Om en strejk
5/6 -2011
Under den gångna våren strejkade de inhemska lektorerna (alltså inte professorer, docenter och utländska lektorer) vid den filosofiska fakulteten här vid Zagrebs universitet. De strejkade för att utbildningsdepartementet hade brutit sitt löfte om en löneförhöjning (de flesta av dem jobbar extra eftersom den nuvarande lönen är mycket låg). Löftesbrottet var flagrant, pappren var underskrivna, men ändå lät man ifrån det hållet meddela att det inte var läge för en löneförhöjning, att man skrivit under struntade man helt fräckt och översittaraktigt i.
Strejken pågick i fem veckor och gång på gång hette det från departementshåll att ”om ni går tillbaka till arbetet, ska vi ordna saken”, men visa av skadan trodde lektorerna (och knappast någon annan heller) på detta. I slutet av den femte veckan bestämde man sig för att utvidga strejken, även andra lärarkategorier skulle gå med. Då fick departementet plötsligt kalla fötter och meddelade att lektorerna skulle få sina krav tillgodosedda. Strejken avblåstes och nu hoppas att man att en högre lön (det är inte fråga om någon hög lön) ska komma i juni månads lönekuvert. En del är misstänksamma och säger: ”Jag tror det inte förrän jag ser det med egna ögon.”
En för mig obegriplig sidoeffekt av strejken har nu visat sig och jag börjar undra om jag egentligen vet vad en strejk är för något. I alla fall är det så här: De lärare som strejkade under våren anmodas nu att arbeta en vecka extra ”för studenternas skull” och alla undervisande lärare måste erbjuda ett tredje tentamenstillfälle (normalt är det två per kurs) för alla sina studentgrupper. ”För studenternas skull.”
°°
PS Ny text i Salongen.
Pisma iz logora – Brev från lägren
10/5 -2011
Någon gång i slutet av vintern som gick kom jag i kontakt med Nataša, som är chef för folkmordsmuseet i Jasenovac. Vi pratade en hel del om museet och en dag fram i mars gav hon mig en bok som innehåller brev från Ustašas koncentrationsläger i Jasenovac, Stara Gradiška och Lepoglava under början av 1940-talet. Boken bär titeln ”Jedinomoje i ostali” Pisma iz logora (”Min endaste och de andra” Brev från lägren) och är sammanställda av Maja Kućan.
De flesta av breven är inga egentliga brev utan ett slags brevkort med ett ytterst begränsat utrymme för text och där textinnehållet dessutom kontrollerades noga. Men det finns också ett fyrtiotal lite längre brev med i samlingen, skrivna på pappersbitar av olika slag. De flesta av dem smugglades ut ur lägren, annars hade de aldrig haft en möjlighet att nå sina adressater. Texterna i dem är mycket lika. De är rop på hjälp undan den hotande avrättningen. Många av ropen var förgäves. Bland breven finns tre från Katarina Dorčić – skrivna på toalettpapper – till föräldrarna.
Katarina föddes i Zagreb 1925. Hon fängslades i sin hemstad och fördes 1943 till koncentrationslägret i Stara Gradiška. Föräldrar kämpade i åratal för att få ut henne därifrån henne, men de misslyckades. Senare fördes hon till lägret i Jasenovac där hon dödades 1945.
Tillsammans med mina studenter i översättningskursen har jag översatt ett av Katarinas brev från koncentrationslägret i Stara Gradiška:
Kära föräldrar!
Jag är så glad att de får komma hem, så att åtminstone någon kan räddas. Jag hoppades att jag också skulle få komma ut, men jag har inte en sådan tur. Mina kära, jag lägger på ert hjärta att ni tänker på mig och räddar mig ut ur detta helvete, för jag vill se er alla en gång till. Jag vill så gärna trycka era händer och tacka er för allt ni hittills gjort. Ni har gjort så mycket för mig och jag vet inte hur jag skulle kunna leva utan er. Ni är mitt allt här och jag tänker bara på er och på friheten. Kära mamma, glöm allt och tro mig att jag inte längre är samma Katica som jag var förr. Jag har förändrats och jag har blivit en mycket, mycket bättre människa. Livet har (…) mig mycket. Jag skickade detta brev till er genom Maja och jag ber er en gång till att göra allt ni kan för att rädda mig, och om ni lyckas med detta, har ni gjort allt för mig. Snälla mamma, fråga Maja vad som har hänt med Branka. Det är en flicka som var min vän och jag vet inte vad som har hänt med henne. Hennes mor bor på Višegradska 1 hos (Dušan?). Hon heter Fanika Herek. Skriv till mig så ofta det går. Skriv till mig om allt varje gång i paketet ni skickar, och den som kommer med det ska berätta för er var ni ska stoppa in brevet. Hälsa Slavica och be henne att hälsa till Vesna, Nada och Fjodor.
Hur mår min lilla Branko? Jag ska berätta mycket för honom, men inga berättelser utan sanningen. Hur har ni det där hemma? Hälsningar till alla jag känner, och särskilt till er alla, mina käraste. Jag ber er en gång till att rädda mig härifrån. Dig, mamma, och pappa älskar
Katica
Hos Thomas Nydahl kan ni läsa mer om boken.
Hungerstrejk mot domarna i Haag
5/5 -2011
Sedan den 18.4 pågår det en hungerstrejk på det stora torget Trg bana Jelačića här i Zagreb. Till en början låg de hungerstrejkande krigsveteranerna på sockeln till Jelačić-statyn, men sedan några dagar befinner de sig inne i ett militärtält strax bredvid. Man strejkar i protest mot att Ante Gotovina och Mladen Markac i Haag dömts till långa fängelsestraff för krigsförbrytelser.
Under Jelačić-statyn har något som närmast liknar ett altare inrättats. Här samsas kroatiska och katolska symboler med varandra och bilder på Hjälten (general Ante Gotovina).
Presudu osuđujemo,
nadu imamo.
Bogu se molimo,
svjetlo palimo!
Domen fördömer vi,
hoppet har vi.
Till Gud ber vi,
ett ljus tänder vi.
Domovinski rat je bio oslobodilački a ne zločinački pothvat!
Fosterlandskriget var för friheten och inte något brottsligt!
Štrajk glađu zbog sramotnih presuda generalima i hrvatskom narodu.
Hungerstrejk mot den skamliga domen av generalerna och det kroatiska folket.
Bože, spasi Hrvatsku!
Gud, rädda Kroatien!
14.4. 2011 Mimohod za generale – Marsch för generalerna
15.4. 2011 Presuda, Haag – Domen, Haag
16.4. 2011 Prosvjedni odgovor – Försvarstalet
18.4. 2011 Štrajk glađu – Hungerstrejk
24.4. 2011 Sretan Uskrs – Glad Påsk
”Hrabra srca uzdignute glave molitvom za hrvatske branitelje i generale.”
”Med modigt hjärta, högburet huvud och bön för de kroatiska försvararna och generalerna.”
Många i min bekantskapskrets är missmodiga i dessa dagar, särskilt de som inte är rena kroater. Man anar nya vågor av hat.
°°
För dem av er som eventuellt inte har domarna i Haag helt aktuella klipper jag in en kort artikel ur Borås Tidning om saken:
24 år för kroatisk krigsförbrytare
tt utrikes 2011-04-15
Den krigsbrottsanklagade kroatiske generalen Ante Gotovina döms till 24 års fängelse, rapporterar AFP. Mladen Markac, tidigare chef för inrikesdepartementets specialpolis, dömdes till 18 års fängelse av tribunalen, rapporterar BBC. Däremot friades den tredje åtalade Ivan Cermak, tidigare biträdande försvarsminister som 1995 ledde arméns styrka i staden Knin. Åklagarna hade yrkat på 17 års fängelse. Trion anklagas bland annat för underlättande av och medhjälp till mord i samband med ”Operation Storm” – den kroatiska arméns knäckande av den serbiska utbrytarrepubliken Krajina i östra Kroatien 1995. Cermak och Markac överlämnade sig frivilligt till FN-tribunalen när de åtalades 2004.
Folkräkning
21/4 -2011
För en tid sedan hörde jag talas om att det pågår en folkräkning här i Kroatien. Jag trodde inte att jag som utlänning eller tillfälligt boende här också skulle bli räknad. Men igår kväll när jag/vi kom hem hittade jag det här meddelandet instucket i kanten av min ytterdörr:
Mrs X ska alltså gå till byggnaden bredvid apoteket och låta sig räknas, så att kroatisk lag efterlevs.
I det inre rummet här ligger någon som inte ska bli räknad utsträckt på golvet och vilar:
Ifall någon skulle undra
2/3 -2011
En eller annan särskilt uppmärksam läsare – som inte bara läser dagens text utan skärskådar allt på den här sidan, också sådant som vetter åt ett teknikalitetshåll – har möjligen studsat till inför de besynnerliga länkar som på sista tiden dykt upp under ”pingar” längst ner på sidan. Det rör sig om en gammal historia, en man vid namn C.B. (jag skriver inte ut namnet för att inte locka hit honom) är sedan länge ute efter att misstänkliggöra Herta Müller och han tycker sig ha funnit ett lämpligt redskap i min blogg. Någon gång för ett par år sedan tog jag upp en sak ur en av hans texter här under pausträdet för att titta närmare på vad han hade att säga. Det visade sig vara mycket dunkelt formulerade ting och när jag sedan kom i diskussion med honom – något utspelade sig här i bloggen, men det mesta via mail – tog hans argument alltid slut, när jag började fråga efter konkreta fakta eller exempel rörande Herta Müllers föregivna samarbete med den rumänska underrättelsetjänsten. Han visste det, sa han. Året innan Herta Müller fick Nobelpriset försökte han – hur absurt det än låter – få mig att ”hindra” att hon skulle få det. Man undrar ibland vad människor (utanför Sverige?) har för föreställningar om hur det går till när Nobelpristagare väljs. Nå, numera använder han de här samtalen kring Herta Müller i min blogg som ett bevis på att åtminstone någon utanför hans krets en gång har lyssnat på honom och tagit honom på allvar. Efter ett par försök att förklara för honom att jag inte alls är på hans linje och att jag tvärtom håller Herta Müller och hennes verk högt (och dessutom just nu översätter en av hennes böcker), har jag bestämt mig för att inte tala med honom mera, men nu sipprar i stället de här länkarna in.
Till Oskar Pastior
2/10 -2010
Jag har gått och funderat lite på den här Oskar Pastior-historien som spritts som en löpeld. I SvD kunde man exempelvis den 17 september läsa en artikel som inleddes så här:
Strax innan Herta Müller tilldelades Nobelpriset i litteratur utkom hennes roman Andningsgunga. Nu avslöjas det att hennes vän Oskar Pastior – poeten som hon delvis baserade boken på – var spion åt den rumänska säkerhetspolisen Securitate.
Braskande ord ”spion”, ”Securitate”. Vilken verklighet täcker dessa ord? Oskar Pastior var tyskättad rumän (Siebenbürger Sachse) och deporterades efter andra världskriget till ett sovjetiskt GULAG-läger i Ukraina. Där höll han under fem år på att svälta ihjäl eller omkomma av andra umbäranden. Sedan fick han återvända till sin rumänska hembygd. Så här står det i tyskspråkiga Wikipedia om tiden efter återkomsten (de har varit snabba med uppdateringen beträffande Securitete-samarbetet):
Dort lebte er in den folgenden Jahren von Hilfs- und Gelegenheitsarbeiten. Während des anschließenden dreijährige Wehrdienstes in der rumänischen Armee holte er in Fernkursen seine Reifeprüfung nach. Danach arbeitete er als Betontechniker in einer Baufirma. Von 1955 bis 1960 studierte er Germanistik an der Universität Bukarest und legte dort sein Staatsexamen ab. Ab 1960 war er Redakteur bei der deutschsprachigen Inlandsabteilung des Rumänischen Staatsrundfunks. Von 1961 bis 1968 war Pastior unter dem Decknamen „Otto Stein“ IM der Securitate, nachdem er zuvor selbst vier Jahre unter deren Überwachung stand.
Jag översätter inte utan sammanfattar i stället: Under de första åren efter återkomsten levde han på tillfälliga påhugg, sedan gjorde han värnplikt under tre år och tog samtidigt studenten på distans (han var ju bara 17 år när han fördes till GULAG). Sedan arbetade han som betongarbetare. Efter det läste han germanistik i fem år I Bukarest och tog en akademsik grundexamen. Från 1961 till 1968 var han informell medarbetare för Securitate efter att själv först stått under deras bevakning i fyra år.
Nu tillbaka till SvD-artikeln. Så här står det om omständigheterna kring Pastiors samarbete med Securitate:
Nu har Stefan Sienerth, direktör på Institutet för tysk kultur och historia i Sydosteuropa i München, forskat i arkiv i Bukarest och upptäckt att Oskar Pastior under täcknamnet Otto Stein var angivare åt Securitate. Samma säkerhetstjänst som Herta Müller själv trakasserades av, även efter sin flykt till väst 1987, och till betydande del har låtit sina böcker kretsa kring.
Enligt uppgifter från flera tyska medier ska Oskar Pastior ha hamnat i ett långt förhör efter att man hade hittat systemkritiska dikter som han hade skrivit under fångenskapen. Slutligen ska han, 8 juni 1961, ha gått med på att tjäna som angivare åt Securitate. Samarbetet avslutades när han 1968 fick möjlighet att flytta till väst. Under alla år höll han sedan tyst om sitt förflutna.
Och nu är alla möjliga upprörda och besvikna. Men vad är det man förfäras över? Att en man som, som tonåring fördes till ett sovjetiskt koncentrationsläger och där under fem år fick sväva mellan liv och död och sedan år efter år fick hanka sig fram bäst han kunde i en stat som stod på samma sida som lägret som nästan dödade honom, som förföljdes av Securitate, som förhördes länge under omständigheter vi inte känner till, att denne plågade man slutligen gav efter och blev angivare? Jag tror vi ska döma helt andra människor. Vi ska döma dem som utan fara för sina liv eller andra faror beredvilligt och kanske för egen vinning tjänade det onda system som Oskar Pastior för en tid dukade under för, och vi ska förstås fördöma systemet, ett system som bygger på förtryck, ett system som absurt nog fortfarande har anhängare här i världen. Men vi ska inte döma ett offers tillfälliga svaghet. Oskar Pastior ska vi beundra för hans styrka och mod, men vi har ingen som helst rätt att spotta på honom för att han inte orkade hela vägen och för att han tillät sig att tiga om detta.
PS För den som vill läsa SvD-artikeln i dess helhet: Här är en länk.
Kulturpolitisk skandal i Varberg
9/9 -2010
Ni som följer Pausträdet regelbundet eller ganska vet kanske att jag reser till Varberg då och då, eftersom jag har familjeband dit. Mina Varbergsbesök har vid sidan av det personliga också givit mig vissa inblickar i stadens liv inte minst vad gäller kulturen. På senare år har mycket handlat om stormarna kring kulturchefen. I sju år innehade Mircea Nitescu denna post. Gång på gång kom han i blåsväder för att han inte ville nöja sig med den tämligen trögflytande kultursyn som en del inflytelserika kommunpolitiker i Varberg står för, särskilt sådana med vänstersympatier av gammalt snitt. Han störde och oroade genom sin kompetens och handlingskraft. I slutet av augusti blev han på grumliga grunder uppsagd från sin tjänst. I Hallands Nyheter fanns dagen efter uppsägningen en artikel om saken, men den var så vagt formulerad att den knappast gav någon information alls om vad som låg bakom uppsägningen. Fraser som ”Det viktigaste är att förvaltningen får lugn och ro och förutsättningar att jobba vidare” fick nödtorftigt täcka över informationshålen. I Varbergsposten (en lokal annonstidning) fanns samma dag en i sakfrågan ännu mer intetsägande artikel och samtidigt hade denna artikel drag av ren hatskrift.
Under stora delar av sin tid som kulturchef hade Nitescu hela lokalpressen emot sig – med ett enda tydligt undantag, nämligen frilansjournalisten Björn Gunnarsson, som naturligtvis gång på gång fått klä skott för sin ovilja att ”rätta in sig ledet”. Men igår kom en artikel av Lennart Hjelmstedt (f d ledarskribent, kultur- och chefredaktör i bl a BLT, Kristianstadbladet och Borås Tidning) i Hallands Nyheter som möjligen kan betraktas som ett tecken på att vinden har vänt (i trettonde timmen förvisso, men ändå). Jag vill nu läsa några stycken ur Hjelmstedts text här:
I inledningens andra del säger LH så här:
Som mångårig ledarskribent i andra städer i Sverige har jag granskat lokalpolitiska frågor under närmare ett halvt sekel. Det vi beskådat i Varberg under drygt ett år hör till det mest obehagliga jag sett.
Något stycke längre ner kommer en kommentar till de angivna skälen till uppsägningen eller fördrivningen:
De offentliga dokument som Nitescus kritiker menar stöder deras sak är en arbetsmiljörapport utförd av kommunhälsan och en revisionsrapport utförd av PriceWaterhouseCooper. Ingen av dessa uppfyller de enklaste krav på vetenskaplighet och saknar i stort sett tyngd som bevis. Återstår gör alltså bara kritikernas personliga och politiska åsikter.
Och så här summerar LH bakgrunden till hatkampanjen:
Det får väl vid det här laget anses vara en officiell hemlighet att Nitescu blev obekväm för vissa grupper i staden, dels genom att ändra inriktningen på verksamheten på förvaltningen, till exempel i konsthallen i Hamnmagasinet, dels genom sitt sätt att ifrågasätta Leninpriset och dem som ännu vurmar för kommunismen. Man startade ett drev och misstänkliggjorde Nitescus meriter. Det vi har bevittnat är ett hat och en personlig motvilja mot en kommunanställd chef som bara kan betecknas som besinningslöst.
LH kommenterar också medias hållning till förloppet:
Senast hade Mediemagasinet ett reportage där HN:s krönikör utmålades som korrupt därför att han tagit kulturchefens parti och motiverat det. Kopplingen skulle vara att den frilansande krönikören, Björn Gunnarsson, tidigare haft betalda uppdrag åt kulturförvaltningen. Tar man ett kommunalt uppdrag får man med det resonemanget inte anse att en kommunal chef kan ha rätt.
För er som vill läsa hela artikeln utan mitt klipp-och-klister: Här är den.
Jag kommer att återkomma till den här frågan längre fram, när jag har samlat mer information.
PS Bilden ovan är tagen av Lars-Gunnar Johansson.
°°
PPS Salongen har publicerat en ny text.