Planen att göra ett dödens Mariupol av varje stad i Donbas

Nyss läste jag detta på bloggen cornucopia.se (som jag följer):

”Ett högre militärt befäl från en av de illegala så kallade utbrytarrepublikerna i sydöstra Ukraina förklarar att man avsiktligt jämnade Mariupol med marken och kommer fortsätta så med stad efter stad tills Ukraina är besegrat.”

Jag kan inte se någon anledning att betvivla sanningshalten i citatet här, så jag tänker nu ta detta som utgångspunkt för mina rader för den här natten:

Vi har något som ibland och väl mot bättre vetande av vissa kallas ”utbrytarrepubliker”: Donetsk och Luhansk. Det är två områden i östra Ukraina och ibland betraktas de som ett: Donbas. Enligt vad jag fått veta från icke-propagandistiskt håll var 2014 högst 15% där för en anslutning till Ryssland. Nu efter all förstörelse är det sannolikt ännu färre.

Vi ser i dessa dagar hur delar av Europas ledning, främst Frankrikes, Tysklands och Italiens, börjar slakna i kampen för Ukraina, om de nu alls någonsin kämpat på allvar. De slaknar eller har hela tiden varit slaka. De tvekar, slakhet tvekar gärna eller lätt. Dessa ledare – ledare? – tycker nu att Ukraina kunde ”nöja” sig utan Donbas, utan Krym. För freden. (Ni hör hur fult och liksom falskt klagande det första e:et i ”freden” låter. Om inte så säger jag att det är så.) Ser dessa ledare (Macron, Scholz, Draghi) vad de ryska eller ryskinspirerade eller ryssbesmittade befälen i Donetsk och Luhansk har för ”plan” för Donbas? Ser de det? Ser de att planen är att göra ett dödens Mariupol av varje stad i hela Donbas?

Tycker Macron, Scholz och Draghi att ödeläggelsen av varje stad i Donbas är ett bra mål att ha? Vill de ställa sig bakom detta mål?

Må avgrunden öppna sig under dessa förbannade fredscyniker, dessa förbannade slappsvansar! Ni är ovärdiga! Ni är inga ledare!

Det finns ett land i Europa som vi nu har att följa. Det landet heter Ukraina.

Slava Ukraini!

Varför hörs inget ramaskri genom länderna?

Poloj. Världen är så oändligt vacker, men allt har en bitter sidosmak. Varför, varför måste ukrainarna ännu sitta i de otäcka, vämjeliga ryska plåtkäftarna? Varför får detta elände inget slut? Och vad är det vi här utanför håller på att vänja oss vid? I varje ögonblick borde vi in i märgen påminnas om det ukrainska folkets fruktansvärda lidande, ukrainarnas oförtrutna modiga kamp mot ondskan. Varför köper vi fortfarande på detta föraktliga sätt ryssarnas förbannade produkter? Varför beväpnar vi inte Ukraina så att landet äntligen kan komma loss ur ondskans käftar? Så att äntligen inga mer barn ska få benen avslitna, inga ukrainska soldater torteras, inga ukrainska städer ödeläggas, inga veteskördar brännas upp! Varför hörs inget ramaskri genom Europas länder?

För vår lättjas och feghets skull

Vi fortsätter att bära fram våra offergåvor till Fredens altare. Varje dag sedan slutet av februari gör vi det. Vi bär fram ukrainska städer, ukrainska fält, ukrainska hamnar, ukrainska soldater, ukrainska djur, ukrainska åldringar, ukrainska barn… Vi tycker det är värt att göra det – för Freden. Vi lindar in gåvorna i vackert glanspapper av lögner, förhandlingar med ondskan, samtal med ondskan, bekvämlighet, leda (”hur länge ska man behöva höra om det här kriget?”), semesterdrömmar, ”moral” (”nej, vapen vill jag inte att vi ska skicka, jag är för Freden”). Och vi tycker att vi ”faktiskt har klistrat Ukrainas flagga på vår profilbild” i det ena eller andra mediet.

Och vi pladdrar hjärtlöst, verkligen helt hjärtlöst, om att ”räcker det inte snart, kan de inte ge sig, vad spelar Donbas och Krym för roll?” Och vi vet inte att kriget är verklighet nu, vi slår bort tanken, går inte in i den. Och efteråt kommer vi att säga ”vi visste inget” om all slakt, lemlästning, tortyr, förstörelse. Och under de år som sedan följer kommer vi att lägga skynke på skynke över det som hände och vi kommer inte att förstå när någon säger ”min dotter dog i kriget, hon var soldat”. Vi kommer att vika undan med blicken från den tomma ärmen på mannen som förlorat sin arm och mumla något om att ”det är hemskt med krig”.

Men nu är nu och Ukraina förblöder för vår skull, för vår lättjas och feghets skull, för vår dubbelmorals skull! Ukraina behöver vapen, mer vapen, bra vapen, moderna vapen! Ropa in ”fred” till den som just håller på att få benen avslitna eller huvudet avskuret! Och om vi skulle frysa lite i vinter så finns det filtar och tröjor.

Det enda meningsfulla vi kan göra är att stödja Ukraina i kampen mot den onde angriparen. Det minsta vi kan göra är att låta bli att lägga ut hinder för kampen. Och vi måste en gång för alla sluta ljuga och hyckla. Hellre skära av oss tungan.

Om den ryska kolossen

”Ryska federationen” – vad är det? Eller på vilket sätt är detta en federation? Jag slår upp begreppet ”federation” och finner exempelvis detta:

En federation (efter latin foedus, ’fördrag’, ’förbund’), federal stat eller förbundsstat är en sammanslutning av flera självständiga enheter: stater, delstater eller organisationer.

Kännetecknande för federationer är att deras författning reglerar maktfördelningen mellan centralmakten och andra parter. Federationen skiljer sig från enhetsstaten genom decentralisering av maktbefogenheter.

Jaha, ”sammanslutning av självständiga enheter”. Och: ”decentralisering av maktbefogenheter”.

Vilka är de självständiga staterna i ”Ryska federationen”? Nämn en förutom Ryssland! Och på vilket sätt är maktbefogenheterna decentraliserade? ”Ryska federationen” är uppenbarligen ingen federation. Eller den är – om nu någon skulle hitta ett federativt uns – i långt långt högre grad rysk än federation.

Beteckningen ”Ryska federationen” är falsk. Detta land är ett imperium, ett illa styrt imperium. Och det måste falla, falla under sin egen felplacerade barlast. Ingen frukt bara blast. Blask i stället för kaffe. Barlast, blast, blask.

Och det är en bottenlös skam att Ukraina ska behöva offra så mycket i liv och fred för att äntligen reformera och stycka upp den ryska kolossen.

Russkiy mir

Ryssland är ju så inringat, så omgivet av andra länder, att man ju lätt kan förstå att ryssarna måste slå ihjäl barn för att försvara sig. De måste våldta och tortera, för annars kan deras ledare känna sig förödmjukade. Och de måste stjäla tvättmaskiner. Detta måste vi också förstå. Sedan måste vi även tänka på att allt är Natos fel för Nato har ju lurat in land efter land i sin allians och detta skapar vantrivsel i Ryssland – och Ryssland måste trivas även till priset av allt liv. Ja, och nu måste alla Ukrainas städer, särskilt de ryskspråkiga, jämnas med marken för att rädda de ryskspråkiga undan språkligt förtryck. Ja, vilken lösning, vilken genialisk räddning! De döda slipper det språkliga förtrycket.

Den ryska världen. Den ryska freden skapar ett oerhört lugn – allt är dött, alla är döda.

Men nu glömde jag visst en sak: Borde vi inte förhandla lite?