Folkräkning
21/4 -2011
För en tid sedan hörde jag talas om att det pågår en folkräkning här i Kroatien. Jag trodde inte att jag som utlänning eller tillfälligt boende här också skulle bli räknad. Men igår kväll när jag/vi kom hem hittade jag det här meddelandet instucket i kanten av min ytterdörr:
Mrs X ska alltså gå till byggnaden bredvid apoteket och låta sig räknas, så att kroatisk lag efterlevs.
I det inre rummet här ligger någon som inte ska bli räknad utsträckt på golvet och vilar:
Ifall någon skulle undra
2/3 -2011
En eller annan särskilt uppmärksam läsare – som inte bara läser dagens text utan skärskådar allt på den här sidan, också sådant som vetter åt ett teknikalitetshåll – har möjligen studsat till inför de besynnerliga länkar som på sista tiden dykt upp under ”pingar” längst ner på sidan. Det rör sig om en gammal historia, en man vid namn C.B. (jag skriver inte ut namnet för att inte locka hit honom) är sedan länge ute efter att misstänkliggöra Herta Müller och han tycker sig ha funnit ett lämpligt redskap i min blogg. Någon gång för ett par år sedan tog jag upp en sak ur en av hans texter här under pausträdet för att titta närmare på vad han hade att säga. Det visade sig vara mycket dunkelt formulerade ting och när jag sedan kom i diskussion med honom – något utspelade sig här i bloggen, men det mesta via mail – tog hans argument alltid slut, när jag började fråga efter konkreta fakta eller exempel rörande Herta Müllers föregivna samarbete med den rumänska underrättelsetjänsten. Han visste det, sa han. Året innan Herta Müller fick Nobelpriset försökte han – hur absurt det än låter – få mig att ”hindra” att hon skulle få det. Man undrar ibland vad människor (utanför Sverige?) har för föreställningar om hur det går till när Nobelpristagare väljs. Nå, numera använder han de här samtalen kring Herta Müller i min blogg som ett bevis på att åtminstone någon utanför hans krets en gång har lyssnat på honom och tagit honom på allvar. Efter ett par försök att förklara för honom att jag inte alls är på hans linje och att jag tvärtom håller Herta Müller och hennes verk högt (och dessutom just nu översätter en av hennes böcker), har jag bestämt mig för att inte tala med honom mera, men nu sipprar i stället de här länkarna in.
Till Oskar Pastior
2/10 -2010
Jag har gått och funderat lite på den här Oskar Pastior-historien som spritts som en löpeld. I SvD kunde man exempelvis den 17 september läsa en artikel som inleddes så här:
Strax innan Herta Müller tilldelades Nobelpriset i litteratur utkom hennes roman Andningsgunga. Nu avslöjas det att hennes vän Oskar Pastior – poeten som hon delvis baserade boken på – var spion åt den rumänska säkerhetspolisen Securitate.
Braskande ord ”spion”, ”Securitate”. Vilken verklighet täcker dessa ord? Oskar Pastior var tyskättad rumän (Siebenbürger Sachse) och deporterades efter andra världskriget till ett sovjetiskt GULAG-läger i Ukraina. Där höll han under fem år på att svälta ihjäl eller omkomma av andra umbäranden. Sedan fick han återvända till sin rumänska hembygd. Så här står det i tyskspråkiga Wikipedia om tiden efter återkomsten (de har varit snabba med uppdateringen beträffande Securitete-samarbetet):
Dort lebte er in den folgenden Jahren von Hilfs- und Gelegenheitsarbeiten. Während des anschließenden dreijährige Wehrdienstes in der rumänischen Armee holte er in Fernkursen seine Reifeprüfung nach. Danach arbeitete er als Betontechniker in einer Baufirma. Von 1955 bis 1960 studierte er Germanistik an der Universität Bukarest und legte dort sein Staatsexamen ab. Ab 1960 war er Redakteur bei der deutschsprachigen Inlandsabteilung des Rumänischen Staatsrundfunks. Von 1961 bis 1968 war Pastior unter dem Decknamen „Otto Stein“ IM der Securitate, nachdem er zuvor selbst vier Jahre unter deren Überwachung stand.
Jag översätter inte utan sammanfattar i stället: Under de första åren efter återkomsten levde han på tillfälliga påhugg, sedan gjorde han värnplikt under tre år och tog samtidigt studenten på distans (han var ju bara 17 år när han fördes till GULAG). Sedan arbetade han som betongarbetare. Efter det läste han germanistik i fem år I Bukarest och tog en akademsik grundexamen. Från 1961 till 1968 var han informell medarbetare för Securitate efter att själv först stått under deras bevakning i fyra år.
Nu tillbaka till SvD-artikeln. Så här står det om omständigheterna kring Pastiors samarbete med Securitate:
Nu har Stefan Sienerth, direktör på Institutet för tysk kultur och historia i Sydosteuropa i München, forskat i arkiv i Bukarest och upptäckt att Oskar Pastior under täcknamnet Otto Stein var angivare åt Securitate. Samma säkerhetstjänst som Herta Müller själv trakasserades av, även efter sin flykt till väst 1987, och till betydande del har låtit sina böcker kretsa kring.
Enligt uppgifter från flera tyska medier ska Oskar Pastior ha hamnat i ett långt förhör efter att man hade hittat systemkritiska dikter som han hade skrivit under fångenskapen. Slutligen ska han, 8 juni 1961, ha gått med på att tjäna som angivare åt Securitate. Samarbetet avslutades när han 1968 fick möjlighet att flytta till väst. Under alla år höll han sedan tyst om sitt förflutna.
Och nu är alla möjliga upprörda och besvikna. Men vad är det man förfäras över? Att en man som, som tonåring fördes till ett sovjetiskt koncentrationsläger och där under fem år fick sväva mellan liv och död och sedan år efter år fick hanka sig fram bäst han kunde i en stat som stod på samma sida som lägret som nästan dödade honom, som förföljdes av Securitate, som förhördes länge under omständigheter vi inte känner till, att denne plågade man slutligen gav efter och blev angivare? Jag tror vi ska döma helt andra människor. Vi ska döma dem som utan fara för sina liv eller andra faror beredvilligt och kanske för egen vinning tjänade det onda system som Oskar Pastior för en tid dukade under för, och vi ska förstås fördöma systemet, ett system som bygger på förtryck, ett system som absurt nog fortfarande har anhängare här i världen. Men vi ska inte döma ett offers tillfälliga svaghet. Oskar Pastior ska vi beundra för hans styrka och mod, men vi har ingen som helst rätt att spotta på honom för att han inte orkade hela vägen och för att han tillät sig att tiga om detta.
PS För den som vill läsa SvD-artikeln i dess helhet: Här är en länk.
Kulturpolitisk skandal i Varberg
9/9 -2010
Ni som följer Pausträdet regelbundet eller ganska vet kanske att jag reser till Varberg då och då, eftersom jag har familjeband dit. Mina Varbergsbesök har vid sidan av det personliga också givit mig vissa inblickar i stadens liv inte minst vad gäller kulturen. På senare år har mycket handlat om stormarna kring kulturchefen. I sju år innehade Mircea Nitescu denna post. Gång på gång kom han i blåsväder för att han inte ville nöja sig med den tämligen trögflytande kultursyn som en del inflytelserika kommunpolitiker i Varberg står för, särskilt sådana med vänstersympatier av gammalt snitt. Han störde och oroade genom sin kompetens och handlingskraft. I slutet av augusti blev han på grumliga grunder uppsagd från sin tjänst. I Hallands Nyheter fanns dagen efter uppsägningen en artikel om saken, men den var så vagt formulerad att den knappast gav någon information alls om vad som låg bakom uppsägningen. Fraser som ”Det viktigaste är att förvaltningen får lugn och ro och förutsättningar att jobba vidare” fick nödtorftigt täcka över informationshålen. I Varbergsposten (en lokal annonstidning) fanns samma dag en i sakfrågan ännu mer intetsägande artikel och samtidigt hade denna artikel drag av ren hatskrift.
Under stora delar av sin tid som kulturchef hade Nitescu hela lokalpressen emot sig – med ett enda tydligt undantag, nämligen frilansjournalisten Björn Gunnarsson, som naturligtvis gång på gång fått klä skott för sin ovilja att ”rätta in sig ledet”. Men igår kom en artikel av Lennart Hjelmstedt (f d ledarskribent, kultur- och chefredaktör i bl a BLT, Kristianstadbladet och Borås Tidning) i Hallands Nyheter som möjligen kan betraktas som ett tecken på att vinden har vänt (i trettonde timmen förvisso, men ändå). Jag vill nu läsa några stycken ur Hjelmstedts text här:
I inledningens andra del säger LH så här:
Som mångårig ledarskribent i andra städer i Sverige har jag granskat lokalpolitiska frågor under närmare ett halvt sekel. Det vi beskådat i Varberg under drygt ett år hör till det mest obehagliga jag sett.
Något stycke längre ner kommer en kommentar till de angivna skälen till uppsägningen eller fördrivningen:
De offentliga dokument som Nitescus kritiker menar stöder deras sak är en arbetsmiljörapport utförd av kommunhälsan och en revisionsrapport utförd av PriceWaterhouseCooper. Ingen av dessa uppfyller de enklaste krav på vetenskaplighet och saknar i stort sett tyngd som bevis. Återstår gör alltså bara kritikernas personliga och politiska åsikter.
Och så här summerar LH bakgrunden till hatkampanjen:
Det får väl vid det här laget anses vara en officiell hemlighet att Nitescu blev obekväm för vissa grupper i staden, dels genom att ändra inriktningen på verksamheten på förvaltningen, till exempel i konsthallen i Hamnmagasinet, dels genom sitt sätt att ifrågasätta Leninpriset och dem som ännu vurmar för kommunismen. Man startade ett drev och misstänkliggjorde Nitescus meriter. Det vi har bevittnat är ett hat och en personlig motvilja mot en kommunanställd chef som bara kan betecknas som besinningslöst.
LH kommenterar också medias hållning till förloppet:
Senast hade Mediemagasinet ett reportage där HN:s krönikör utmålades som korrupt därför att han tagit kulturchefens parti och motiverat det. Kopplingen skulle vara att den frilansande krönikören, Björn Gunnarsson, tidigare haft betalda uppdrag åt kulturförvaltningen. Tar man ett kommunalt uppdrag får man med det resonemanget inte anse att en kommunal chef kan ha rätt.
För er som vill läsa hela artikeln utan mitt klipp-och-klister: Här är den.
Jag kommer att återkomma till den här frågan längre fram, när jag har samlat mer information.
PS Bilden ovan är tagen av Lars-Gunnar Johansson.
°°
PPS Salongen har publicerat en ny text.
Bilder från Nordkorea
7/6 -2010
Nordkorea ligger för mig långt bortom mina (var)dagliga associationers horisont. Jag har en vag föreställning om den koreanska halvöns form och vet att ”landfästet” hör till Nordkorea. Huvudstadens namn känner jag till: Pyongyang, men jag ser ingenting alls framför mig när jag försöker tänka mig staden. Då och då har jag sett bilder på landets diktator ”den gode ledaren”, Kim Jong-Il och texterna under bilderna brukar röra någon av hans senaste utsvävningar eller sjukdomar. Med ojämna mellanrum hör jag talas om svältkatastrofer i landet, om atomvapenprogrammet, om förtrycket och om den nästan absoluta slutenheten.
Mitt vetande om Nordkorea är så litet och jag oftast inte ens vetat vad jag skulle undra, fast helt nyligen vaknade ett första intresse för landet. Jag har fått en länk till ett stort antal bilder från Nordkorea med texter om tillvaron där. Här är den första bilden med sin undertext (”DPRK” är en förkortning för Democratic People’s Republic of Korea):
Currently, the DPRK is constructing a new road between Anju and Sinuiju. Construction is done by forced labourers (which the regime prefers to call “volunteers”) equipped with the most primitive tools only. Many of them are women. These labourers live in primitive huts built from wood and straw next to the road they are building. Typically, such labourers are tired and demotivated, so they just hang around the construction site chatting and trying to dodge the hard and dirty work.
It is not really surprising to see the DPRK regime practising such slave labour but it still came as a surprise to me that a regime which in its mendacious propaganda boasts of a “breakthrough to high-tech” still relies on Stone Age methods even in a part of the country where foreigners frequently travel.
These photos were taken from a fast driving car and are therefore less than perfect.
Det förmodas att det är en diplomat från ett tysktalande land som står bakom foto- och textmaterialet och av den sista raden i texten till fotot här ovanför framgår det att det är ett riskabelt projekt.
Här är länken till det omfattande bildarkivet. Det finns mycket att läsa och se i det här arkivet. För övrigt innehåller det åtskilligt annat än dokumentation från Nordkorea.
°°
PS Nyss (13.6) hittade jag den här bilden som på ett intressant sätt knyter samman ett och annat i det som sker i den lilla och den stora världen:
Teaterpjäs om Holodomor
6/5 -2010
För någon månad sedan skrev jag lite här om den skakande ukrainska romanen, som på tyska bär titeln Der gelbe Fürst (Den gule fursten), och som handlar om den stora ukrainska hungerkatastrofen Holodomor, det stalinistiska folkmordet på i första hand den ukrainska bondebefolkningen men också på den dåvarande ukrainska eliten.
Här är ett citat ur ett av romanens förord:
Förfrusna och försvagade människor drog i den isande vinden som gråa spöken höljda i lump längs igensnöade vägar in i städerna i hopp om att komma över något ätbart. Men de fick ingenting. Inte ens en bit av det bröd, som de själva hade producerat, lämnades åt dem. De föll i massor ner i snön och smutsen vid vägkanterna för att dö.
Här är en länk till hela inlägget.
Igår fann jag på ”Forum för levande historias” hemsida en presentation av en film som gjorts på det här temat. Här är introduktionstexten:
”Jag har mitt liv i min hand. Jag äger mitt liv. Jag kan bli arkitekt. Cirkusakrobat. Barista. Om jag vill. Jag kan köpa trettio olika sorters juicer på ICA: apelsin, passionsfrukt, cactuslime … Jag får rösta. Jag kan svulla geleråttor och bli tjock och sen köpa gymkort och bli fit igen. Jag kan åka till Haparanda, Thailand och Uzbekistan. Jag kan ligga med flickor och pojkar. Jag kan tro på Jesus, kvantfysiken eller astrologi. Jag kan supa mig full på Finlandsfärjan och sjunga ’I will survive’ tills jag blir hes. Jag äger mitt liv.”
Alexandra från Ukraina miste rätten att äga sitt liv när hon var tolv år, då Stalin gjorde entré i hennes by.
Mellan hösten 1932 och sommaren 1933 krävde den stora svälten miljontals liv i Sovjetunionen. Svälten var ett direkt resultat av de sovjetiska myndigheternas kollektivisering av jordbruket och många forskare menar att den skapades eller medvetet förvärrades för att bryta ned motståndet mot sovjetmakten på landsbygden. Värst drabbades Ukraina där flera miljoner människor dog. Här ses katastrofen idag som ett folkmord.
Om detta handlar Helena Thornqvists berättarteater sett genom den unga flickan Alexandras ögon och autentiska berättelse. Stalins skitiga näsduk är en föreställning till minne av de miljontals människor som föll offer för Stalins terror och grymhet och en hyllning till överlevnadsstrategier.
Helena Thornqvist är utbildad på Teaterhögskolan i Luleå Hon har bland annat jobbat på Stockholms stadsteater, Riksteatern, Folkteatern och Malmö Stadsteater.
Och här är en länk dit som också ger upplysningar om var och när pjäsen spelas.
Reklamens plats
eller
Hur man bygger upp en tidningssida
19/4 -2010
Rent principiellt har jag inget att invända emot att reklam finns, men det kan bli för mycket och ofta är reklamen onödigt klumpig och påträngande. Inte minst är det betydelsefullt var reklam placeras ut. Ta en titt på tidningsuppslaget här intill:
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.