Från folkrepubliken Donetsk 2014

Vi minns Boris Nemtsov, en av de modiga som putinregimen mördade (2015). Här ser ni en bild från en av hans rapporter från Donetsk 2014. Det är de här terroristerna som ryssarna nu försvarar och det är för dessas skull som de nu mördar barn, våldtar kvinnor, sliter sönder kropparna på alla ukrainare de kommer åt att skada. Det är för dem de ödelägger landet.

Och det finns ännu idag människor(?) i Väst som tror på detta och ”förstår”.

I Moskva firar man något

I Moskva firar man något med stora militärparader, ja, man har börjat redan idag eller möjligen ännu tidigare. Jag tittade nyss på en filmsnutt på tv och jag försökte se så mycket jag kunde av ansiktena och symbolerna och jag tog några bilder. (Ja, jag vet att min tv är skraltig, men än duger den.)

Jag såg att man använder sovjetflaggan med hammaren och skäran, man paraderar under fanor med Lenin på bild. Och jag är ganska säker på att där också finns Stalin-ansikten, fast jag lyckades inte urskilja något med säkerhet.

Genom luften ovanför staden flög stridsflygplan i olika formationer och på olika höjder.

Och på gatorna stod entusiastiska människor med stolta leenden och mobilerna riktade mot skyn.

Jag försöker nu sortera intrycken och tänker Sovjetunionen är kvar med röda fanor, hammaren och skäran, Lenin och kanske Stalin. Tunga krigsmaskiner rullar genom gatorna inför ett troende folk.

Och under tiden fortsätter våldtäkten på Ukraina, under tiden fortsätter tortyren i källarna (läste nyss om en ung man som fått alla tårna avdragna), under tiden fortsätter ryssarna att vinna segrar i form av barnamord. Så ser ryssarnas segerdagar ut. De vill ha många.

Min russofobi

Kanske borde jag säga något om vari min ”russofobi” består. Då och då tycker någon att jag har för lite förståelse för ryssarnas belägenhet eller sätt att vara. Jag får höra att ryssarna i århundraden varit förtryckta, manipulerade, vilseledda. Och jag svarar att ja, så är det eller så verkar det vara. Om det ger mig impulser att vara överseende med deras vedervärdiga handlingar i Ukraina eller deras stöd hemifrån för folkmord och ödeläggelse? Inte i någon högre grad. Vad skulle det innebära om jag visade förståelse för ryssarnas krigsförbrytelser eller stöd för krigsförbrytelser? Å ena sidan väl att jag anser att ryssar inte är helt tillräkneliga, att de inte är kapabla att ta ansvar för sina handlingar, att de är själsligen undermåliga. Å andra sidan skulle en sådan förståelse innebära att jag – i någon mån – väljer att ignorera deras offers lidande.

Kanske hoppar jag över något viktigt i det här resonemanget. Kanske är jag alltför dömande, kanske glömmer jag den ryska propagandans räckvidd och malande gnagande. Kanske ser jag förbi möjligheten att det är så att en del, kanske ganska många, ryssar som inte vågar säga vad de tycker, som bara låtsas att de stödjer landets brutala politik. (Men denna brist på mod lämnar spelrum för ondskan.)

Om man är russofob då känner man skräck eller avsky för det ryska, läser jag någonstans. Jag vet inte om jag kan känna igen mig i det, inte helt i alla fall. Jag är misstänksam, ja, men jag tror att det mest utmärkande för mitt förhållande till det ryska i allmänhet och det ryska som utspelar sig i Ukraina rör sig längs en linje som i ena änden utmärker sig för ren avsky när det handlar om direkta reaktioner på vad ryssarna gör i Ukraina, men tyngre väger detta att för mig är det Ukraina som står i centrum, ukrainarnas oförskyllda lidande. Ukraina kommer i första rummet, i andra rummet, i tredje rummet…I ett rum långt därefter kommer resten av världen (bortsett från de delar som vill Ukraina ont) och sedan ännu mycket längre bort finns en plats där jag möjligen kan vilja fundera på det här med ryssarnas förhållande till det ryska förtrycket. Jag kan egentligen inte alls intressera mig för det ryska så länge folkmord, lemlästning och ödeläggelse pågår i Ukraina för rysk hand. Om detta är russofobi, så är jag russofob.