Humaniora i Sverige idag

Denna morgon hittar jag en DN-artikel med titeln ”Humanioran på svältkost” i min e-postlåda. Den är från Jorun och jag tar det som en uppmaning. Jag har nog förhållit mig lite passiv till den svenska utbildningsdebatten på sista tiden.

Det är Ebba Witt-Brattström som skriver (ja, skrev – det är ett par dagar sedan) och jag väljer nu ut ett par speciella guldkorn ur artikeln.

Först något om humanioras villkor vid svenska universitet och högskolor:

Forskningspropositionens rubrik "Forskning för ett bättre liv" ter sig hånfull i ljuset av humanistinstitutionernas skriande misär med rekordhöga sjukskrivningstal bland utarbetade lärare som inte räcker till för studentmassorna. Få vet att humaniststudenten "straffas" för sitt val av utbildning genom en finansiering som motsvarar en tredjedel av teknik-, medicin- eller naturvetarstudentens, vilket ger en kronisk brist på lärarledd undervisning. Så ser den gråa vardagen ut för majoriteten av Sveriges humanister, som nu också ska skuldbeläggas för att deras universitet inte rankats bland de hundra bästa i världen av "Times Higher Education Supplement".

Universiteten i Köpenhamn, Oslo och Helsingfors är högt rankade därför att alla akademiker på högskolenivå i våra nordiska grannländer innehar tjänster där det står inskrivet att de ska ägna halva sin tid åt att forska. Deras svenska kolleger däremot, även de som tituleras professorer, tvingas ofta stå tio timmar i katedern varje vecka och undervisa. När helgen kommer väntar buntar av hemtentor och uppsatser på att bli lästa, för svenska humanistakademiker har dessutom mer än dubbelt så många studenter att ta hand om som sina nordiska kolleger. Ändå förväntas vi hinna och orka skriva utförliga forskningsansökningar i en förödmjukande konkurrens om de ynkliga forskningsmedel som finns avsatta för humanister. Det är ett under att svensk humaniora trots statsmaktens systematiska utsvältningspolitik ändå kan frambringa en hel del god forskning, kanske inte känd i Berkeley eller på Yale, men i Oslo eller Berlin.

Och här några rader om det svenska gymnasiet av idag:

Ytterligare en avgörande skillnad är att man i Norge, Finland och Danmark får grundstudenter som kommer från ett kunskapsinriktat gymnasium som är avskaffat i Sverige. Förutom att behärska sitt modersmål, sin litteratur och sin historia talar och skriver dessa drömstudenter på minst två, ofta tre främmande språk, vilket gör det möjligt att syssla med annan litteratur än den inhemska. I Sverige får man som akademisk lärare vara glad om ens studenter stavar svenska hjälpligt och har hör- och läsförståelse i nutida vardagsengelska (det gäller även lärarstudenter som ska ut och undervisa i skolorna!). Och det är inte deras fel att grundkurserna i den svenska högskolan motsvarar gymnasiekurser i andra länder. Våra studenter är redan som tonåringar orättfärdigt berövade elementära kunskaper och färdigheter som varit självklara för deras föräldrageneration. Lika litet är det humanioradoktorandernas fel att de väljer strategiskt "försiktigt" – när det går i genomsnitt trettio sökanden till ett halvtidslektorat eller en tidsbegränsad forskarassistentjänst.

Något om roten (en av rötterna) till den svenska skolans belägenhet idag:

J’ACCUSE! Jag anklagar statsministern för att han som skolminister 1989 i hård och ohederlig kamp med lärarfacken och en rasande opinion genomdrev beslutet att kommunalisera skolan och därigenom avskaffa den enhetliga skolan, likvärdig för alla. Till följd av denna ödesdigra omstrukturalisering av svensk skola har dagens vilsna studenter och doktorander, framtidens forskare, sämre förkunskaper än tidigare generationer och måste ägna en stor del av sin doktorandtid åt att komma i nivå med såväl tidigare svensk som internationell forskning.

Och här apropå utbildningsministerns uppmaning till forskarna om att publicera sina avhandlingar direkt på engelska (förutom det som Witt-Brattström säger här är detta ytterligare ett hot om domänförluster för svenska språket):

Som om inte detta dubbelarbete är tillräckligt uppmanas de nu av utbildningsministern att publicera sina avhandlingar direkt på engelska trots att forskningen entydigt visar att man förstår och tänker sämre om man inte skriver på sitt modersmål. Här ansluter jag mig till Janken Myrdal (DN 25/10) som föreslår att forskaren skriver en artikel på engelska som sammanfattar resultaten av den forskning hon/han utfört på god svenska. En förklaring till att den svenska forskningen inte har det inflytande i världen den förtjänar är att forskarna allt oftare skriver direkt på svengelska.

Och till sist Witt-Brattströms handlingsplan för att komma till rätta med problemen:

Så vad göra? 1. Återinför statligt huvudmannaskap för den svenska skolan. 2. Ge alla högskolelärare femtio procent forskning inom tjänsten. 3. Höj prislappen för humaniorastudenter. 4. Stimulera svenska doktorander att anknyta till Europa och inte bara till USA. För i Europa vet man att humanioras världsspråk inte är engelska, utan översättning.

Här finns hela artikeln.
 

27 tankar om “Humaniora i Sverige idag

  1. Jo, humanioran är satt på svältkur. Verkligen på svältkur. 1/3 av anslagen ger ju sämre utbildning…

    På partikongressen i Malmö (sossarna) fick vi i östgötadelegationen igenom en motion om att ha ett stort rådslag om kulturen. I den mån kulturpolitik kan kopplas till humaniorautbildningen – och det väl kunna göras, kanske detta rådslag kan bli ett redskap för att höja statusen för kultur/humaniora.

    Det är bara att fortsätta LOBBA!

  2. Peter: ja, det här inlägget och en del andra i samma kategori är ju egentligen en form av lobbing för humaniora och kultur (även om Jorun fick sparka mig i ändan den här gången).

    Dessutom vill jag så ofta tillfälle bjuds slå ett slag för svenskan som kulturspråk. Jag blev mycket förtjust i den här formuleringen hos E W-B:
    ”För i Europa vet man att humanioras världsspråk inte är engelska, utan översättning.”

    Och den här meningen i E B-W:s artikel förtjänar också att begrundas: ”Ytterligare en avgörande skillnad är att man i Norge, Finland och Danmark får grundstudenter som kommer från ett kunskapsinriktat gymnasium som är avskaffat i Sverige.” Även om det finns undantag och många enskilda lärare gör vad de kan för att visa på en annan väg, så är det så idag att Sverige i långt lägre grad än tidigare har ett ”kunskapsinriktat gymnasium”. Jag har själv sett hur vissa av lärahögskolornas fackpedagoger närmast frenetiskt kämpar för att byta ut kunskap mot något annat, något svårdefinerbart mosigt, som verkar ha som mål en nivellering där vi kan ”lika lite allihop”.

  3. Vad jag inte riktigt förstår – eller snarare undrar om det skulle hjälpa – är kritiken mot skolreformen och förslaget att åter förstatliga skolan. Var inte det gamla systemet också dåligt? Beror kvalitetssänkningen på att friskolor nu tillåts, eller ligger problemet någon annanstans? Retoriska frågor, jag tycker förstås det.

    Kommer i det bredare sammanhanget att tänka på en liten anekdot som jag tror jag ska skriva upp på min egen blogg. Om VM för författare.

  4. Agnes: E W-B stannar i just denna underfråga – åtminstone i denna artikel – vid att angripa kommunaliseringen (jag vet inte hur hon förhåller sig till friskolor):

    *J’ACCUSE! Jag anklagar statsministern för att han som skolminister 1989 i hård och ohederlig kamp med lärarfacken och en rasande opinion genomdrev beslutet att kommunalisera skolan och därigenom avskaffa den enhetliga skolan, likvärdig för alla. Till följd av denna ödesdigra omstrukturalisering av svensk skola har dagens vilsna studenter och doktorander, framtidens forskare, sämre förkunskaper än tidigare generationer och måste ägna en stor del av sin doktorandtid åt att komma i nivå med såväl tidigare svensk som internationell forskning.*

    I mitt inlägg inleder jag detta avsnitt i E W-B:s artikel så här: ”Något om roten (en av rötterna) till den svenska skolans belägenhet idag.” Med parentesen – ”en av rötterna” – menar jag att detta med kommunaliseringen var en av orsakerna till försämringar (okunniga kommunala skolpolitiker blandade sig i sådant de inte hade tillräcklig kunskap om osv) men inte den enda, en annan och minst lika viktig orsak till försämringarna är enligt min mening den nya lärarutbildningen och över huvud taget fackpedagogernas många gånger helt huvudlösa inblandning ämnesundervisningen. Friskolorna ser jag som ett försök att rädda det som räddas kan och en del har vissa framgångar, men det är svårt att frigöra sig från det allmänt bildningsfientliga klimatet i Sverige idag och mycket av det onda har sitt säte i landets lärarhögskolor och deras nära samhörighet med den politiska ledningen i landet. (Det är inte lätt att skapa en bra skola om lärarutbildningen är undermålig.) Inte för inte heter Inger Enkvists senaste bok om den svenska utbildningsstagnationen ”Trängd mellan politik och pedagogik”.

  5. Tänk att det kommer så här mycket intressant om man sparkar lite på Bodil! Sparkar man på mig halkar jag omkull.

  6. Bodil
    När kommunerna tog över möjliggjordes också nedskärningar inom skolan, som säkert fått svårare att gå igenom om frågan lyftes upp i riksdebatten!

    Mindre tid för kurserna är ett stort problem på gymnasiet. Både på kommunala skolor och friskolor.

  7. Jag kan inte hålla med Ebba Witt-Brattström mer än jag gör. Att vi lever i ett land, där utbildningens kvalitet inte är en statsangelägenhet är en skam!
    När mitt förordnande löper ut till jul, lämnar jag den svenska skolan som lärare. Orkar inte kämpa mot dumskallarnas sammansvärjning längre.
    Också jag ser friskolorna som ett försök att rädda vad som räddas kan, men utan nationell kvalitetssäkring har man ju ingen koll på skolornas kvalitet, även om jag vet att flera är mycket bra. Dessutom tvingas de agera inom absurda ramar, då regeringen tycks eftersträva ett slags utslätning av kunskaper och en obegriplig lust att bevisa att ”en ann’ är så god som en ann'”.
    Tänker på Finlands utbildningsminister som nyligen sa, att det vore vanvett att spara på skolan, där sitter ju landets framtid. Så skönt att höra att någon politiker förstått följderna av att inte satsa på utbildning och kunskap. Men, så leder också Finland de allra flesta rankningslistor vad gäller kunskap och färdigheter.

  8. Peter: Jag tror också att det blev lättare att göra nedskärningar i den då (1989) nya kommunala regin, men å andra sidan kan jag inte se att till exempel vår nuvarande utbildningsminister (som väl är en representant för staten) arbetar särskilt hårt för skolans huvuduppgift – nämligen undervisning/kunskapsförmedling, han sysslar mest med perifera ting vad jag kan se.

    Du skriver: ”Mindre tid för kurserna är ett stort problem på gymnasiet. Både på kommunala skolor och friskolor.” Det här skulle jag vilja ha lite mer detaljerat beskrivet…

  9. Ursäkta, så blir det när man uttalar sig i ämnen man inte vet något om. Jag missade att det var kommunaliseringen som menades.

    Jorun: Ja, det är fantastiskt vad som händer när man sparkar på Bodil lite. Slikt kunna hela nationer falla.

  10. Jorun och Agnes: Aj! Jag trodde det var Sebastiano. Nej, nej, Jorun, jag jämför dig inte med ”den minsta åsnan på La Curbastra”.

  11. Ja. När jag började som lärare år 2000 var motsvarade en hundrapoängskurs i svenska 100 timmar, numera motsvarar den 80 timmar.

    I den faktiska skolverksamheten minskas ofta dessa timmar ytterligare. Är klassen inte fulltalig, vilken i många skolor inte är, minskas oftast antalet timmar ytterligare.

    Jag har varit med om att köra en Svenska B-kurs på 40 timmar. Då blir det att hoppa över vissa delar av litteraturhistorien, så enkelt är det!

  12. Peter: Tack för beskrivningen.

    Det är alltså dels så att eleverna får allt mindre undervisning i timmar räknat av besparingsskäl, dels är det så att den nya lärarutbildningen skickar ut nya lärare som har allt mindre kunskap att förmedla.

    Till detta vill jag tillägga att utbildningspropositionen som kom 2000 (tror jag att det var) innehåller mycket lite eller nästan ingenting alls som pekar på att ämneskunskaper skulle vara något att sträva efter för lärare och elever. Jag har läst den från början till slut i desperat sökande efter någon passus som visar att goda ämneskunskaper är viktiga (anses viktiga av regeringen) i dagens svenska skola.

  13. Jag håller med Ebba Witt-B om kommunaliseringen. Jag minns den dagen den genomfördes, jag tänkte nu är det slut med lika chanser för alla oavsett var man bor, oavsett inkomst. Det var ett sätt för Göran Persson att spara pengar och det man sparade på var skolan.

  14. På en skola jag känner väl till har rektor kommit på den strålande idén, att eftersom eleverna genomgår vuxenutbildning, ska de slippa gå på lektioner. I stället förväntas de rapportera in då och då och genomföra några få uppgifter hemma, som de lämnar in. Svenska B körs redan nu, enligt regeringsbeslut över enbart en termin. I det nya, käcka, lektionslösa systemet har man skurit ned kursen ytterligare. Litteraturhistoria innebär ett prov på EN epok och en tankekarta (av någon obegriplig anledning) på en annan. Övriga epoker är valfria, d.v.s. hoppas över, även om frivilliga ”föreläsningar”, utan uppföljning erbjuds. Filmkunskap innebär att man tittar på en film och gör en skriftlig analys. Språkhistoria…ja, det gör mig oändligt ont att säga, att denna består i sin helhet av, att eleverna undersöker bakgrunden till de ortnamn som finns runt omkring dem. De gör den skriftliga delen av nationella provet (inte talet eller diskussionerna) och läser en – säger EN roman, vilken ska redovisas skriftligt och muntligt vid ett personligt möte. Inte en av lärarna har en enda dags erfarenhet av gymnasieundervisning ”på riktigt”.

    Parallellt med dessa snuttifierade kurser körs klassundervisning i svenska B – annan grupp. Där kämpar man förtvivlat för att hinna med allt, men tyngdpunkten hamnar av nödvändighet på litteraturen, även om språkhistoria, filmkunskap och romanläsning (tre-fyra romaner) också gås igenom/genomförs. På samma skola får alltså eleverna helt olika förutsättningar för att klara av universitet och högskola. Många slutar efter första terminen, eftersom deras ”gymnasiekunskap” visat sig vara uselt underbyggd och högskolestudierna blir för svåra. Att man i vuxenutbildningen kör en svenska B-kurs på en termin är något lärarna desperat protesterat emot, men regeringen vill ha det så. Punkt!

  15. Jag körde en kurs i Samhällskunskap B på Komvux på liknande sätt. Undervisningsfritt…

    Lite skillnad mot den ”riktiga” kurs i Sh B jag kör på ungdomsgymnasiet.

  16. Marita (14/11 23:58)

    Du får inte skoja så där, vi som inte bor i Sverige kan ta det på allvar. Använd åtminstone (.ironiparenteser.)

  17. Kan vi inte hjälpas åt att analysera vad som hänt i svenskt skol-och kulturliv ?
    E Witt-B har helt rätt.
    Det gäller bara att reda ut eländet. Här några tips till strukturering:
    1) fackpedagogerna tar över. Har nån tips på litteratur ? Jag kommer ihåg en bok av Arne Helldén som var lektor på inst. för lärarutbildning i Linköping, men minns inte titeln… (symtomapatiskt…?)
    2) Sveriges kulturklimat, kan kort beskrivas som ” I skuggan av kulturrevolutionen” Var i Kina nyligen och reflekterade då över hur den kinesiska kulturrevolutionen på något sätt drabbat Sverige mycket mer än Kina. Tips på litteratur ?

  18. Boken heter, minns jag nu, Skola på villovägar – 30 års skolpolitik. Futurum förlag. Helldén är fil.lic i idé-och lärdomshistoria och har skrivit en hel del om franska upplysningsfilosofer t ex Diderot samt den medborgarbildning som dessa förespråkade – och som dagens skolpopulister så framgångsrikt underminerat.

  19. Martin: När det gäller litteratur om den svenska utbildningspolitikens irrvägar så kan jag föreslå Inger Enkvists böcker i ämnet:
    ”Feltänkt – en kritisk granskning av idébakgrunden till svensk utbildningspolitik”

    ”Skolan – ett svenskt högriskprojekt” (red. Inger Enkvist)

    ”Trängd mellan politik och pedagogik – svensk språkutbildning efter 1990″

  20. Ytterligare en läsvärd bok i ämnet är Hans Albin Larssons ”Skola eller kommunal ungdomsomsorg?”

    Men det var inte det jag tänkte säga, utan istället kasta ut en raljerande fråga:
    Att läsa igenom ovanstående inlägg och kommentarer får mig att undra om vi inte stirrar oss blinda på formen och glömmer innehållet? Det borde inte vara kraven som sätter standarden, utan ambitionen. Ambitionen hos lärare och elever, som inte nöjer sig med det lilla, utan gör mer, blir bättre och klarar sig oberoende av om skolan är kommunal eller inte.

  21. Janne: Hur menar du att ”ambitionen” ska lösa problemet med humanioras eftersatta ställning vid svenska universitet? Eller om man får sig 40 timmar tilldelade för att genomföra gymnasiekursen Svenska B – ska man lösa det problemet med ”ambition”? Om man har en heltjänst och ska arbeta gratis ett visst antal timmar (de som behövs om ”man inte nöjer sig med det lilla”) för varje kurs man har, så knäcker man sig nog efter ett par år. Osv osv

  22. Vad glad jag blir över att hitta denna blogg och inte minst denna tråd! Det skulle behövas ett nätverk av lärare och lärarkandidater som är eniga om den diagnos som Inger Enkvist och Hans-Albin Larsson ställer i sina böcker. De vi står emot är så välorganiserade… Och lärarfackens ledning vunna åt deras idéer.

    Som lärarkandidat har jag varit alldeles utlämnad åt pedagogismen, och jag har fått hitta min egen väg. Inger Enkvist och larssons bok var för mig helt okända. Utbildningen förmedlar i sina pedagogiska kurser endast sådant som stöder sociokonstruktivismen och liknande. Ensidigheten är fullständig och flertalet lärarkandidater antingen indoktrineras eller ger upp. Ett nätverk med idéer av det slag som här framförs hade kunnat utgöra en motkraft.

  23. Hej Jon,

    när jag läser det du skriver här får jag lust att göra ett nytt inlägg med din kommentar som utgångspunkt. Vad säger om det?

Kommentarer avstängda.