikhet och social utjämning, vilket förmodligen var visionen.
Nu inför vi nya läroplaner med tydliga kunskapskrav i årskurs tre, sex och nio och på
gymnasiets ämneskurser. Nationella prov kollar att kraven uppnåtts, och en statlig
skolinspektion ska i sin tur kolla att prov och betyg sätts på rätt grunder. Studentexamen
återinförs. Riktiga betyg kommer att införas från årskurs sex. Hur många skulle vilja att
den medicinska diagnosen före en operation utfördes av en obehörig läkare? Jag menar att
vi inte är rimligt att betyg i skolan sätts av personer utan lärarutbildning. Det är ett
problem att betygssättningen i svenska skolor inte är likvärdig. I den nya skollagen
kommer det att krävas, av både friskolor och kommuner, att endast behöriga lärare får
sätta betyg. På låg- och mellanstadiet blir det i stället för betyg, obligatoriskt med
skriftliga omdömen. Det är inte riktiga betyg, men de ska ange om eleven nått målen eller
inte. Exakt hur dessa utformas bestäms av varje skola, men de ska innehålla information om
hur det går för eleverna i de olika skolämnena.
Eftersom de skriftliga omdömena är omdiskuterade vill jag säga att jag tror att detta är
en viktig reform. Lärarna på låg- och mellanstadiet måste ordentligt tänka igenom samma
saker som en högstadie- och gymnasielärare måste tänka igenom vid betygssättning; nämligen hur varje elev ligger till i förhållande till målen i varje ämne. Det tvingar låg- och
mellanstadieskolor att sätta elevernas resultat på pränt och redovisa dessa för
föräldrarna. Men räcker det då inte med muntliga utvecklingssamtal, frågar någon. Måste vi
ha betyg och skriftliga omdömen? Utvecklingssamtal är bra, men inte tillräckliga. Vi har
väl alla deltagit i utvecklingssamtal i olika egenskaper; som anställda eller som chefer.
Den som ska säga något obehagligt, har en tendens att linda in detta. Den som skall lyssna
på något obehagligt har en tendens att lyssna med lite bomull i öronen. Det är därför som
riktiga betyg och skriftlig information om elevernas resultat är viktiga. De ger en tydlig
redovisning av hur eleven ligger till. De resultaten är en bra grund att stå på i
utvecklingssamtalet.
En skolelev tillfrågades i TV4 häromdagen om hon tyckte att det vore bra om politikerna
kom överens om skolpolitiken. Hennes svar sammanfattar även min hållning och var ungefär:
”Ja, om de kommer överens om något som är bra, så vore det bra. Men kommer de överens om något dåligt, så är det inte bra.” Precis så är det ju. Hade inte några av oss brutit
enigheten i svensk utbildningspolitik för 10-12 år sedan och börjat agitera för en
omläggning, så hade dagens skolpolitiska reformer inte ägt rum. Det hade möjligen blivit
mer stabilt och mindre debatt, men hade det varit bättre? De båda lärarfacken, som
efterfrågar mer enighet från partierna, är själva inbördes mer oeniga än på länge. Inte
för att ni tycker oenighet är bra, men för att ni uppriktigt tror på olika idéer för
framtiden. Låt mig vara tydlig; jag är beredd att lyssna på alla kloka synpunkter från den
politiska oppositionen. Men jag inte beredd att kompromissa bort huvudinriktningen för den
nya svenska utbildningspolitiken. Jag tar ansvar för en skolpolitik för att lösa problemen
i svensk skola. Jag tänker inte genomföra en skolpolitik som är nästan likadan som den som
har skapat problemen.
I svensk utbildningspolitik har det under många årtionden odlats en märklig myt, nämligen
att de pedagogiska processerna skulle vara viktigare än ämneskunskapsresultaten. Denna myt har lett till att utrymmet för ämneskunskaper i lärarutbildningen har krympts och till att
utvärderingar av elevernas kunskapsresultat i form av betyg, prov och skriftliga omdömen
har minskat kraftigt till skillnad mot förr. Denna inställning har också inneburit att
ämneskonferenser under ledning av en huvudlärare, har ersatts med sammanträden i
arbetslaget. Fokus förskjuts då från ämneskunskaper till elevernas sociala utveckling. Min
bedömning är att denna skolideologiska förskjutning har varit mycket skadlig för
utvecklingen i svensk skola. Den har bidragit till de lägre resultat vi idag ser. Nu
skiftar vi fokus. Ämneskunskaper kommer återigen att bli viktigare i den nya
lärarutbildningen som planeras. Reglerna för behörighet ska gälla även att man undervisar
i rätt ämnen. Jag bestämmer ju inte över exakt vilka möten ni har på era skolor; men jag
skulle bli glad om vi får se fler ämneskonferenser och mindre av andra möten i framtiden.
”Jag var väldigt skoltrött, men här är jag alltid före sju på morgonen. Nästa vecka ska
jag och lägga textilmatta i en 600 kvadratmeter stor våning på Sheraton, men jag lägger
annars mest trägolv.” Detta säger Fredrik Lundin, som är 17 år gammal. Han är lärling på
företaget Linoleumkompaniet och arbetar där tre dagar i veckan. De andra två dagarna läser
han teoretiska ämnen i skolan. Men Fredrik är ett undantag. Han ingår i ett försöksprojekt
med lärlingsutbildningar i Stockholms kommun. När Sverige genomförde den stora
gymnasiereformen i början av nittiotalet var utgångspunkten att alla ungdomar ska tvingas
läsa in teoretisk högskolebehörighet. Sverige är det enda landet på hela jordklotet där
man bestämt att hela befolkningen ska bli universitetskompetent. Men verkligheten är en
annan; alla ungdomar vill inte bli akademiker; alla ungdomar kan inte bli akademiker och
samhället fungerar inte om alla är akademiker. Reformen har skapat avhopp och utslagning,
i stället för jämlikhet.
Nu återuppvärderar vi yrkesutbildningar; yrkesämnena kommer att få ta mer plats på
gymnasiets yrkesprogram, de allmänteoretiska ämnena något mindre. Vi höjer kraven i
yrkesämnena. De som beskriver detta som en kravsänkning har enligt min mening en
nedvärderande syn på yrkeskunskaper. Vi inför också lärlingsutbildningar, med början redan
efter sommarlovet i år. Den som väljer ett yrkesprogram ska alltid ha rätt att läsa in
högskolebehörighet, både på själva yrkesprogrammet men även en laglig rätt att senare läsa
in dessa ämnen på komvux. I det nya gymnasiet kommer de teoretiska kraven att öka på de
studieförberedande utbildningarna. De yrkesmässiga kraven kommer att öka på
yrkesutbildningarna. Men den tiden är nu förbi när man ansåg att jämlikhet skulle skapas
genom att teoretiska utbildningar och yrkesutbildningar skulle bli kopior av varandra.
Är han inte lite för hård? Kan verkligen han som talar om krav och studiedisciplin i
skolan ha ett socialt engagemang? Jag är född i ett textilarbetarhem. Mina föräldrar hade
sju års folkskola. Jag är den förste i hela min släkt som gått längre i skolan än vad man
måste. I mitt hem fanns inget bibliotek. Jag hade inte stått här idag utan en skola med
höga ambitioner och lärare med höga krav. En skolpolitik där krav och studiedisciplin är
viktiga inslag bygger just på ett starkt socialt engagemang. Skolan ska ha höga
förväntningar på dem som inte har några förväntningar på sig själva. Den kravlösa
skolpolitiken är grymmast mot de som behöver skolan mest.
Men skolans uppgift är inte bara att förmedla kunskaper. Varje ny generation av ungdomar
måste också vinnas för de centrala värderingar som bygger upp vår samhällsmodell;
demokrati, humanism och att visa respekt och solidaritet med sina medmänniskor. Då duger
det inte att bara kunna zappa, surfa och messa. I ett tryggt liv och i ett civiliserat
samhälle måste vi människor ha kulturella förankringar. En av de viktigaste uppgifterna i
skoldebatten är att hävda bildningsperspektivet. Skolan finns för att överföra vårt
gemensamma bildningsarv till den uppväxande generationen. Skolan är helt enkelt vår
viktigaste kulturinstitution. Lärarkåren är Sveriges i särklass viktigaste kulturarbetarkår.
När jag var liten grabb satte min mamma upp en sparbössa på köksbordet. Den var av papper och lilafärgad. Den var utgiven av Lutherhjälpen och mamma sade att man skulle stoppa 25-öringar i den för att hjälpa svältande barn i Indien. Numera är vi imponerade av
Indiens utveckling. De utexaminerar 200 000 civilingenjörer varje år. 200 000! Det var ju
därför vi samlade in 25-öringarna, vi ville att de skulle få det bättre. Men nu möter oss
Indien men nya utmaningar. Hur ska vi klara konkurrensen från dessa länder? De satsar
stenhårt på utbildning och kunskap och på att höja resultaten. Låt mig vara tydlig på en
punkt; Jag vill att Sverige på 2000-talet ska vara en av världens mest framgångsrika
nationer, precis som vi tidvis var under 1900-talet. Då duger det inte att resultaten i
svensk skola sjunker. Vi måste bryta den utvecklingen. En av mina företrädare som
skolminister brukade säga att bara vi får en ny generation lärare så kommer skolan att
fungera, för de gamla lärarna följer inte direktiven som skickas ut från
utbildningsdepartementet. Tvärtom, skulle jag säga, så fungerar svensk skola på grund av
att vi har erfarna lärare som många gånger har struntat i de flummigaste direktiven från
utbildningsdepartementet. Ni kanske tror att det är kungen, statsministern eller jag som
har Sveriges viktigaste jobb. Så är det inte. Det är ni, Sveriges lärare, som har de
viktigaste jobben för vår framtid. Tack för att ni har lyssnat.
En guldålder
9/5 -2008
Under några decennier av det förra århundradet nådde skolbildningen i Sverige ett höjdläge beträffande en kombination av god nivå och god spridning eller klarare uttryckt många fick en god skolbildning. Fick och förstod att ta emot en sådan, kanske jag ska tillägga för att skärpa bilden. Det var vid ungefär den tiden – om denna relativa samtidighet är en slump eller inte tål att funderas över – som de flesta avhandlingar i Sverige skrevs på svenska. Före den tiden skrev de på latin, franska och tyska och efter den tiden skrevs/skrivs de på engelska.
Guldåldrars glans syns bäst på avstånd.
Lärarutbildningar får underkänt – men av vilka skäl?
10/4 -2008
Under de senaste dagarna har det på sina ställen talats och skrivits en del om att ett antal svenska lärarutbildningar blivit underkända av Högskoleverket. Jag har läst en artikel om händelsen i gårdagens SvD. Rubriken lyder ”Tio lärarutbildningar får underkänt”. De högskolor och universitet som drabbats av bannstrålen är högskolorna i Borås, Gävle, Malmö och Skövde, Högskolan Väst, Södertörns högskola, Linköpings universitet (lärarutbildningen i Norrköping), Karlstads universitet, Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet.
Äntligen börjar det hända något, tänkte jag när jag tittade på rubriken, men undan för undan medan jag läste artikeltexten blev jag mer och mer fundersam. De lärarutbildningar som jag vet något närmare om är den i Malmö, den i Göteborg och så den i Högskolan Väst. Alla dessa tre är behäftade med de vanliga lärarhögskolefelen – kunskapsförakt, politisering och flum. Så varför går lärarhögskolorna i Malmö och Göteborg fria från kritiken?
Vilka kriterier har då Högskoleverket gått efter i sin bedömning? Ett kriterium är andelen forskarutbildade lärare och det är väl inget att säga om det. Åtta av de tio underkända lärarutbildingarna bedömdes ha för låg andel forskarutbildade bland lärarna. Ett problem med detta är emellertid att saken förmodligen till stor del kommer att åtgärdas genom disputationer inom den nyuppfunna forskningsgrenen ”utbildningsvetenskap”, en gren som till stor del utgår ifrån rent känslomässiga kriterier och som bygger på enkäter och intervjuer kring tyckande och upplevande (Tycker du det är roligt? Hur känns det? Hur upplever du din situation?).
Nå, vad var det mer som utbildningarna föll på? Södertörns lärarutbildning fick kritik på antal punkter (säkert var mycket av detta välförtjänt), men det är bara en som nämns i den här artikeln, nämligen att för få av lärarna har huvuddelen av sina tjänster knutna till just lärarutbildningen. Detta har jag svårt att se som något i sig negativt. Jag tror det är väldigt bra om lärarna också möter andra undervisningsgrupper än just lärarstudenter. Segregeringen av lärarstudenterna tror jag är en fara. Om dessa studenter inte jämförs med några andra går det lättare att dölja om/att ämneskunskaperna sjunker bland dessa i förhållande till hur det är i andra studentgrupper som läser samma ämnen med inriktning mot andra (yrkesmässiga) mål.
Lärarutbildningen i Norrköping kritiseras för att nivån på matematikkunskaperna är för låg och tydligen har flera av de andra också fått kritik för brister i matematikutbildningen (det framgår inte riktigt klart av artikeln hur många eller på vilka sätt). Dessutom bedömde Högskoleverket antagningskraven för blivande matematiklärare som för låga på flera högskolor (det räcker med godkänt i matematik A).
I slutet av artikeln utttalar sig en stundent på det här sättet: ”Lärarutbildningen är för slapp, det är mycket som bara är utfyllnad.”
Vad jag kan utläsa av detta så har Högskoleverket i sin bedömning bara tangerat kärnproblemen med den nuvarande lärarutbildningen. Kritiken mot bristerna i antagning och utbildning av blivande matematiklärare verkar vara den punkt där man kommit närmast dessa. Jag är övertygad om att samma brister finns inom alla ämnen och att dessa beror på att lärarhögskolorna helt enkelt inte har några större eller mer genomtänkta ambitioner när det gäller ämneskunskaperna. Floskler som ”kunskap är en färskvara” och liknande destruktivt nonsens tar fortfarande stor plats. Det är märkligt att det ska vara så svårt att inse att man inte kan förmedla något man själv inte har någon kunskap om. Först när denna insikt nås vid landets lärarhögskolor, kommer det att finnas hopp om en förändring i rätt riktning, men först då. En annan och kanske snabbare väg är att lägga ner de existerande lärarhöskolorna och börja om på ett annat sätt.
Respekt?
3/3 -2008
På ett svenskt gymnasium finns den här affischen uppsatt:
Först några praktiska detaljer. Den finstilta nertill till höger lyder: ”Visa respekt mot personer i din omgivning”. Förkortningen LSE står för ”Lokal styrelse med elevmajoritet”.
Nu till huvudtexten: Att den är språkligt mindre lyckad med uttrycket ”bland lärare som elever” tänker jag lämna åt sidan. Man får anta att den här texten tillkommit med de bästa avsikter, men som synes räcker det inte med goda avsikter. Pröva till exempel med att byta plats på orden ”lärare” och ”elever” eller stoppa in några valfria andra beteckningar på kategorier av människor, exempelvis sådana som rör folkgrupp, ras eller kön. Fast egentligen behövs inte några sådana operationer – läs texten som den är och häpna.
Lärarhögskolan – ett hot mot demokratin
26/2 -2008
Under den senaste veckan har delar av det svenska utbildningssystemet hamnat i ett medialt fokus eller orosmoln efter en längre tids relativ stiltje. Maciej Zaremba har skrivit tre uppmärksammade artiklar om den svenska lärarhögskolan i DN: Först kränkt vinner, Tyst i klassen och Jaktscener från lärarhögskolan. Alla tre handlar om ett slags infantilt utspelande och kravställande offerbeteende bland studenter vid landets lärarhögskolor. Jag kan säga att jag inte är förvånad över att det är just på lärarhögskolorna som detta händer. Man har där undan för undan sänkt nivån och tömt utbildningarna på innehåll och varit ytterst effektiv när det gäller att kväsa lärare och studenter som sett ett värde i kunskap, ansträngning och hårt målmedvetet arbete. När lärarhögskolorna nu ska handskas med bärare av tendenser de själva odlat fram och hejat på, står de handfallna.
Idag vill jag kasta ljus över en annan sida av den här världen och gå lite närmare in på utbildningens faktiska innehåll. Därför lämnar jag ordet till en gästskribent som helt nyligen genomgått en utbildning vid en svensk lärarhögskola. Han ber att få vara anonym för att risken för någon form av repressalier är stor. Trots att jag själv hör till dem som blivit ”hängda” av det här systemet och därför kanske borde vara lite luttrad, är jag skakad efter läsningen av den här texten:
• • •
Jag skall inledningsvis säga att jag som skolbarn upplevde två mycket olika skolsystem, dels ett sydeuropeiskt, dels det svenska. Jag förvånades över skillnaderna; led av vissa av dem. Mitt intresse för skolan och fostran som sådana var dock väckt för alltid, och jag har funderat över dem ända sedan dess. Idag är jag sedan kort gymnasielärare i svenska, historia och franska.
Jag hade av vänner hört en del mycket märkliga saker om Lärarhögskolan. Därför valde jag att till stor del läsa ämneskurserna på egen hand och först mot slutet av mina studier söka till Lärarhögskolan. Med facit i hand gjorde jag alldeles rätt. Med facit i hand låg mina vänners samstämmiga rapporter rentav i underkant.
Den nya lärarutbildningen består av tre terminers s.k. Allmänt utbildningsområde (AUO). Detta AUO kan antingen bestå av just tre terminer innehållande ömsom VFU, Verksamhetsförlagd utbildning (nyspråk för praktikperiod), ömsom teoretiska kurser i pedagogik. Eller så kan AUO:t bakas in tillsammans med ämneskurserna (så ser det ut vid Malmö lärarhögskola, Jan Thavenius´ eget ideologiska projekt). Består AUO:t av tre terminer, infaller den första av dem som första utbildningstermin. M.a.o. kan man gå direkt från gymnasiet till sin första VFU-period. Utan universitetskunskaper i något ämne… Man sysselsätts då med olika ”reflekterande spaningsuppgifter” i stället för att åtminstone få auskultera i fred.
Nyssnämnda omständigheter kommer sig av det faktum att den nya lärarutbildningen säger sig vilja integrera teoretiska studier med lärarkandidatens traditionella praktikperioder (Inger Enkvist har studerat bakomliggande dokument och teorier). Bakom dessa fagra ord är det dock något annat som döljer sig. I själva verket har den nya lärarutbildningen gjort det möjligt för en viss sorts ledande men extrem (”progressiv”) pedagogisk falang att koppla ett ideologiskt grepp om h e l a lärarutbildningen (vilken numera som bekant är gemensam för dagisfröknen och gymnasieläraren). I t.ex. Malmö tvingas därför lärarkandidaterna läsa ofta urvattnade ämneskurser som Lärarhögskolan ”integrerat” med pedagogiken och som Malmö lärarhögskola själv ger. Därmed får lärarkandidaterna aldrig läsa riktiga universitetskurser med vanliga studenter.
Ideolog-pedagogernas järngrepp vill man i möjligaste mån utsträcka till att omfatta även handledarna vid praktikskolorna. Dessa tvingas inte sällan leva upp till olika egendomliga krav utan förankring i verkligheten (t.ex. särskilda omskolningskurser) som alla markerar att gedigna ämneskunskaper och lång praktisk erfarenhet inte är mycket värt. Under praktikperioderna får ens handledare sedan foga sig i Lärarhögskolans ständiga infall och inbrytningar, t.ex. hela dagar som regelbundet faller bort och används till seminarier om ”lärarens professionalisering”, ”läraretik” eller elevdemokrati eller genusdiskussioner eller…
Den nya lärarutbildningen grundar sig på föreställningen om en allmän och f.ö. vetenskaplig pedagogik som skulle vara dels ämnesövergripande (därför undviks begreppet ”lärare” som ersätts med ”pedagog”), dels odifferentierad (m.a.o. påstås pedagogiken vara likadan för alla åldrar och nivåer). Pedagogiken ifråga består dock mera av ”emancipatorisk” ideologi (mycket kan summeras med stämningarna från Critical Theory), åtföljande – aldrig definierade – nyspråk (t.ex. ett ord som ”elevaktivt”), ämnesförakt och ensidig belysning av pedagogikämnet än av något annat. På flera lärosäten läser man endast sådant som skrivits i John Deweys raka efterföljd. Så var det t.ex. där jag läste. Det anordnas seminarier i antiauktoritär, katederlös pedagogik (katedern är fascistisk hörde jag personligen en lärarutbildare förkunna). Sociologer tillåts oemotsagt utmejsla hela kurser i social determinism. De få läroböckerna om skolan och skolämnena är starkt vinklade (Pedagogiska gruppens Thavenius är en favorit), Bourdieu och postkolonial teori är gudar – utan att de ens förstås. Särskilt trendiga har Linköpingsgurun Roger Säljö, kunskapskonstruktivism och ett aldrig definierat socio-kulturellt ”perspektiv” (Vigotskij) nu varit ett tag.
Gemensamt för samtliga inslag i pedagogikkurserna är dels frånvaron av praktiska, icke-politiserade perspektiv (under min sista praktikperiod visste vi fortfarande inte hur man sätter betyg, hur en lektion i historia kan se ut eller för den delen ens hur gymnasiets kurssystem är uppbyggt), dels en misstro mot allt som gjorts ”förr”. Lägg till detta den systematiska frånvaron av andra röster…
Ensidigheten är nämligen bedövande och gör det mycket svårt att bli varse andra tankegångar än de framlagda. Inger Enkvist nämns förstås aldrig. (Och åt Björklund fnyses det överlägset.) Men heller inte stora franska, amerikanska, tyska röster som nämns i utomsvensk debatt förekommer (Hannah Arendt, t.ex.). Skulle man, sedan, – som jag gjorde – leta fram sådana röster på egen hand, blir man fientligt bemött på seminarierna: dels av den antingen ideologiska eller osäkra läraren, dels av okunniga, ointresserade medstudenter som finner all läsning ”jobbig”. Kan man då ens tala om universitetsutbildning?
Jag skall ge ett exempel. Färilaprojektet utgör den radikale pedagogens verkliga dröm. I Färila överöstes under några år en viss skola (utan särskilda sociala problem i sitt upptagningsområde) med allt från Dewey till IT-fixeringen via obegränsade anslag och katederlöshet. Om detta fick vi förstås läsa. Vad mina lärarutbildare däremot förteg var att Färilaprojektet hade utvärderats av en oberoende forskargrupp, och att resultaten var skakande nedslående, i synnerhet för svagare elever (d.v.s. just de elever som den progressiva pedagogiken säger sig måna om särsklit). M.a.o. inträffade inom Färilaprojektet allt det som den progressiva pedagogikens kritiker brukar förutspå ifråga om resultat. Dessutom hade ett slags sektmentalitet uppmuntrats bland Färilaskolans lärare och många därför lämnat… Men v i fick aldrig veta det, och jag tystades ned när jag tog upp frågan.
Den intellektuella nivån på pedagogikkurserna är vanligtvis förstämmande. Såväl ifråga om kursinnehållet (en del litteratur är inte ens vetenskaplig till sin ambition) som gällande en majoritet lärarkandidater. Kurserna är röriga, saknar fokus och syns inte bilda någon egentlig enhet (utom ideologisk, som sagt). Handfast ämnesdidaktik lyser helt med sin frånvaro; så även barnpsykologi. Studenternas språk är som regel bristfälligt, tankegången diffus, bildningen – inte minst vad gäller historia, litteratur och idéhistoria/filosofi – i det närmaste obefintlig (det är något bättre bland blivande gymnasielärare, med betoningen på ”något”). Begrepp definieras sällan. Stämningar och myskonsensus kommer i fokus. I den mån diskussioner förekommer utgår dessa sällan från litteraturen utan från eget (dock sällan självständigt) tyckande. Resonemang i fler än två led förstås vanligtvis inte. Ideologiskt motiverad sanktion av misshagliga i form av lägre betyg syns kunna förekomma hos vissa lärarutbildare (jag har dock bara e t t tydligt fall att själv anföra).
I all hast bör något sägas om den inverkan denna sorts utbildning får på mindre självständiga, på nervsvaga eller opportunistiska lärarkandidater, men även något om priset för försök till självständighet. Det motstånd som jag (långt ifrån alltid, och f.ö. på olika sätt) sökte bjuda den vinklade och ensidiga undervisningen och kurslitteraturen är enligt min erfarenhet inget utbrett fenomen. Fr.a. bland blivande gymnasielärare finns förvisso kritik, men få vågar yttra den. Dessutom är förefintlig kritik sällan systematiserad utan ofta intuitiv och detaljinriktad. Oberoende av detta är lärarutbildarna som regel oförberedda på kritik (av t.ex. ”Critical Theory”). Somliga tvekar heller inte att vid behov tysta ned kritik med maktmedel. Medstudenterna till den som vågar protestera är å sin sida antingen uppgivna eller ointresserade av verkligheten utanför seminariegruppen. Under sådana omständigheter blir man som kritisk röst mycket ensam och ibland mycket hårt åtgången, oavsett styrkan i ens argument. När det sedan gäller mindre kritiska lärarstudenter, måste man nog tyvärr utgå från att flertalet osjälvständigt och okritiskt anammar den stämning, den ensidighet samt de dogmatiskt förkunnade teorier de matas med – ja, åtminstone de mera lättförståeliga av dessa teorier. Till det faktum att ämneskunskaperna hos dagens nygräddade lärare blivit avsevärt sämre med den nya lärarutbildningen, måste man således lägga den sorts hjärntvätt som den reformerade lärarutbildningen har tydliga inslag av.
Avslutningsvis vill jag understryka att det på åtminstone flera av landets lärarhögskolor ännu finns beundransvärda ämnesföreträdare med gedigna kunskaper. En del lyckas trots omständigheterna t.o.m. behålla ett imponerande mått av entusiasm. Men många är uppgivna och trötta. Alla är de nämligen mer eller mindre i händerna på de teoretisk-ideologiska pedagogerna som skräddarsytt den nya utbildningen för att kunna kontrollera den. Till de ämneslärare jag haft förmånen att läsa för går min stora tacksamhet. Glädjen över och orken att fortsätta min utbildning gav d e mig. Följaktligen beror en del av min upprördhet på att jag måst se dem maktlösa inför de ”riktiga” lärarutbildarna, de pedagogiska khmererna (förlåt mig denna polemiska bildlek).
Måtte fler våga berätta om sin tid på Lärarhögskolan. Och måtte utbildningen i grunden läggas om.