Greifswald, DDR 1981-82 – en introduktion

Under läsåret 1981-82 var jag svensk lektor vid universitetet i Greifswald, i det som då var DDR. Jag planerar att under året som kommer publicera utdrag ur mina dagboksanteckningar från denna tid. I genomsnitt kommer det att bli fråga om två-tre dagar i månaden fram till maj eller juni nästa år. Här kommer nu en liten introduktion eller bakgrundsmålning till det hela:

![Markt](/wp-content/180pxGreifswaldmarktplatzmarie.jpg @alignleft)Idag är Greifswald en vacker och charmfull småstad, byggnadsstilen är densamma som i andra nordtyska städer med hanseatiskt förflutet och stadens centrum är fullt av liv och rörelse. Man får anstränga sig om man vill hitta spår från DDR-tiden; till och med de gråtrista hyreskasernerna i Schönwalde ser efter renoveringen ljusare och gladare ut. Och ett vänligt bemötande i affärer och restauranger utgör inte längre något undantag.

![damals](/wp-content/180pxHGW_1989_1.jpg @alignleft)Vid min ankomst dit i september 1981 var stadsbilden en helt annan: grå och sliten låg staden där och under det år jag tillbringade där revs en stor del av de äldre husen i stadskärnan undan för undan. Och Schönwalde, ”min” stadsdel, bestod av rader av grå hyreshus som egentligen bara gick att skilja från varandra genom husnumren.

Jag hade fått mitt utlandslektorat vid Greifswalds universitet genom Svenska Institutets förmedling. Institutionen som jag kom att tjänstgöra vid bar namnet ”Sektion für Nordeuropawissenschaften” och där undervisades i nordiska språk, finska och engelska. Andra undervisningsämnen var de nordiska ländernas litteraturhistoria, historia, ekonomi och politik. Obligatoriskt för alla studenter var ryska och marxism-leninism.

All personal som jag kom i kontakt med var med undantag för den norske utlandslektorn lojal med DDR-systemet eller låtsades åtminstone vara det. Vid institutionen kom jag egentligen bara i närmare beröring med språklärarna som tex Kamrath(svenska), Broby-Ilg(danska), och Prüsse(norska). Den stora rent politiska delen av personalen var det inte meningen att jag skulle veta något om, förstod jag så småningom.

Bara på omvägar och i väldigt liten omfattning fick jag veta något alls om de politiska ämnena som det undervisades i. Det fanns tex en föreläsningsserie med namnet ”Grundprobleme des antiimperialistischen Kampfes der Völker Nordeuropas”. Jag råkade en gång av en tillfällighet få syn på det här namnet och frågade då en kollega vad det var för en kurs. Men jag fick inget svar på min fråga. Först efter ”Wende” har jag fått reda på att kursinnehållet var ”det permanenta politiska, ekonomiska och ideologiska kristillståndet” i de nordiska länderna. En annan föreläsningsserie, eller om det bara rörde sig om en enskild föreläsning, som jag först har fått veta någonting om efter 1989 är ”Geheimnisschutz und Schutzrechtspolitik”. En tungt vägande orsak till att varken Jan Knutsen (den norske utlandslektorn) eller jag fick veta någonting alls om den här föreläsningen var att vi själva utgjorde en del av innehållet i den i vår egenskap av representanter för ”den statsmonopolistiska kapitalismen”.

Min huvuduppgift vid institutionen var att leda kurser i översättning och muntlig språkfärdighet. Någon realia var det inte meningen att jag överhuvudtaget skulle ta upp. Visserligen sas detta inte tydligt och klart från början men så småningom lät man mig på olika sätt förstå detta. Genom hemliga samtal fick jag också veta att studenterna vid höstterminens början hade blivit informerade om att ”lärarna från kapitalismen bara sysslar med propaganda när de talar om sina hemländer”.

För att alls komma i fråga som student vid institutionen räckte det inte med språkbegåvning eller andra kunskaps- och färdighetsmeriter, utan man måste också vara politiskt pålitlig på grund av kommande eventuella resemöjligheter till de nordiska länderna. Därför undersöktes varje blivande students politiska inställning och förflutna minutiöst och många välmeriterade sökande släpptes aldrig in. Endast en mycket liten grupp ”politiskt opålitliga” lyckades, genom att dölja sin verkliga ståndpunkt när det gällde politik, få studieplatser.

Studenternas förhållande till utlandslektorerna var också strängt reglerat: Det var förbjudet att ha någon kontakt utanför undervisningen (kontakter med teologistudenter var för övrigt också förbjudna) och studenterna fick inte lämna ut sina privatadresser. Dessutom fanns det i varje undervisningsgrupp studenter som också hade i uppgift att övervaka medstudenters och lärares politiska inställning och att rapportera allt ”misstänkt” till säkerhetspolisen.

Institutionsbiblioteket var alltid låst och endast lärarna och vissa speciellt betrodda studenter hade nyckel dit. Varken Jan Knutsen eller jag hade naturligtvis någon.

I undervisningen var det tillåtet för studenterna att läsa tidningar från tex Sverige, men det var strängt förbjudet att ta med sig tidningarna och läsa dem enskilt någon annanstans. De enda tidningar som var undantagna från den här regeln var ”Norrskensflamman”, ”Morning Star” och liknande publikationer. Dessa fick läsas överallt och av alla.

Som utlänning (från Väst) kom jag att isoleras och detta gjorde naturligtvis mitt arbete svårt och mitt liv tidvis väldigt tungt. Under min tid i Greifswald förde jag, för att inte helt förlora perspektivet, en noggrann dagbok.

Den första dagboksanteckningen kommer här under pausträdet den 22.9.

Café Europa?

![Mak](/wp-content/mak.jpg @alignleft)Framför mig här på köksbordet har jag en helsides tidningsartikel som heter ”Café Europa?”. Den har kommit hit från vänner i Berlin. Tyvärr vet jag inte i vilken tidning artikeln publicerades (jag ska försöka ta reda på det). Författare till artikeln är holländaren Geert Mak och den handlar om hur långt vi har kvar innan vi når fram till ett verkligt gemensamt Europa. Under hela år 1999 reste Geert Mak kors och tvärs genom Europa på uppdrag av tidningen NRC/Handelsblad.

Så här skriver han i andra stycket, som handlar om Europa och tiden – i Europa finns enligt honom hela 1900-talet representerat, ja, på en del ställen har man till och med kommit en bra bit in på 2000-talet:

Es waren die letzten Monate des Jahrtausends und ich reiste im Auftrag meiner Zeitung, des NRC/Handelsblad, das ganze Jahr 1999 kreuz und quer durch Europa. Es war eine Reise durch die Zeit, denn in Europa werden alle Perioden des zwanzigsten Jahrhunderts noch irgendwo gelebt oder wiedererlebt. Auf den Fähren in Istanbul ist immer 1948. In Lissabon 1956. In der Gare de Lyon in Paris ist es 2020. In Budapest haben junge Männer die Gesichter unserer Väter.

I ett stycke lite längre fram i artikeln börjar Mak med frågan: ”Har vi européer en gemensam historia?” Han nämner sedan några årtal som åtminstone de flesta bildade européer är väl bekanta med, men sedan pekar han på hur olika man tolkar eller beskriver dessa tidpunkter och händelser på olika håll i Europa:

Haben wir Europäer eine gemeinsame Geschichte? Natürlich, und jeder Student kann die Stichworte und Daten herunterrasseln: Römisches Reich, Renaissance, Reformation, Aufklärung, 1914, 1945, 1989. Doch wie unterschiedlich sind die individuellen historischen Erfahrungen der Europäer, all das, was in unser Gedächtnis gemeißelt ist: In Danzig traf ich einen älteren Taxifahrer, der in seinem Leben viermal eine neue Sprache hatte lernen müssen; ich machte Bekanntschaft mit einem deutschen Ehepaar, das ausgebombt und anschließend endlos durch Osteuropa gehetzt war; ich besuchte eine baskische Familie, die Heiligabend in einen fürchterlichen Streit über den Spanischen Bürgerkrieg geraten war und die danach bis ans Lebensende geschwiegen hatte; in allen französischen, ungarischen und deutschen Dörfern fand ich Denkmäler aus dem Jahr 1919 voller toter Namen, lauter Menschen, die fünf Jahre zuvor noch die Tanzböden gefüllt hatten; gleichzeitig stieß ich auf die friedliche Sattheit der Niederländer, Dänen und Schweden, an denen der Sturm meistens vorübergegangen war.

Geert Mak beskriver det han kallar ”den gemensamma europeiska katastrofen”. Han sammanfattar 1900-talet genom att börja med ett slags anspelning på kunskapens träd för att sedan i tur och ordning räkna upp världskrigen, det kalla krigets tid, murens fall och den trots detta fortsatt svåra tiden i Öst- och Centraleuropa, medan Västeuropa var rikt och knappast såg hur östeuropéerna hade det:

Unsere gemeinsame Katastrophe kann man kurz zusammenfassen: Es gab, um 1900 herum, einen Baum und einen Apfel; alle aßen davon, es folgten zwei fürchterliche Kriege, die wir alle auf unsere je eigene Weise erlebten. Danach begannen für den Osten vier tote Jahrzehnte, während sich für den Westen doch noch der Himmel öffnete, ein Paradies aus Motorrollern, elektrischen Mixern, Autos und Fernsehen. Dann kam der Fall der Mauer, einer der festlichsten Momente in der Geschichte des zwanzigsten Jahrhunderts – doch für den Osten brachen erneut schwere Zeiten an, Jahre der erniedrigten Männer und verängstigten Frauen; gleichzeitig feierte der Westen den Boom der neunziger Jahre und bemerkte kaum, was in Mittel- und Osteuropa wirklich passierte. Nein, wir haben einander noch viel zu erzählen, Ost und West, und eigentlich müssen wir damit überhaupt erst anfangen.

”Nej, vi har mycket kvar att berätta för varandra, öst och väst, ja, egentligen har vi inte ens börjat.”

Europa har, till skillnad från USA, än så länge inte någon gemensam historia, fortsätter Mak. Han menar att idén med ett enat Europa först varit en dröm för en handfull idealister för att sedan övergå till att bli ett projekt för teknokrater, byråkrater och affärsmän. Han talar om kommunikationsproblem, och om att det ofta saknas möjligheter för ett levande europeiskt samtal:

Europa hat, im Gegensatz zu den Vereinigten Staaten, immer noch keine gemeinsame ”Geschichte”. Die Vereinigung Europas ist zu lange ein von idealistischen Pionieren entworfenes, technokratisches Projekt gewesen, das sich schon sehr bald Kaufleute, Bürokraten und einige begeisterte Politiker zu eigen gemacht haben. Jetzt, da sich die Union sowohl vergrößert als auch zu einer politischen Einheit vertieft, rächt sich der technokratische und bürokratische Charakter dieses Prozesses. Manche sprechen in diesem Zusammenhang von einem ”kommunikativen Defizit” Europas: vom Mangel an politischer Streitlust auf europäischem Niveau, die für eine lebendige Demokratie lebenswichtig ist. Das Fehlen einer gemeinsamen Sprache ist hierfür zweifellos ein Grund. Bedenklicher noch ist, dass sogar die Möglichkeit zu einem gemeinsamen Gespräch fehlt: Es gibt immer noch kein Europäisches Café, einen Ort, an dem die Europäer ihre Meinungen bilden können, wo Ideen geboren werden, Ansichten geprüft.

Européerna behöver mötesplatser – både bildligt och bokstavligt – där de kan utbyta tankar om till exempel kultur och politik, där de kan vädra ut sina frustrationer och missförstånd. En kulturell och demokratisk dialog européer emellan är en angelägenhet av allra största vikt:

Ohne solche Begegnungsstätten und Cafés hängt jede politische Entwicklung in der Luft, ohne eine permanente Diskussion bleibt Europa ein Wasserfall von Phrasen, der Form nach eine Demokratie, in Wirklichkeit aber ein ”grand ennui”, ein vollkommener Mangel an Geschichten, Diskussionen und öffentlichem Drama. ![Europa](/wp-content/9045011786.jpg @alignright)Das Fehlen dieser gemeinschaftlichen Lebenshaltung führt zu einer geistigen Trägheit, an der die gesamte Europäische Union letztendlich zugrunde gehen kann. Dies macht einen demokratischen und kulturellen Dialog in Europa – ich vermeide mit Absicht das Wort ”Einigung” – zu einer Frage von allerhöchster Dringlichkeit.

(Geert Mak har med utgångspunkt från sin långa resa också skrivit boken ”In Europa” – jag ska försöka få tag i den.)

Tillägg: Tidningsartikeln publicerades i tidskriften Europa.

Maktspråk

Så här skrivs ”avtal” mellan makten och vanmakten:

Det blir nog inget gränsavtal mellan Ryssland och Estland. och det är esternas fel, sade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i Helsingfors i går, där han kommenterade det havererade gränsavtalet.

Estland och Ryssland skrev under två gränsavtal i våras, men då det estniska parlamentet ratificerade avtalet förra veckan lade man till en politisk deklaration om sovjetockupationen. Det var droppen för Moskva, meddelade Lavrov.

”Vi hade kommit överens på förhand – inga deklarationer. Ska esterna ha ett avtal får vi börja om från början med förhandlingarna.”

(SvD 28.6, utrikesnotiser)

Ryssland och rättsstaten

”Ryssland är ingen rättsstat” – de orden föll ett flertal gånger under en kväll jag tillbringade i Berlin för någon månad sedan. Mannen som yttrade orden hade en stor Rysslandserfarenhet att luta sig emot och det var inte så att jag inte trodde honom, det var mera så att jag var lite förvånad över eftertrycket och ihärdigheten i hans yttrande. Idag läste jag en artikel av Arkadij Waxberg i SvD, där dessa ord återigen upprepas med små variationer. Så här står det till exempel på ett ställe angående en utfrågning som gjordes av radiostationen Moskvas Eko:

”Anser ni att Ryssland har en oberoende rättsapparat?” 96% svarade nej på frågan!

Eller det här apropå domarnas situation i dagens Moskva:

Sammanlagt har mer än 80 Moskvadomare avskedats eller frivilligt avgått på grund av omöjligheten att arbeta självständigt.

Jag försöker föreställa mig hur det är att leva under sådana förhållanden och vad det kan innebära för ens förhållningssätt i vardagen.

Nyval i Tyskland?

Omständigheterna tvingar mig att föra in en kort nyhetssändning här mitt i söndagskvällens lugn:

Ikväll störtar plötsligt regeringens fasad samman. Schröder har gett upp. Efter CDU:s tydliga seger i Nordrhein-Westfalen, traditionellt SPD-land, har han inte längre väljarmajoriteten bakom sig, sade han idag i Bundestag.

Beslutet stöds tydligen av De Gröna. Nu kvarstår frågan om teknikaliteterna. Egentligen får Bundestag inte upplösa sig självt. Troligen tar man till samma taktik som Kohl 1982 och ställer förtroendevotum i riksdagen. Det kräver alltså att de egna partimedlemmarna röstar bort Schröder. Då kan förbundspresidenten, Horst Köhler, välja att utlysa nyval. Det troliga är att det blir så fast författningen inte riktigt ger utrymme för sådana steg. Men ingen har intresse av att Tyskland befinner sig i förlamning i ett drygt år till. Valen skulle egentligen ha ägt rum 2006.

Läs vidare om detta hos Agnes.