Det bästa med DDR var slutet – 1. Köer framför valbåsen

Snart är det den 9 november 2009 och under dagarna fram till dess tänker jag i fyra delar publicera Freya Kliers senaste essä om DDR i min översättning:

klier_150-1

Berlin i augusti 2009

DET BÄSTA MED DDR VAR SLUTET

Köer framför valbåsen

Hösten 1989 bragte modiga medborgare DDR-regimen på fall, fredligt och utan någon som helst förebild i den tyska historien. Vem minns inte de hisnande veckorna och månaderna, som nu ligger två årtionden tillbaka? Fredlig revolution – det väckte beundran världen över. För en del var revolutionen snarare den logiska avslutningen på en skrotfärdig diktatur.

Diktatur – var det överhuvudtaget det? Denna fråga drar en skara partikamrater från förr med envis regelbundenhet in i det offentliga rummet. För dem har händelserna under hösten 1989 aldrig varit något annat än förkroppsligandet av kontrarevolutionen. Knappast av en tillfällighet var de flesta av dem under DDR-tiden i hög grad inblandade i förtrycket av sina medmänniskor; sådant svetsar samman. Tvärs över landet bildar de nätverk, i vänsterpartiet favoriserar man kommunistisk plattform. I sina publikationer, där också Karl-Eduard v. Schnitzler till sin död var med som författare, smutskastar de demokratin och förhärligar av alla krafter det undergångna DDR. Hur många par rosa glasögon ovanpå varandra skulle man behöva för att varsebli verkligheten så som den målas upp i deras plattformar för kommunister och socialister*?

Året 1989 måste ha varit en ändlös mardröm för gårdagens människor. Bara detta att valfusket i maj – som i över fyrtio år praktiserats med självklarhet – plötsligt inte accepterades längre, måste ha pinat dem på samma sätt som det demokratiska uppbrottet i Iran idag pinar mullorna. Hade de över huvud taget något spelrum kvar 1989? De hade ju ingen som helst erfarenhet av hur det känns när den makt man fäst sig så vid glider en ur händerna. 1950, när Ulbricht-regeringen för första gången piskade igenom riksdagsvalet via en enhetslista, var deras värld ännu som den skulle. För den övervägande majoriteten av befolkningen var den däremot inte det, här härskade ihållande förfäran. Herre, skänk oss ett femte rike, det fjärde är det tredjes like! stönade många inför den brutalitet, som efter nationalsocialismen nu föll över dem med socialismen. Vid det första uppenbara valfusket år 1950 haglade protesterna och det blev uppståndelse. Det blev det också i Werdau i Sachsen, där nitton elever i protest mot alla paraderna och de förljugna slagorden kastade stinkbomber vid FDJ-möten och tillverkade flygblad som de stoppade i alla brevlådorna i den lilla staden. Flygbladstexterna talade klarspråk. Och de var fulla av det naiva hoppet om att på demokratiskt vis kunna tvinga de av Moskva tillsatta funktionärerna till återtåg: ”Säg nej till Stalins trogna tjänare!” stod det på ett flygblad, ”Rösta mot SED-pamparna och för frihet från fruktan och nöd!” på ett annat och ”Gör uppror mot den sovjetiska diktaturen!” på ett tredje…

Deras förhoppning om en väg mot demokrati var förgäves, DDR befann sig redan i Moskvas järngrepp. Och därför reagerade partifunktionärerna 1950 med en våg av arresteringar. Den träffade alla dem som protesterat mot valfusket, bland annat de nitton eleverna från Werdau: För att avskräcka andra gav man dem sammanlagt 130 års fängelse. Med denna rättsvidriga dom i Freisler-stil** förstörde man resten av livet för unga människor. Var DDR kanske inte något orättsstat? Från och med 1952 fick – för att också säkra denna ”rättning i ledet” juridiskt – bara den som kom från ett politiskt pålitligt hem läsa juridik vid landets universitet. Rättegångar mot politiska ”brott” förkroppsligade under de följande årtiondena raka motsatsen till rättvisa…

Valfusket 1950 resulterade i officiellt 99% ja-röster till den socialistiska kursen. Och så förblev det också under fyra årtionden – tills de där kommunalvalen i maj 1989, då många DDR-medborgare till sist fick nog.

Plötsligt bildas det köer vid valbåsen som dittills knappast någon vågat sig fram till. Åtskilliga ringer till valbyrån de hör till för att meddela att de inte tänker komma – något som tidigare varit otänkbart. Och rösträkningen? Den övervakas denna gång över hela landet av oppositionella och så kommer bedrägeriet äntligen i dagen.

För DDR-ledningen och dess maktapparat har kontrarevolutionen i maj 1989 redan gått hotfullt långt. Är interneringslägren redo? Hur länge ska de låta dessa manövrer – som självklart satts igång av ”fientligt-negativa element på USA-imperialismens uppdrag” – fortgå?

Sommaren 1989 förvärras DDR:s politiska kris genom händelserna i Polen, flyktvågen via Ungern och ambassadockupationerna och det bildas spontant oppositionella grupper. De kallar sig Neues Forum, Initiative für eine Sozialdemokratische Partei, Demokratischer Aufbruch, Demokratie Jetzt… och de kommer från en medborgarrättsrörelse, som redan i åratal kämpat för demokrati, för det mesta i skydd av kyrkan.

Och medan det i september 89 dagligen flyr en folkhop av en bys eller småstads storlek via den ungerska gränsen, börjar partikamraterna kring Gorbatjov också trycka på från Moskva…

Medlemmarna i DDR-regeringen är hypernervösa och med dem den övervägande delen av deras förtryckarapparat.

I juni 1989 hyllade de med Egon Krenz den kinesiska regeringens massaker på Himmelska fridens torg. Och de önskade sig under förhösten en liknande behandling av de uppstudsiga DDR-medborgarna om de inte slutade med sina provokationer. Neues Forum var för dem redan en ”statsfientlig plattform”…

*Karl-Eduard von Schnitzler

**Roland Freisler

Min DDR-dagbok i Axess

Ni som läser pausträdet något sånär regelbundet har säkert stött på mina dagboksutdrag från tiden då jag var utlandslektor i Greifswald, DDR. Nu har ett antal av de här utdragen hamnat i Axess magasin. Rubriken är rakt på sak: ”Dagbok från DDR”. Och här kan ni läsa texten.

I papperstidningen finns också några bilder med, bland annat de här tre:

p1060092
mitt tjänstepass som efter ett år var tämligen fullstämplat

p1060095

Tjejen i schaletten är Maren, en av mina svenskstudenter från den tiden. Själv har jag basker. Bilden är tagen av Burghard som läste norska vid samma institution i Greifswald som jag var anställd vid. Maren och Burghard är fortfarande ett par och de bor i utkanten av Berlin. Vi mailas vid då och då och träffas ungefär en gång om året. Mellan 1982 och 1989 skrev vi inte en rad till varandra.

p1060103
Greifswald 1981 eller 1982 – också den här bilden är tagen av Burghard

Axess magasin nr 8 2009 ha rubriken ”Tyska drömmar” och en målning av Caspar David Friedrich på framsidan. Jag vill peka på ytterligare en av artiklarna i temadelen, nämligen Jens Christian Brandts ”Storartade år i Berlin”.

Balkans bödlar smakar gärna bosnisk kaka

Egentligen hade jag tänkt tala om något helt annat denna morgon, men artikeln om Plavšić och ledaren om Karadžić i SvD ger mig ingen ro. Dessa två hör till de grövsta krigsförbrytarna från kriget på Balkan under 1990-talet, men ändå verkar de kunna glida undan från något som en aning skulle likna rättmätiga straff – precis som Milošević som efter rader av smitningar och förhalningar hann dö sig ifrån en dom. Och var är Mladić?

Jag läser att Karadžić ”under hot om långvarig bojkott” kräver ”ett uppskov på två år för att förberede sitt försvar”. Är det han som dikterar villkoren?

I artikeln om Plavšić läser jag att hon reser hem idag och att hon i Serbien ska mottas av sin syster med sitt favoritbakverk, en ”traditionell bosnisk kaka”. Och så citeras hennes advokat Peter Althin som säger: ”Men hon är lättad och glad, det har varit en svår tid i Sverige”.

Så här hanterar vi i Europa idag några av de största människoskändarna från kontinentens senaste krig. ”Åh, vill du förbereda ditt försvarstal några år? Ja, det är klart.” ”Var det jobbigt i Hinseberg? Då ska du få åka hem lite tidigare.”

Srebrenica: minnesstenen över de mördade; här finns orternas namn och punkterna efter siffran 8372 anger att detta inte är den slutliga…

p2008-60jpg

En dagboksanteckning – Greifswald 20.1 1982

För någon dag sedan bad en av mina läsare mig om fler dagboksantecknar från Greifswaldtiden. Jag har nu bläddrat lite i de gamla häftena, som jag inte tittat i på bra länge. De anteckningar jag hittills visat här plockade jag ihop någon gång i början av 90-talet för att översätta och publicera dem i den lilla universitetstidskriften Germanisten. Jag ser att mycket i häftena är odrägligt privat och ibland naivt, men några anteckningar kanske jag ändå kan med att visa upp. Detta skrev jag den 20.1 1982 och texten handlar om ett försök att möjliggöra ett besök från en vän i Västberlin:

Idag var jag på polisstationen för att ansöka om tillstånd för Wolf att besöka mig här i april. Jag hade med mig en blankett som Wolf fyllt i i Västberlin, men den dög inte, eftersom den bara hade ett grönt steck – de nya har två, upplyste man mig om. Två var också de blanketter (likadana) som jag fick fylla i där. Efter det blev jag utskickad i korridoren och sedan blev jag inskickad i rum 228, där jag lämnade ifrån mig blanketterna. Efter det skickades jag ut i korridoren igen. Efter ungefär en kvart blev jag inkallad till samma rum igen och fick veta att man där inte hade med mitt ärende att göra. I stället skickades jag till rum 252. Där hann jag inte mer än komma in genom dörren förrän jag blev tillsagd att gå igen – till rum 228. Jag upplyste dem då om att jag just kom därifån. De blev för ett ögonblick lite tveksamma, men lät mig sedan veta att jag skulle till rum 248. Där höll jag också på att åka ut direkt, nämligen till rum 228, men jag envisades och fick till slut min vilja igenom, det vill säga man tog emot de båda likadana blanketterna där.

Nu kommer dessa blanketter att skickas till Berlin (Öst) för att sedan åter skickas till mig för att jag sedan ska skicka dem till Wolf, som ska visa dem när han passerar gränsen. Dessutom måste jag skriva ett brev till universitetets rektor för att anhålla om tillåtelse för honom att övernatta hos mig.

Det ska bli intressant att se hur det här fortsätter…

p1060153

PS Här finns länkar från dagboksanteckningar jag har publicerat här tidigare:

Dagbok från Greifswald 1981-82: sammanställning

Tjugo år efter murens fall: Dags att ge ut ”Rosetten i Stalins mustasch”?

I år är det tjugo år sedan muren föll. I år talas det mycket om kommunismens brott mot människorna i Europas östra halva.

p1060139

I början av 2005 översatte jag den självbiografiska boken ”Die Schleife an Stalins Bart” (Rosetten i Stalins mustasch). Den är skriven av Erika Riemann som fick tillbringa nio år i stalinistiska/kommunistiska läger. I grova drag ser handlingen ut så här:

En fjortonårig ganska egensinnig och bångstyrig flicka ser en dag på hösten 1945 ett Stalinporträtt i samma ram som tidigare inneslutit ett Hitlerporträtt. Hon tittar på Stalins ansikte och tycker att han inte ser vidare glad ut. Han behöver piggas upp, tänker hon, tar upp sitt läppstift och målar en rosett kring hans mustasch.

Början av denna historia utspelar sig i en småstad i Thüringen just när den sovjetiska ockupationsmakten avlöst den amerikanska där.

Någon skvallrar och flickan Erika kallas till förhör och döms så småningom till tio års straffarbete i Sibirien för antisovjetisk verksamhet och hets mot Röda armén. Hon förs bort utan att hon får en möjlighet att underrätta sin familj. Hon kommer inte till Sibirien utan tillbringar åtta år i olika fängelser och läger i Östtyskland, bland annat är hon en tid i det före detta nazistiska koncentrationslägret Sachsenhausen. Hon misshandlas, svälter, fryser och är full av löss. Och hela tiden lever hon i ovisshet om allt som är viktigt för henne – vart hon blir förd, vad man egentligen vill veta av henne vid de återkommande förhören, när hon får träffa sin mamma, om man tänker döda henne…

Erika tillbringar hela sin ungdom i dessa grymma fängelsemiljöer och när hon 1954 oväntat släpps ut, har hon svårt att finna sig till rätta i världen utanför.

Jag letar sedan 2005 efter en förläggare som vill ta sig an att ge ut den här boken på svenska. Flera förläggare har tyckt att det är en skakande historia och två av dem har varit mycket nära att säga ja, men till slut har de alltid kommit fram till att ”sådant här nog inte intresserar en svensk läsekrets”. Men jag ger mig inte, så nu gör jag ett nytt försök. Jag har ”klippt ut” fem ställen ur fem olika kapitel ur boken. Här – varsågoda och läs!

Kapitel 5

Tre män i ryska uniformer sitter mittemot mig. Den runde verkar vara chefen. Han granskar mig intresserat men inte direkt fientligt. En ström av ryska ord riktas till den äldre kvinnan vid hans sida. ”Kaptenen vill veta om du klottrat ned bilden av kamrat Stalin.” Den frågan hade jag inte räknat med. Därför kommer jag inte heller på några undanflykter.
”Han såg så ledsen ut i sin ram. Därför ritade jag en rosett runt mustaschen med mitt läppstift. Jag ber om ursäkt.” Medan tolken översätter grubblar jag febrilt. Hur kan de veta det här? Är det ett allvarligt brott?

Kapitel 9

Nästa morgon kommer då det verkliga svaret. Helt emot rutinen för inte den vänlige vakten mig till tvättrummet, utan jag överlämnas till råskinnen i den övre världen. Fem uniformerade män tar emot mig, inga stjärnor idag, inga uniformsmössor, bara enkla blågråa mössor över kantiga bondansikten. De verkar ha något särskilt roligt framför sig. Stora flin och råa skratt följer vår procession.

Vi landar i ett slags tvättstuga och en av soldaterna säger: ”Du bada, av med kläderna.” Jag ser mig sökande om. Det måste väl finnas något slags skärm eller skynke någonstans. Men runt omkring mig ser jag bara giriga blickar och förväntansfullt flinande ansikten. En befallning på ryska får mig att skynda mig.

Man dör inte av skam, i alla fall inte genast. Det är det enda skälet till att jag slutligen står där naken inför horden av män. Jag vågar inte titta upp och därför träffas jag helt oförberedd av strålen. En av soldaterna håller en tjock vattenslang i handen, öppningen är riktad rakt mot min kropp. Vattnet strömmar ut med ett fruktansvärt tryck. Vatten överallt, min hud exploderar. Den bränner som om man hade klått upp mig med all kraft och ändå är vattnet iskallt. En stråle i knävecken får mig att förlora jämnvikten och jag störtar omkull på stengolvet. Det sista jag varseblir är männens skränande och visslande; sedan räddar medvetslösheten mig ur den fasansfulla situationen.

Kapitel 17

Min vän kommer ner en kväll med bekymrad uppsyn. ”Det är dags för en ny transport. Du är inte längre sjuk nog, vi kan inte behålla dig här, för då tar de dig med. Det finns bara en utväg. Du måste stanna här som vårdbiträde.” Hans röst får det att låta nästan som ett hot.

Det kan väl inte vara så farligt. Jag förstår inte hans oro.

”Då stannar jag här förstås och arbetar på avdelningen”, säger jag tvärsäkert som så ofta annars.

Nästa morgon klarnar det för mig varför min beskyddare varit så tveksam när han kom med förslaget.

I det halvmörka rummet ligger ungefär tio män på brädbritsar. En bestialisk stank slår emot mig. Det luktar som om de här arma människospillrorna håller på att ruttna medan de ännu är vid liv.

Min första impuls är att vända om redan i dörren, men jag behärskar mig. Jag försöker att inte höra jämmern och stönandet. Jag går fram till en av britsarna. Det som ligger där får tårarna att börja rinna. Jag vill inte se det, det här skelettet, den här samlingen döende kroppsdelar. Mannens blick är riktad mot ett avlägset fjärran. Han ser inte längre den här världen, där han långsamt håller på att ruttna bort i sin egen avföring.

Det här är mer än vad jag klarar. Jag flyr ut från rummet. Jag måste bort härifrån!

”Jag klarar det inte. Jag kan inte!” Jag rusar in i mottagningsrummet. Här är jag långt ifrån karantänrummets skräck. Min vän har följt efter mig och nu har han satt sig vid skrivbordet. Jag kan inte sitta still. Jag måste röra på mig. Mina ben vill springa iväg, mina lungor kräver luft, ren luft, sådan som finns ute i den fria naturen. Jag vill se himlen över mig, jag vill se horisonten och träden som står där starka och okuvliga. Men åt vilket håll jag än vänder mig, efter tre steg är det slut.

”Jag gör det inte. Jag vill härifrån. Skicka tillbaka mig till min cell eller till Sibirien. Vad som helst, bara inte det här.”

Läkaren låter mig skrika och skälla och springa fram och tillbaka en stund innan han säger: ”Du måste. Det är din enda chans att överleva. Du ska se att du klarar det.”

Jag klarar det, men priset är högt.

De flesta här har tyfus och dysenteri. En har ansiktsros. Där jag tror att läpparna är i klumpen av hudlöst kött droppar jag då och då lite vatten.

Jag tvättar bort urin och avföring från männens kroppar så gott det går. Vid sidan om blir jag mer och mer förtrogen med den manliga anatomin. Jag har ju aldrig sett en naken man på nära håll förut.

Kapitel 21

Vi lastas på och ännu en gång rullar vi i dessa stinkande fängelser genom Tyskland. Också den här gången verkar resan vara utan ände. Transporterna når visst alltid fram till målet först när vi har börjat finna oss i att tillbringa resten av våra liv i de dunkla båsen.

”Oranienburg” står det med gammalmodiga bokstäver på stationsskylten, när den här resan äntligen är slut efter åtta dagar och nätter. De som fortfarande kan gå, har nästan alla någon som de släpar på mellan sig. Antalet sjuka och sådana som inte kan stå på benen längre på grund av svaghet och hunger har stigit dramatiskt. Många av oss har nu suttit fängslade i flera år och det börjar märkas på oss. Vår väg går genom samhället, längs en allé. Middagssolen är redan stark och hade det inte varit för hungern och svagheten, så hade jag kanske kunnat njuta av den här marschen. Till höger och vänster om oss marscherar ryska vaktposter och de börjar också svettas så smått. Äntligen upptäcker vi vårt mål borta i fjärran. ”Det där är ju Sachsenhausen, koncentrationslägret.” Någon i ledet är tydligen hemmastadd här. Nyheten går från mun till mun. Den här gången är det inte fråga om tomma ord.

Långt innan de låga hopkrupna barackerna kommer inom synhåll sticker vakttornen upp som höjda pekfingrar mot himlen. Glöm varje tanke på frihet, verkar de säga. Det oändliga barackområdet är omgivet av ett kombinerat taggtråds- och elstängsel som ingen kan ta sig igenom.

Framför lägerporten blir vi omgrupperade. Jag känner inte en enda av de ungefär tjugofem kvinnorna som jag sedan förs genom lägret med.

Medan vi drivs allt längre in i lägret, tar vi viskande reda på saker om varandra. ”Jag kommer från Bautzen, och du?” Plötsligt växer ett underligt berg upp ur marken framför våra ögon. Vår ledare stannar upp och hans blick, som går fram och tillbaka mellan berget och oss, har i ett slag blivit iskall. Viskandet upphör, en obehaglig tystnad sprider sig över platsen. En kvinna i den främre raden skriker till. Hon slår händerna för ansiktet och ändå ser jag hur tårarna rinner nedför hennes kinder. ”Skor”, viskar min granne, ”allt det där är ju skor.” Också hon har blivit alldeles vit kring näsan.

”Titta gärna noga. Det är därför ni är här. Det där visar er skuld. Varje par skor tillhörde någon som ni har bränt upp.” Soldatens röst låter metallisk av hat.

Kapitel 24

Nu är det gjort. På de ställen där läderremmarna varit spända om min kropp syns fortfarande strimmor. Efter att man spänt fast mig stack en av medhjälparna in en liten träkil mellan tänderna på mig. Det är det sista jag minns innan ett fruktansvärt vrål slet sönder min kropp. En våg spolade ner mig i en dunkel avgrund och därifrån kom jag först upp igen när professor Bockacker sydde ihop det gapande såret i min mage. Sedan kommer händer, händer som tvättar mig, händer som bäddar ner mig. I mina feberdrömmar ser jag då och då professorn, först med orolig uppsyn, men så småningom slätas rynkorna i pannan ut. Sedan två dagar ser jag faktiskt något som liknar hopp i hans blick och imorse när vi sågs, tyckte jag han hade en glädjetår i ögonvrån.

”Det hade jag aldrig vågat tro, flicka lilla. Men det verkar som om du har klarat det. Det är visst någon däruppe som vill dig väl.”

Men mitt förhållande till Gud har inte blivit bättre. Kanske är jag för ung för att känna tacksamhet för att jag överlevt. När man är sjutton är ju faktiskt överlevnad det normala. Att bli opererad utan narkos är däremot fullständigt onormalt, precis som hela det så kallade liv jag tvingats leva under de senaste två och ett halvt åren. Det är bara professorn jag känner tacksamhet mot. Han är fånge som nästan alla läkarna i lägret och jag avundas honom verkligen inte hans uppgift. Han och de andra som arbetar på sjukavdelningen är mina livräddare. Mina vårdare matar mig flera gånger om dagen med förtuggat rostat bröd. När de petar in de små brödkulorna i munnen på mig känner jag mig som en fågelunge.

Men som en fågelunge fördriver man mig också så snart som möjligt ur det varma boet. Knappt har jag tagit mina första steg, så måste jag tillbaka till barack 39.