Kategori: Utbildning/forskning

Just nu läser jag (bland diverse annat) Birgitta Kurtén-Lindbergs bok ”Homo sum Om det mänskliga hos människan” som jag har fått mig tillskickad av min far.

I inledningen kommenterar Kurtén-Lindberg humanioras undanskymda plats i dagens svenska utbildningssystem ja, i dagens Sverige över huvud taget. Själv är hon finlandssvenska, men har under lång tid bott i Sverige. Bland annat läste hon en gång litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Så här kommenterar hon till exempel uppsatsseminarierna där:

De unga uppsatsskribenterna tycktes ständigt välja moderna svenska författarskap som sina ämnen. Få lyfte blicken utanför Sveriges gränser, de flesta var inspärrade i sitt eget nittonhundratal.

Vidare tar hon upp historieundervisningen i skolan och de följder minskningarna på det området fått:

Ansvarig för detta är bland annat den utbildningsminister som senare i egenskap av statsminister lät distribuera en bok om Förintelsen till landets skolor, uppenbarligen i misstanken att hans nedskärningar haft effekt.

Hon talar om de svenska historiestudenternas försämrade utgångsläge. De kan inte längre något latin och deras kunskaper i franska och tyska är ofta otillräckliga. Om dessa båda språk skriver hon i sammanhanget:

de två språk utan vilka man inte kan närma sig den nyare tidens europeiska historia på universitetsnivå och som fortfarande intar en dominant ställning i dagens Europa.

Sedan återvänder hon till litteraturstudenterna och kommenterar än en gång deras trånga världsbild:

Litteraturstudenternas inspärrning i sin egen tid begränsar deras synfält. Det är föga troligt att det är just här, just nu, i just Sverige som mänsklighetens bästa verk och intressantaste tankar kläcks. Klassikerna har inte blivit klassiker för ro skull. De har klarat tidsprovet för att de ännu har något att säga.

Hon definierar vad det är som utmärker humanisterna genom tiderna:

Humanisternas särdrag har alltid legat i deras mångdimensionella nu, ett nu som inte skyggar för vare sig forntid eller framtid.

Så vänder hon blicken till den italienske skalden Petrarca, som hon kallar ”humanismens fader” och citerar hans humanistiska credo.

Det är, säger Petrarca, vår plikt som bildade att ägna oss åt:

att läsa och skriva och häri finna både möda och tröst, att läsa vad de första människorna skrev och skriva vad de sista kan komma att läsa, att eftersom vi inte kan tacka våra föregångare för de insikter de ger oss, visa vår tacksamhet genom att vidarebefordra dem till vår eftervärld, komma ihåg våra föregångares namn, hur okända de än må vara och hur de än fallit i glömska, gräva fram dem ur tidens ruiner, vidarebefordra dem till våra barnbarn höljda i ära, bevara dem i våra hjärtan och känna deras sötma på läpparna; kort sagt genom att älska, minnas och ära dem som gått före och på alla tänkbara sätt visa dem den tacksamhet som hur otillräcklig den än må vara tillkommer dem.

Förordet avslutas med em kommentar av bokens latinska titel ”Homo sum”, som är ett citat från den romerske komediförfattaren Terentius och som på svenska i sin helhet lyder ”Jag är människa och intet mänskligt är mig främmande”. Denna fras citeras ofta som ett slags toleransens valspråk, men Kurtén-Lindberg ger citatet en vidare tolkning:

Nittonhundratalet, vetenskapens och upplysningens århundrade, var också folkmordens, masslaktens och den politiska fanatismens århundrade. ”Homo sum” i Hitlers och Pol Pots munnar har inte samma klang som hos Terentius. Det får en klang med betydligt olustigare färg, men en färg som dessvärre också hör till människan och som det är ytterst angeläget att utforska.

Jag stannar här vid förordet idag, men troligen kommer jag att ta upp ett och annat ur den här boken framöver. Vid min läsning tänker jag följa författarens råd:

Bäst kommer den här boken att trivas om den får ligga på nattduksbordet och avbetas lite i taget innan dess läsare somnar.

I gårdagens SvD läste jag två artiklar som har med utbildning i Sverige att göra. Jag läste dem med några minuters mellanrum och efteråt kände jag hur de båda texterna började skava mot varandra i mitt huvud. Visserligen handlar den ena om skolan och den andra om högskolan, men jag har inte upptäckt några vattentäta skott mellan dessa och dessutom, om man kan tycka att förskola och gymnasium hör ihop (vilket man gör i dagens Utbildningssverige), så ska det väl inte vara omöjligt att tala om gymnasium och högskola i samma text.

Den ena artikeln har rubriken ”Sex levande reformer för bättre utbildning” och är skriven av skolminister Ibrahim Baylan. Texten är ett slags svar på ett angrepp från Lars Leijonborg, som skrivit att det nu ligger en ”död hand över skolan”. Baylan bemöter först detta med en vag programfras: ”Vi socialdemokrater arbetar för en likvärdig skola som är gemensamt finansierad och som har gemensamma mål.” (Vad betyder förresten ”gemensamma mål”?)Sedan går han över till att främst rabbla siffror i punktform:

*1. Den femåriga satsningen på 15 000 fler lärare….

1. under 2006-2007…. 225 miljoner kronor.
2. …diskrimineringslag…
3. …. 450 mijoner kronor.
4. …framåtsyftende individuell utvecklingsplan…
5. 10 000 lärare… fortbildning…*

Resten av artikeln finns här.

Den andra artikeln är skriven av kolumnisten Zanyar Adami och bär titeln ”De smartaste jag träffat har inga högskolepoäng”. Jag plockar ut ett par avsnitt som intresserar mig i det här sammanhanget:

Mina högskoleår var de tre slappaste åren i mitt liv. En kurs som motsvarade fem veckors studier tog jag på fem dagar. Inte för att jag är speciellt smart utan för att systemet håller en så låg nivå.

De smartaste människorna jag har träffat är dem utan en enda högskolepoäng. De gallras ut och är inte lika attraktiva på arbetsmarknaden som guzzen med filosofie kandidat examen. Frågan är vad en sådan examen säger om en persons kompetens?

Jag lärde mig mer på ett halvår genom att starta en tidning än jag lärde mig på tre år på KTH. Jag tog alla poäng men jag tog aldrig ut någon examen. Det var min tysta protest mot samhällets fetischism för examensbevis.

Och här finns hela texten.

Efter den här läsningen kände jag en krypande irritation. Vad är det för syn på utbildning som råder i det här landet? Skolministern verkar sitta fast upp till hjässan i mekanisk sifferexercis och floskelrabbel och Adami med sin utbildning på KTH och sin roll som kolumnist på SvD slänger ur sig den ena naiviteten efter den andra.

 Vad skulle dessa båda herrar ha att säga varandra om de till äventyrs skulle mötas en gång för att diskutera utbildning i Sverige? Vad skulle Baylan säga, tror ni? Och Adami? Skulle de vara överens?

Nu menar jag inte att just de här två personerna är så särskilt viktiga för utbildningsstandarden i Sverige (OK, Baylan i någon mån så länge han innehar just den här posten), men den obehagliga tanke som slår mig är att de åsikter och de förhållningssätt dessa två har, nog är åtminstone ganska representativa för människor i dagens Sverige.

Denna morgon hittar jag en DN-artikel med titeln ”Humanioran på svältkost” i min e-postlåda. Den är från Jorun och jag tar det som en uppmaning. Jag har nog förhållit mig lite passiv till den svenska utbildningsdebatten på sista tiden.

Det är Ebba Witt-Brattström som skriver (ja, skrev – det är ett par dagar sedan) och jag väljer nu ut ett par speciella guldkorn ur artikeln.

Först något om humanioras villkor vid svenska universitet och högskolor:

Forskningspropositionens rubrik "Forskning för ett bättre liv" ter sig hånfull i ljuset av humanistinstitutionernas skriande misär med rekordhöga sjukskrivningstal bland utarbetade lärare som inte räcker till för studentmassorna. Få vet att humaniststudenten "straffas" för sitt val av utbildning genom en finansiering som motsvarar en tredjedel av teknik-, medicin- eller naturvetarstudentens, vilket ger en kronisk brist på lärarledd undervisning. Så ser den gråa vardagen ut för majoriteten av Sveriges humanister, som nu också ska skuldbeläggas för att deras universitet inte rankats bland de hundra bästa i världen av "Times Higher Education Supplement".

Universiteten i Köpenhamn, Oslo och Helsingfors är högt rankade därför att alla akademiker på högskolenivå i våra nordiska grannländer innehar tjänster där det står inskrivet att de ska ägna halva sin tid åt att forska. Deras svenska kolleger däremot, även de som tituleras professorer, tvingas ofta stå tio timmar i katedern varje vecka och undervisa. När helgen kommer väntar buntar av hemtentor och uppsatser på att bli lästa, för svenska humanistakademiker har dessutom mer än dubbelt så många studenter att ta hand om som sina nordiska kolleger. Ändå förväntas vi hinna och orka skriva utförliga forskningsansökningar i en förödmjukande konkurrens om de ynkliga forskningsmedel som finns avsatta för humanister. Det är ett under att svensk humaniora trots statsmaktens systematiska utsvältningspolitik ändå kan frambringa en hel del god forskning, kanske inte känd i Berkeley eller på Yale, men i Oslo eller Berlin.

Och här några rader om det svenska gymnasiet av idag:

Ytterligare en avgörande skillnad är att man i Norge, Finland och Danmark får grundstudenter som kommer från ett kunskapsinriktat gymnasium som är avskaffat i Sverige. Förutom att behärska sitt modersmål, sin litteratur och sin historia talar och skriver dessa drömstudenter på minst två, ofta tre främmande språk, vilket gör det möjligt att syssla med annan litteratur än den inhemska. I Sverige får man som akademisk lärare vara glad om ens studenter stavar svenska hjälpligt och har hör- och läsförståelse i nutida vardagsengelska (det gäller även lärarstudenter som ska ut och undervisa i skolorna!). Och det är inte deras fel att grundkurserna i den svenska högskolan motsvarar gymnasiekurser i andra länder. Våra studenter är redan som tonåringar orättfärdigt berövade elementära kunskaper och färdigheter som varit självklara för deras föräldrageneration. Lika litet är det humanioradoktorandernas fel att de väljer strategiskt "försiktigt" – när det går i genomsnitt trettio sökanden till ett halvtidslektorat eller en tidsbegränsad forskarassistentjänst.

Något om roten (en av rötterna) till den svenska skolans belägenhet idag:

J’ACCUSE! Jag anklagar statsministern för att han som skolminister 1989 i hård och ohederlig kamp med lärarfacken och en rasande opinion genomdrev beslutet att kommunalisera skolan och därigenom avskaffa den enhetliga skolan, likvärdig för alla. Till följd av denna ödesdigra omstrukturalisering av svensk skola har dagens vilsna studenter och doktorander, framtidens forskare, sämre förkunskaper än tidigare generationer och måste ägna en stor del av sin doktorandtid åt att komma i nivå med såväl tidigare svensk som internationell forskning.

Och här apropå utbildningsministerns uppmaning till forskarna om att publicera sina avhandlingar direkt på engelska (förutom det som Witt-Brattström säger här är detta ytterligare ett hot om domänförluster för svenska språket):

Som om inte detta dubbelarbete är tillräckligt uppmanas de nu av utbildningsministern att publicera sina avhandlingar direkt på engelska trots att forskningen entydigt visar att man förstår och tänker sämre om man inte skriver på sitt modersmål. Här ansluter jag mig till Janken Myrdal (DN 25/10) som föreslår att forskaren skriver en artikel på engelska som sammanfattar resultaten av den forskning hon/han utfört på god svenska. En förklaring till att den svenska forskningen inte har det inflytande i världen den förtjänar är att forskarna allt oftare skriver direkt på svengelska.

Och till sist Witt-Brattströms handlingsplan för att komma till rätta med problemen:

Så vad göra? 1. Återinför statligt huvudmannaskap för den svenska skolan. 2. Ge alla högskolelärare femtio procent forskning inom tjänsten. 3. Höj prislappen för humaniorastudenter. 4. Stimulera svenska doktorander att anknyta till Europa och inte bara till USA. För i Europa vet man att humanioras världsspråk inte är engelska, utan översättning.

Här finns hela artikeln.
 

I förrgår läste jag en intressant understreckare i SvD skriven av Håkan Lindgren på Agamemnon. Ämnet, genetikens förhållande till informationstekniken, ligger i och för sig lite utanför min vanliga sfär, men jag valde att se detta som en utmaning.

I allra största korthet kan man sammanfatta innehållet så här: Texten slår ett slag emot en fatalism och ett predestinationstänkande om människan som grundas på ytliga tankar kring genetik kalkerade på informationsteknologin – det vill säga att generna skulle vara programvaran och människan hårdvaran, som bara gör det som den blivit programmerad till. I stället hävdar Håkan ett till förvirring komplicerat samspel mellan arv och miljö, egenskap och intryck, utifrånimpulser och inifrånimpulser som en bättre förklaringsmodell till den enskilda människans genom livet växlande karaktär och sätt att vara som kropp och som själ.

Ett litet förtydligande och lätt groteskt exempel på vad som kan följa ur idén om människan som ”hårdvara” och generna som ”mjukvara”, är tanken att en persons politiska inställning är gentiskt betingad.

Här finns hela Håkans artikel att läsa.

PS
Samma dag som jag läste artikeln, åkte jag till Göteborg. När jag promenerade uppför Avenyn mot Humanisten, uppfattade jag ett brottstycke av ett samtal mellan två tjejer som gick i motsatt riktning. En röst med Stockholmsuttal sa så här: "Det beror på vilka gener man har." Eftersom jag tyckte att det angick mig spetsade jag öronen, men nej, jag var redan för långt ifrån.

Den senaste kommentaren (hittills) som kommit in under förra veckans inlägg ”Om utbildning i Sverige – en fortsättning” innehåller så mycket intressant och är i så hög grad baserad på konkreta erfarenheter av den nya lärarutbildningen att jag har beslutat mig för att låta den bli den här dagens inlägg:

”Den pedagogiska färdigheten är nära förbunden med ämneskunskapen och det finns helt enkelt ingen pedagogisk färdighet som inte bygger på fackkunskap” . Detta citat hämtat från Inger Enkvists senaste bok Trängd mellan politik och pedagogik (2005) ger utryck för något som jag och många gymnasielärare med mig är övertygade om:

Gedigna ämneskunskaper är viktiga, gedigna ämneskunskaper behövs men de gedigna ämneskunskaperna fuskas tyvärr bort i den nya lärarutbildningen som fokuserar alltför mycket på pedagogiska/didaktiska inslag istället för att betona de rena ämnesstudierna.

Jag är sedan många år gymnasielärare i svenska och är även verksamhetsdidaktiker för en grupp blivande språklärare på en högskola. Jag har även varit handledare för ett antal blivande svensklärare. Min erfarenhet är följande:

Språkstudenterna (alltså blivande språklärare på högstadiet eller gymnasiet) på högskolan kritiserar i sina utvärderingar och vid samtal det faktum att de i nästan all teoretisk undervisning på högskolan blandas med studenter som har som mål att bli lärare på lägre stadier, t.ex. förskolelärare. Detta innebär att de lägre stadiernas pedagogik genomsyrar en stor del av verksamheten. Pedagodiska/didaktiska exempel tas sällan eller aldrig från gymnasiesfären och presenteras för blivande förskolelärare t.ex, utan det förefaller som om det nästan alltid är tvärtom – man utgår från de lägre skolstadiernas pedagogik. Detta tror jag på sikt kommer att vara förödande för de studenter som tänker sig en framtid som lärare på högre stadier i skolan.

Något som också ofta kommer fram när man talar med blivande lärarstudenter är deras syn på ämneskunskaperna: Många upplever att de känner sig mycket osäkra när de skall ut på VFU-perioder utan att besitta goda ämneskunskaper. De känner sig frustrerade över sin okunskap. Personligen anser jag att den nya lärarutbildningen är helt bakvänd – man börjar med det som borde komma sist – nämligen de pedagogiska och didaktiska teorierna. Varför skall man börja med dem? Det är, anser jag, helt befängt. Det måste väl vara mycket lättare att diskutera tillämpningen av olika teorier och spörsmål när man behärskar ämnesområdet som teorierna skall tillämpas på än om man inte gör det.

Gedigna ämneskunskaper ger en solid bas att stå på för läraren – har man en sådan att stå på är förutsättningarna mycket goda för att man skall kunna ge eleverna god undervisning. Gedigna ämneskunskaper ger också trygghet. Eleverna respekterar lärare som är säkra i sin kunskap. Det är därför tragiskt att tid stjäls från ämnesstudierna när man på lärarutbildningarna låter lärarstudenterna läsa ämnen med didaktisk inriktning istället för icke-didaktisk sådan.

Ämneskunskapen först- didaktiken/pedagogiken efteråt – det tror jag på.

Jag väljer att avsluta med ännu ett citat från Inger Enkvists utmärkta bok, som jag f.ö. rekommenderar till läsning: ”Att vara expert är att ha en bred och djup ämneskunskap och en långvarig förtrogenhet med området. Inte alla med den här kunskapen är utmärkta pedagoger men ingen torde vara god pedagog utan att ha den.”