Under hösten har mina tredjeårsstudenter haft som en av sina uppgifter i svenskämnet att titta på serien Portkod 1525. Som avslutning fick de skriva texter med valfria infallsvinklar om serien. Jag blev allt lite överraskad över hur mycket de fick ut av de här få, hårt klippta avsnitten. Plötsligt djupnade seriens innehåll inför mina ögon. Och så blev jag påmind om hur långt och viktigt varje år är när man är runt tjugo. Studenterna, som är tjugoett eller tjugotvå (stundentgrupperna är väldigt homogena här, både när det gäller kapacitet och ålder och säkert en del annat) såg på de två artonåriga huvudpersonerna från ett långt avstånd. De såg på en fas som för dem redan tycks ligga ett bra stycke bakom dem samtidigt som många av tankarna och kommentarna visar på att tonåren finns i väldigt färskt minne.
Bland de här texterna har jag valt ut två, som jag tycker är särskilt bra. Jag har putsat språket i dem, men på en ytnivå och i det lilla. Här är en länk till MojUppsats som helhet.
Och här finns direktlänkar till de här två texterna: