En anteckning från igår kväll

Det är kväll och jag öppnar mitt fönster och tittar ut i den folktomma parken och tänker på det som hände nyss.

bild

Inget särskilt, skulle någon kanske säga. Vad hände då? Londi och jag kom gående längs en av gångarna i den svagt upplysta parken, på hemväg. Vid en av bänkarna stod en liten grupp människor, tre unga män och en ung kvinna och runt dem rände tre hundar hit och dit, två mycket små och en ganska stor labradorvalp, Milka. Hundarna omringade Londi och jag befriade henne från kopplet. Och plötsligt blev vi en grupp på fem människor och fyra hundar. En av de unga männen sträckte fram handen och presenterade sig som Roko och så sa han snabbt till de andra att jag är från Norge. Ja, egentligen känner vi varandra sedan länge, fast vi brukar bara utväxla lite hälsningar och kommentarer om hundarna. Det är han som har Milka, som kom i en chokladlåda och det är så hon fick namnet, det berättade han nu. De andra sträckte också fram händerna och en av dem presenterade sig som Bero. Jag sa att jag egentligen är från Sverige, men det är ju inte så stor skillnad mellan Sverige och Norge, lite som Kroatien och Serbien. Alla skrattade, himlade med ögonen och gjorde miner. Jag fick veta att två av dem är veterinärer. I stället för namnen fick jag veta detta. Roko sa att han är från Dalmatien och heter Rota i efternamn, så att han på sätt och vis är italienare. Du är kanske släkt med den store Nino Rota, undrade jag. Kanske, sa han, men de andra sa nej och skrattade högt och någon knuffade till honom på lek. Bero undrade varför man flyttar från Sverige till Kroatien. Det gör man ju inte, Kroatien flyttar man ifrån.Vi kom fram till att detta är sorgligt, men att det är en sorglighet man är van vid. Men jag har i alla fall flyttat hit, sa jag. Bra, sa Roko. Londi passade på att låta sig klias och klappas och jag tänkte att livet allt låter sig levas. Roko undrade om jag bor ”parallellt” med honom. Han gjorde en vag gest upp mot byggnaden. Ja, säkert, sa jag, fast jag bor på första våning. Då slipper ni höra honom för han bor på femte våning, sa den manliga veterinären. Alla skrattade. Och vet ni? Vi pratade faktiskt kroatiska nästan hela tiden. En dörr öppnades och jag bara föll in i språket. Men till sist blev det lite kallt att stå där, så vi tog de steg som behövdes fram till porten, någon fumlade fram en nyckel och så gled vi in på rad, utom en liten vitluddig hund som gick i bredd med mig. Och så allihop in i hissen, fast Londi och jag steg strax av igen på prvi kat. Laku noć! Lite vildrufsiga i själarna och varma inombords klev vi kort därefter in i lägenheten. Det behövs ju ofta så lite för att livet ska bli en glad lek.

Och kanske kan man just i bristen – i det här fallet min svaga kroatiska – finna källor till oväntad glädje.

3 tankar om “En anteckning från igår kväll

  1. Dina ord värmer, Bodil. Jag tror att du har nuddat vid något jag känner så väl. Och visst ur bristen kan världar som kan bli hur stora/glada som helst växa fram! God Jul!

  2. Jag tyckte om att läsa om det här mötet. Vardagligt småprat säger så mycket. Grattis till att ha pratat kroatiska! Det där när man förstår nästan allt men inte kan vara säker, det är en spännande känsla. Det minns jag från när jag pluggade ryska i Odessa för några somrar sedan och vänliga ukrainare gärna småpratade med mig.

    Jag önskar dig och dina grannar en God Jul!

    (Det här är förresten Jenny B/Kulturdelen som numera lättast kan kommentera från mitt andra alias.)

  3. Hej Eva, tack för din kommentar! God jul, önskar jag dig.

    Hej Jenny, aha, nu fattar jag – tyckte det var något bekant, men fick inte sammanhanget klart för mig. Tack för din kommentar och så önskar jag dig en god jul.

Kommentera