En runda till i utbildningsdebatten

Den senaste kommentaren (hittills) som kommit in under förra veckans inlägg ”Om utbildning i Sverige – en fortsättning” innehåller så mycket intressant och är i så hög grad baserad på konkreta erfarenheter av den nya lärarutbildningen att jag har beslutat mig för att låta den bli den här dagens inlägg:

”Den pedagogiska färdigheten är nära förbunden med ämneskunskapen och det finns helt enkelt ingen pedagogisk färdighet som inte bygger på fackkunskap” . Detta citat hämtat från Inger Enkvists senaste bok Trängd mellan politik och pedagogik (2005) ger utryck för något som jag och många gymnasielärare med mig är övertygade om:

Gedigna ämneskunskaper är viktiga, gedigna ämneskunskaper behövs men de gedigna ämneskunskaperna fuskas tyvärr bort i den nya lärarutbildningen som fokuserar alltför mycket på pedagogiska/didaktiska inslag istället för att betona de rena ämnesstudierna.

Jag är sedan många år gymnasielärare i svenska och är även verksamhetsdidaktiker för en grupp blivande språklärare på en högskola. Jag har även varit handledare för ett antal blivande svensklärare. Min erfarenhet är följande:

Språkstudenterna (alltså blivande språklärare på högstadiet eller gymnasiet) på högskolan kritiserar i sina utvärderingar och vid samtal det faktum att de i nästan all teoretisk undervisning på högskolan blandas med studenter som har som mål att bli lärare på lägre stadier, t.ex. förskolelärare. Detta innebär att de lägre stadiernas pedagogik genomsyrar en stor del av verksamheten. Pedagodiska/didaktiska exempel tas sällan eller aldrig från gymnasiesfären och presenteras för blivande förskolelärare t.ex, utan det förefaller som om det nästan alltid är tvärtom – man utgår från de lägre skolstadiernas pedagogik. Detta tror jag på sikt kommer att vara förödande för de studenter som tänker sig en framtid som lärare på högre stadier i skolan.

Något som också ofta kommer fram när man talar med blivande lärarstudenter är deras syn på ämneskunskaperna: Många upplever att de känner sig mycket osäkra när de skall ut på VFU-perioder utan att besitta goda ämneskunskaper. De känner sig frustrerade över sin okunskap. Personligen anser jag att den nya lärarutbildningen är helt bakvänd – man börjar med det som borde komma sist – nämligen de pedagogiska och didaktiska teorierna. Varför skall man börja med dem? Det är, anser jag, helt befängt. Det måste väl vara mycket lättare att diskutera tillämpningen av olika teorier och spörsmål när man behärskar ämnesområdet som teorierna skall tillämpas på än om man inte gör det.

Gedigna ämneskunskaper ger en solid bas att stå på för läraren – har man en sådan att stå på är förutsättningarna mycket goda för att man skall kunna ge eleverna god undervisning. Gedigna ämneskunskaper ger också trygghet. Eleverna respekterar lärare som är säkra i sin kunskap. Det är därför tragiskt att tid stjäls från ämnesstudierna när man på lärarutbildningarna låter lärarstudenterna läsa ämnen med didaktisk inriktning istället för icke-didaktisk sådan.

Ämneskunskapen först- didaktiken/pedagogiken efteråt – det tror jag på.

Jag väljer att avsluta med ännu ett citat från Inger Enkvists utmärkta bok, som jag f.ö. rekommenderar till läsning: ”Att vara expert är att ha en bred och djup ämneskunskap och en långvarig förtrogenhet med området. Inte alla med den här kunskapen är utmärkta pedagoger men ingen torde vara god pedagog utan att ha den.”

13 tankar om “En runda till i utbildningsdebatten

  1. Jo. Nog är det ofta så. När lärarstudenter kommer direkt från gymnasiet och skall ha lektioner, så är de ämnesmässigt MYCKET osäkra.

  2. Jag har nu länkat det här inlägget till högskoleverket – det vore inte fel om någon därifrån såg det här.

  3. Lustigt – jag har just påbörjat min sjunde termin på lärarprogrammet som blivande förskollärare, och jag känner mig lika åsidosatt som de blivande gymnasielärarna uttrycker det i texten ovan. Vem är det egentligen som får all uppmärksamhet, tro?

  4. Janne: Eftersom jag känner till saken betydligt bättre från gymnasielärar- än från förskollärarhåll, så blir jag nyfiken när du säger det här. Kan du ge lite exempel (om du har tid); det skulle vara väldigt intressant att få veta lite mer om det du antyder. Det verkar som om denna nya lärarutbildning är ännu mer absurd än jag hittills trott…

  5. Jag vet inte hur mycket jag skrivit om detta i min blogg, men här kommer den korta (nåja) varianten:

    Jag har läst EXAKT samma kurser som mina kamrater, som skall bli låg-/mellanstadielärare (”grundskolans tidigare år”). Exakt. Det handlar främst om att den inriktning jag går, ”kultur & livsmiljö”, riktar sig till oss som vill arbeta någonstans mellan grundskolans tidigare år och förskolan.
    Vi började med den gemensamma ”Pedagogiskt Arbete A”, där alla nya lärarstudenter blandas i seminariegrupper – från oss dagisfröknar till gymnsielärarna.
    Sedan läste vi 40 poäng inriktningsämnen (Geografi A och Socialantropologi A), då motsvarade spännvidden den som inriktningen vände sig mot.
    Sedan läste vi Pedagogiskt Arbete B – fortfarande gällde inriktningens spännvidd, det vill säga vi var blandade dagis-, lågstadie- och mellanstadiefröknar.
    Efter detta hade vi ett block med s.k. ”yrkesspecialiseringar”. Nu kunde vi välja och vraka hela 40 poäng helt ”fritt”. (Förutom minst tio poäng som högskolan erbjöd speciellt för oss lärarstudenter.) Jag läste tio poäng vardera av specialpedagogik och läs-/skrivinlärning – det säger sig själv att dessa kurser var attraktiva för fler än oss blivande dagisfröknar. Sedan ägnade jag våren åt en påstått specialsydd dagiskurs på tjugo poäng som hette ”lek och lärande”. Knappt hälften av oss var blivande dagisfröknar, resten befann sig på låg- eller mellanstadiet. Någon enstaka skulle bli fritidspedagog och två stycken skulle bli idrottslärare på mellan- eller högstadiet. Dessutom rörde sig kursens innehåll mer i brytpunkten förskola/skola än i förskolan, vilket vi föranletts att tro…

    Och nu läser jag Pedagogiskt arbete C, i mixade grupper med blivande låg- mellanstadielärare. (På första seminariet var dessutom en blivande gymnasielärare med, men han hade gått fel…)

    Som det står i inlägget: ”…att de i nästan all teoretisk undervisning på högskolan blandas med studenter som har som mål att bli lärare på lägre stadier, t.ex. förskolelärare. Detta innebär att de lägre stadiernas pedagogik genomsyrar en stor del av verksamheten. Pedagodiska/didaktiska exempel tas sällan eller aldrig från gymnasiesfären och presenteras för blivande förskolelärare t.ex, utan det förefaller som om det nästan alltid är tvärtom – man utgår från de lägre skolstadiernas pedagogik…”

    Jag gillar blandningen, så länge den inte blir allenarådande. Det finns ibland inget värre än att sitta runt ett bord med åtta – nio insnöade dagisfröknar (eller gymnasielärare, kan jag tänka mig) och försöka föra en konstruktiv diskussion. Alla ser ur samma vinkel. Problemet är när undervisningen inte anpassats för alla deltagande. För mig har det varit tvärtom, jämfört med ovanstående. Vi dagisfröknar har i de praktiska momenten deltagit i övningar anpassade för mellanstadiebarn – som svar på kritiken får vi höra att det säkert går att anpassa övningen, men också att ”det borde ju ni klara, hur skall ni annars klara er i verkligheten”. Detsamma gäller teorin. De flesta exempel handlar om grundskolan. Den mesta litteraturen också.

    Det kommer att gräma mig under lång tid att jag har läst EXAKT samma kurser, samma ämnen, samma utbildning som blivande mellanstadielärare, men att det på vissa examensbevis kommer att stå ”lärare i förskolan”, medan det på vissa kommer att stå ”lärare i grundskolans tidigare år”…

  6. Janne: Jag har funderat lite på det du säger och plockat ut en sak jag vill kommentera:
    ”Jag gillar blandningen, så länge den inte blir allenarådande. Det finns ibland inget värre än att sitta runt ett bord med åtta – nio insnöade dagisfröknar (eller gymnasielärare, kan jag tänka mig) och försöka föra en konstruktiv diskussion. Alla ser ur samma vinkel.”
    Min reaktion när jag läser det här är: Är detta att sitta runt ett bord och diskutera verkligen en bärande del av en utbildning? Det är just detta jag vänder mig emot – för stor del av lärarutbildningen går åt till att sitta och diskutera saker. Naturligtvis ska man föra konstruktiva samtal mellan olika lärargrupper, men det är något som borde ske som en följd av att man fått en grundlig utbildning inom det fält där man har tänkt sig att arbeta. Man måste ha något att bygga sin argumentation på innan man kan argumentera med någon tyngd att tala om. Annars blir det bara ett ganska ogenomtänkt vädrande av löst tyckande.

  7. Pedagogik är filosofi. Typ. Tyvärr. Vad kan man då göra mer än att sitta runt ett bord och teoretisera?

    Jag håller tyvärr med dig om det du skriver angående seminarierna. Det är sällan ett seminarium ger lika mycket som t.ex. snacket under fikarasten mitt i seminariet. Det är arbetet före och efter som verkligen kan ge något (det är då vi skriver våra s.k. reflexionsprotokoll), men det finns förstår inget som garanterar det.

    Seminarier och reflexioner är en lärandemetod som är toppen i teorin, men mycket svår att omsätta i praktiken.

  8. Janne: Jag måste nog komma tillbaka till det som jag ser som grundproblemet i den nya lärarutbildningen: Blivande ämneslärare får för dålig grund i sin ämnen och den läggs inte genom diskussioner, antingen det nu är i organiserad form eller i pauserna – grunden läggs genom hårt arbete, målinriktade studier av de ämnen man sedan ska undervisa i. När denna grund är lagd är det dags att lära sig hur man på bästa sätt för dessa kunskaper vidare till eleverna.

  9. Goda ämneskunskaper. I det ämne man undervisar i antar jag. Men skolämnesindelningen är ju inte sanningar en gång för alla slagna i sten. Det nya teknikämnet exempelvis. Vad ska man läsa på högskola för att vara behörig tekniklärare? På en högskoleingenjörsutbildning får man sig till godo ganska mycket tekniska ämnen, uppemot 60-70p, men det är inga generella teknikkunskaper utan ganska områdesspecifika tillämpningar man studerar. Ska man då skapa nya högskoleämnen, som här i uppsala, just för att tillgodose ett nytt behov av bred teknikorientering med mycket små inslag av beräkningar eller vad ska man kräva? Eller är det urvattning det med, i linje med vad andra lärarspecifika ämneskurser kan vara?

  10. Markus: Jag vill inte uttala mig mer specificerat om teknikämnet, eftersom jag vet för lite om det. Däremot kan jag rent generellt säga att man som lärare ska ha gedigna kunskaper i det eller de ämnen man undervisar i. Vad gäller det ämnesområde jag känner väl till, nämligen språkämnena (tyska, svenska och italienska har jag långa och direkta erfarenheter av), så ser jag inga större problem med att definiera vad som hör till vilket ämne (apropå det du säger om ”skolämnesindelningen är ju inte sanningar en gång för alla slagna i sten”).

  11. Okej, jag är inte språklärare utan lärarstudent så med risk att jag ger mig ut på djupt vatten:

    Är inte högskolekurser i moderna språk redan i stor grad läraranpassade? Vem skulle annars vilja läsa dem? Jag ser tre anledningar till att läsa språk på universitet, som naturligtvis kan kombineras av samma individ. Man vill lära sig kommunicera på språket i fråga, man vill i framtiden lära ut språket i fråga, eller man är allmänt språkintresserad och vill pyssla med språk inom forskning, språkvårdande institutioner och liknande.

    Jag känner mycket få personer som tror att universitetet är ett bra ställe att lära sig kommunicera på. Vill man lära sig ett språk ger man sig av till språkområdet och läser där. Och det tror jag är en trend som lär växa, inte mattas av.

    Sen ser jag ingen anledning till att inte ifrågasätta vad som ingår i exempelvis tyskämnet. Länge har det väl varit så att studier av tysk litteratur ingår i att studera tyska. Är inte bara det en historisk tillfällighet eller finns det verkligen någon motivering för att så ska vara fallet? Vad jag förstår så är det heller inte vilken tysk litteratur som helst, det är inte tyska tekniska manualer eller förarbeten till tyska lagar eller den senaste tyska översättningen av harry potter utan skönlitteratur ursprungligen skriven på tyska som studeras. Varför?

    Modersmålet är väl inte annorlunda det heller. Jag tvivlar inte för en sekund på att det är rätt och riktigt att lära ungarna läsa och skriva på lågstadiet, men därefter tycker jag mig se flera riktningar modersmålsstudier kan ta. Är det givet att man ska känna till Strindberg efter gymnasiet? Eller ska man kanske ha talat inför 60 personer och skrivit en överklagan av ett bygglovsärende?

  12. ”Är inte högskolekurser i moderna språk redan i stor grad läraranpassade? Vem skulle annars vilja läsa dem?”

    Du ställer upp tre orsaker till varför du ens kan tänka dig att man studerar språk och sedan demolerar du samtliga orsaker. Vad vinner du på det? Vad är ditt argument? Eftersom det är bättre att ge sig av till språkområdet i fråga och lära sig språket, finns det ingen anledning att studera språket på universitet?

    Man lär sig inte språket på universitetet. Kurserna är inte läraranpassade. När det fungerar som det skall, d.v.s. när studenterna har tillräckliga förkunskaper, förutsätts man redan kunna språket. Man lär sig därför om litteratur, språkhistoria, fonetik, grammatik, sociolekter, realia o.s.v. från språkområdet. Tro det eller ej, men det finns männsikor som studerar för sin egen skull, för att de vill fördjupa sin kunskap om något och för att de ska få en bas att stå på inom intresseområdet. Tack och lov har inte utilismen helt tagit över de humanistiska fakulteten ännu.

    ”Är det givet att man ska känna till Strindberg efter gymnasiet? Eller ska man kanske ha talat inför 60 personer och skrivit en överklagan av ett bygglovsärende?”

    Det land som inte ger sin befolkning tillträde till den egna kulturskatten, sin egen historia är dömt till undergång. Att vi underskattar allmänbildning så enormt i Sverige är ett stort problem för framtiden. Dessutom ingår retorik i svenska B – och därmed att hålla tal – det ena utesluter alltså inte det andra, eftersom det också anses allmänbildande att kunna tala offentligt. Om man lär sig skriva olika typer av texter och får en förtrogenhet med sitt eget språk, är inte en överklagan i ett bygglovsärende speciellt svårt att skriva. Man har alltså lärt sig argumentationsteknik och kan formulera skrivelser. Också detta ingår i svenskundervisningen på gymnasiet. Att sedan individuella lärare kanske inte har förmedlat denna kunskap, av olika skäl är en helt annan sak.

    När blev Strindberg förlegad? När blev det upp till individen, att bestämma att allmänbildning inte är viktigt? Vad ska vi skratta åt i en komedi, om vi inte delar en erfarenhetsbas? Plumpa skämt? Dagsaktuella händelser? Snubbelhumor? Hur ska vi undvika att göra om samma misstag, om vi inte vet om att misstaget begåtts förut i historien? Hur ska vi utvecklas, om vi inte vet vilka vi är vid utgångspunkten?

    Vi lär oss ingenting om oss själva eller om Tyskland och ”den tyska folksjälen” av att studera tyska förarbeten till lagar och tekniska manualer. Goethe däremot har väldigt mycket att säga om vad det innebär att vara människa och genom litteraturen får vi dessutom en inblick i den tidens Tyskland. Faust, som handlar om hur en man säljer sin själ till Djävulen i utbyte mot evig ungdom och sedan räddas undan helvetet genom kärlekens kraft är väl precis lika aktuell idag. Till vilken Djävul säljer vi våra själar? Marknaden? Makten? Vad är väl plastikoperationer, om inte en jakt på evig ungdom? Vem har inte upplevt kärlekens läkande makt? Vad i hela friden ska vi lära oss av att läsa om hur ett dataprogram fungerar?

    Tror att jag försöker säga, att anledningen till att man läser litteratur alls, är att man ska få lära sig något om sig själv och om vad det innebär att vara människa. Det är bildning! Att skriva en överklagan av ett bygglovsärende är inte det och därför kommer heller inte detta att figurera i någon som helst typ av språkundervisning, någonsin. Den som fnyser åt sitt kulturarv, fnyser åt sig själv.

  13. Jag är inte ute på något slags allmänt korståg mot litteratur i språkundervisning, jag är bara ute efter att det för mig inte alls är självklart och slaget i sten vilka skolämnen som bör finnas och vad innehållet i dem bör vara.

    Du skriver att bygglovsärenden inte är bildning och därför inte kommer att förekomma i något slags språkundervisning någonsin. Jag ställer upp på på att det inte är bildning, men att det därför inte skulle förekomma i språkundervisning någonsin tycks mig vara nys.

    Om du läser mellan raderna tror jag du ser att bygglovsärenden är en symbol en specialiserad språkanvändning, med stor inriktning på praktisk nytta. Motsatsen till bildning, kanske man kan säga. Sådan språkundervisning förekommer. Såväl för betalande affärsmän som för elever på en del gymnasieskolors fordonsprogram som lär sig läsa engelska bilreparationsmanualer.

    På artonhundratalet var väl motsättningen mellan språkundervisningens praktiska nytta och dess bildande funktion ännu tydligare. Prestigeskolorna utbildade i latin och höll bildningens fana högt, medan det samtidigt växte fram skolor där latinets plats på schemat var ersatt med tyska eller engelska och tanken var att eleverna skulle kunna bedriva handel.

    Som du har märkt ställer jag upp tre anledningar till att läsa språk på universitet. Men sen tror jag du har missat något. Jag skriver att jag känner mycket få som vill läsa språk på universitet av kommunikationsanledningen. Själv skriver du att meningen med språkundervisning på universitet inte är att lära sig kommunicera, så det tycks mig att min bekantskapskrets har fattat galoppen.

    De andra båda anledningarna jag ger, att i framtiden lära ut språket i fråga eller att göra det av ett rent språkintresse och i mening att använda de kunskaperna i ett framtida yrkesliv som inte är språklärarens försöker jag inte demolera. Inte heller ser jag att jag demolerar dem oavsiktligt. Berätta gärna vad som gör att du tolkar min text så.

    Den anledning du ger, att läsa på universitet för sin egen skull, och då utan framtida yrkesambitioner, tvivlar jag inte på. En av mina närmsta vänner har 220 poäng från humanistisk fakultet och skriver på sin andra D-uppsats samtidigt som han inte gör sig några illusioner om att det kommer kunna vara en källa till inkomster för honom, den dag CSN-pengarna är slut. En mycket bildad biografmaskinist. Men jag förställer mig att den är ovanlig, i synnerhet efter B-nivå.

Kommentera