Östtyskland – ”Flykten från den slutna anstalten”

![FK](/wp-content/pic_bio_02.jpg @alignleft)Texten som följer här är en fortsättning på de texter som publicerades här igår och i förrgår. Den är min översättning av en essä av den tyska regissören och författaren Freya Klier. För den som inte läst de båda föregående delarna rekommenderar jag en genomläsning av dessa först.

Flykten från den slutna anstalten

Vi befinner oss redan mitt i den period som kallas det ”kalla kriget”, ett utryck vars innehåll jag ser mer och mer anledning att ifrågasätta: För mig var det kalla kriget i första hand ett krig som den sovjetiska ockupationsmakten och dess tyska vasaller utkämpade mot DDR:s befolkning; ett Sovjetunionens kalla krig mot de folk i Östeuropa som påtvingats socialismen… Försöket från PDS att dölja begångna oförätter bakom uttrycket ”kalla kriget” är inte bara en cynism utan det ställer verkligheten på huvudet: DDR-medborgarna befann sig inte i något kallt krig – de längtade efter att bli befriade av sina förmenta fiender.

Efter att muren byggts stannar rörelsen mot väster upp och för varje år är det allt färre som lyckas fly ut ur den slutna anstalten. Nya sätt att ta sig över gränsen bir vanligare; den statligt organiserade människohandeln håller sitt intåg eller man ansöker om utresetillstånd och utsätts då för trakasserier och ändlösa väntetider. Efter ett årtionde av enstaka flyktförsök – allesammans med fara för livet – och en tilltagande förlamning i befolkningen, blir under sjuttiotalet den nya legala metoden att ta sig ut allt mer spridd; enligt västtyska bedömningar hade år 1976 redan 100 000 östtyskar ansökt om utresetillstånd.

En konsekvens av detta blir att den demokratiska oppositionen tunnas ut ännu mer, mod och tillförlitlighet fortsätter att tömmas ut västerut. Många av dem som var med i motståndsrörelsen i Jena stöts ut precis som Biermann, Bahro eller Reiner Kunze… Så småningom blir utfrysningsmetoderna subtilare och staten koncentrerar sig på att bryta ner människor genom ryktesspridning om yrkesmässiga och personliga misslyckanden. Också dessa åtgärder förfelar på intet sätt sin verkan. Nya utresevågor, som kommer att pågå ända till DDR:s undergång, fortsätter att tunna ut landets potential och lamslår dess förmåga till förnyelse: 1984… 1987… massflykten till Ungern under förhösten 1989…

Hade en tredje, av Västtyskland oberoende, väg varit möjlig för DDR efter murens fall? I efterskriften till min bok ”Ljug fädernesland. Fostran i DDR” som utkom i februari 1990 skrev jag:

”DDR har ingen chans till en egen väg, en uppbrottsstämning i stil med den som fanns 1945 kommer inte att uppstå igen. Under fyrtio års tid byggde patiet upp en apparat som inget regimskifte kan rucka på i första taget. Huvudena på dem som satt överst har fallit, men den kolossala kroppen är kvar. På slutet var medlöparna så många att om man kastade ut dem skulle landet falla ihop som ett korthus. Och vilka skulle komma i deras ställe? Partiet hade genom sitt utbildningssystem sorterat befolkningen så att de som passade in i systemet satt på höga poster medan sådana man ville hålla borta ifrån högre utbildning hade fått bli städare och renhållningsarbetare. Med denna strategi lyckades partiet göra en utrensning av talanger och begåvningar i en omfattning som sällan skådats.”

Flykt- och fördrivningsvågor från DDR förde under årtiondenas lopp till ett gigantiskt alltyskt problem. Utarmningen av kritiskt tänkande på den ena sidan och den enorma intellektuella tillväxten på den andra har fört till en problematisk obalans i Tyskland som helhet, som det kommer att ta lång tid att komma till rätta med. I DDR var det samhällsskikt speciellt uttunnat som jag kallar samhällets ”jäst”. Utan detta skikts förnyelseförmåga, integritet och engagemang är det svårt att ta steget från diktatur till demokrati.

Men missförstå mig nu inte: För mig har DDR aldrig betytt ”Den Dumma Resten”. Jag har träffat många modiga och tillförlitliga människor – i alla generationer och samhällsskikt. Jag har lärt känna många begåvade människor som hankade sig fram i DDR och som gång på gång försökte skapa små förändringar i rätt riktning. Och vi alla som försökt hålla stånd mot förtrycket har hämtat intellektuell näring ur minsta tecken på motstånd som kunde dölja sig också i en sovjetfilm eller i en förbjuden bok av Arthur Koestler.

Och ändå: Om vi ska vara ärliga måste vi medge att vårt perspektiv blev trängre och trängre. Detta gäller speciellt för min generation, som man med våld hade hamrat fram den ”nya socialistiska människan” ur. Vi har svårt att frigöra oss från den tro på socialismen som man dresserat oss till. Inte så få var arga på dem som tog sig till Västtyskland med hjälp av en utreseansökan – de var så arga på de förmenta svikarna och förrädarna att de inte hade någon vrede över för förtryckarna som ju var orsaken till flykten. Och hur har vi till exempel hanterat upproret den 17:e Juni 1953 – det var ju trots allt den första revolten i Östeuropa mot den sovjetiska ockupationen och en av dess marionettregeringar? För oss som var småbarn vid den tiden då folket gjorde revolt, kom upproret – efter mångårig hjärntvätt – att förbindas med befrielsen av en koncentrationslägervakt…

Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Vi saknade ett fritt meningsutbyte med människor från världen utanför, vi saknade möjlighet att byta perspektiv. Vi som levde instängda var tvingade till ett grodperspektiv. Och hela tiden lämnade just sådana människor, som hade en vidare horisont än man själv, landet. Nu är jag tillbaka vid min utgångspunkt: Borde man inte ha bemödat sig om att få dem som drivits på flykten att återvända? Hade inte deras perspektiv som vidgats ute i världen varit ett perfekt komplement till uppbrottsstämningen i Öst?

Under nittiotalet gjorde jag två föredragsresor till olika amerikanska universitet: I vartannat ”German Department” hälsades jag med orden: ”Hej, jag är också från DDR!” De flesta hade flytt under femtiotalet, en del som barn tillsammans med sina föräldrar. Östtyskland har på fyrtio år förlorat mer än hundra författare och ungefär tusenfemhundra konstnärer, däribland kända målare som Gerhard Richter, Baselitz eller Penck. Och har någon räknat pedagogerna i Västtyskland som är födda i DDR? Vilka möjligheter hade inte funnits om bara hälften av dem hade kommit tillbaka.

Östtyskland -”Femtiotalets ödeläggelse”

FK
Igår publicerade jag första avsnittet av en essä av Freya Klier – en essä där hon ger sin förklaring till den långsamma eller ibland uteblivna utvecklingen i den del av Tyskland som tidigare var DDR. I länken till hennes hemsida kan man få reda på en hel del om hennes biografi och hennes verk. Den texten är emellertid på tyska och alla som läser den här sidan kanske inte kan tyska så bra. Därför ger jag här i korthet några upplysningar om Freya Klier och hennes liv:

Hon är född i Dresden 1950. Hon fick som liten tillbringa en tid på barnhem, eftersom hennes far fängslades på grund av regimkritik. 1968 gjorde hon ett flyktförsök, men det misslyckades och hon kom i fängelse. Freya Klier kom att bli en av förgrundsgestalterna i fredsrörelsen i DDR. Så småningom utbildade hon sig till regissör och blev snabbt framgångsrik i yrket. Hon började också skriva egna texter och pjäser.1984 belades hon med yrkesförbud för regimkritiskt innehåll i en pjäs. 1988 häktades hon och tvingades sedan lämna landet. Hon bor sedan dess i Berlins västra del, men hon har täta kontakter med teatervärlden i Dresden.

Här följer nu det första underkapitlet i essän ”Elitens förhindrade återkomst”:

1. Femtiotalets ödeläggelse

Innan SED i augusti 1961 tar DDR:s medborgare som gisslan, har partiet hunnit jaga tre miljoner människor på flykten. Däribland en oerhörd mängd vetenskapsmän. Under femtiotalet sker en massflykt av intellektuella: Bara under de tre åren som föregår byggandet av muren lämnar nära 1700 av dem DDR, bland dem finns 126 universitetsprofessorer, 135 docenter och ytterligare 234 som undervisar vid universitet. De största förlusterna, särskilt på medicinens område, lider Humboldtuniversitetet i Berlin som går miste om 291 av sina forskare. Från universitetet i Leipzig försvinner under de här åren 206, från Halle och Jena 260, Rostock och Greifswald förlorar 163 och från den tekniska högskolan i Dresden försvinner 93…

Detta gäller som sagt bara ett treårigt utsnitt ur historien om flykt och fördrivning från DDR – denna period föregås av tolv år av arresteringar och massflykt. Som bekant gäller det rigidaste förtrycket under DDR-statens första decennium allt som på något vis luktar kyrka eller borgerlighet. SED ser kyrkan som en omedgörlig klassfiende, borgerligheten betraktas som grunden för den bortdöende kapitalismen och arbetarklassen måste övervinna allt borgerligt – om det behövs med våld. Intellektuell integritet utrotas med allt mer drastiska metoder. Det ideologiska förtryckarmaskineriet inriktar sig speciellt på platser där den unga generationen utbildas – på högskolor och universitet. Genom terror och undertryckande av tankefriheten blir lärarnas arbete ofta till ett helvete.

Under tiden omedelbart efter 1945 kan man finna en återklang av samma klassiska bildningsideal i båda de tyska staterna i professorernas tal, artiklar och andra skrifter och huvudtemat är de tyska universitetens fiasko under nationalsocialismen. Redan efter en kort tid glider universiteten emellertid isär: Medan de västtyska intellektuella för sin identitetsdebatt självständigt, offentligt och i diskussion med varandra, måste deras östtyska kolleger i tilltagande grad anpassa sig till det dominerande partiet SED:s ideologiska monopolanspråk. Redan i slutet av fyrtiotalet upphör det att finnas en fri allmän debatt här. Utan några som helst skrupler lägger SED det humanistiska bildningsidealet under sig och tar makten över all akademisk utbildning – många av professorerna reagerar med att dra sig tillbaka ur offentligheten till nischer för opolitiska fackmän. Speciellt hårt drabbas representanterna för humaniora. Och de som inte vill böja sig under förvrängningen av verkligheten en andra gång efter naziterrorn blir förtidspensionerade, uppsagda eller undanträngda till Västtyskland.

Den intellektuella ödeläggelsen vid de östtyska högskolorna har börjat. Mellan 1948 och 1952 – året då socialismen blev officiellt proklamerad – genomför SED-ledningen brutala utrensningar. Professorer kastas ut och hamnar sedan vid västtyska universitet och var och en av dem lämnar ett gapande hål efter sig.

DDR förlorar många av sina storheter inom humaniora och ännu fler kommer att följa dem. De professurer som på detta sätt plötsligt blivit vakanta besätter partiet nu med personer som mycket sällan kan mäta sig med sina föregångare på det intellektuella planet, men som är desto mer framstående när det gäller politisk följsamhet. Kryperi och angiveri tilltar ständigt.

Det är alltid samma typ av människa som gör karriär i en diktatur – svansviftaren, tallriksslickaren, smilfinken och angivaren med det dubbla ansiktet som inte ens förskonar sina vänner och släktingar från sitt förräderi. Den här typen breder nu ut sig över domstolar och skolor över universitet, förvaltningar och sjukhus… och ligger som en tung börda på Östtyskland än idag.

Inte ens för centralkommittén i DDR eller för det sovjetiska KGB kan den här typen ha varit särskilt tilltalande… men den garanterade den nödvändiga stabiliteten vid fronten till det västliga imperiet. Sovjetunionens intresse för intelligens och sannfärdighet i marionettstaten DDR slutade just vid den gräns där landet såg sin makt och sitt inflytande hotade – därför var det just Honecker, Mielke, Axen, Gysi och Hager som gjorde karriär, medan däremot nazimotståndsmän som Heinz Brandt och Robert Havemann fängslades och drevs till en inre eller yttre emigration eller som Robert Bialek blev nedskjutna. På några få år skiljs agnarna från vetet. Många av dem som senare ska höra till fångarna och flyktingarna låter sig först utnyttjas av Sovjet.

SED fördriver inte bara de demokratiskt sinnade bland universitetslärarna utan också deras studenter. På de viset tvingar de bort nästan hela den generation som jag, när jag talar om grannlandet Tjeckoslovakien, brukar kalla ”Vaclav-Havel-generationen”. I Östtyskland finns det idag knappast något spår av den. Denna generations kritiska tänkande kommer Västtyskland till del. Länge tas de emot med öppna armar där, till och med i vissa vänsterkretsar, som på sextiotalet ännu inte domineras av den trångsynthet som senare vänstergrupper kommer att göra, utan som i sina ställningstaganden påminner mer om en Heinrich Böll.

Östtyskland – ”Elitens förhindrade återkomst”

![Freya Klier](/wp-content/pic_bio.jpg @alignleft)Inför det tyska valet har jag bestämt mig för att lägga in min översättning av en essä från förra hösten skriven av dramatikern och författaren Freya Klier, född i Dresden, bosatt i Berlin. För att den inte ska bli för tungläst lägger jag in den i fem avsnitt med början ikväll:

Elitens förhindrade återkomst

Vi närmar oss femtonårsdagen efter murens fall – en händelse som egentligen borde få ansiktena att lysa av glad förväntan, just här i Öst. Men nej, man ser ingen glad förväntan, ekonomiska bekymmer och ibland rädsla för det som ska komma tränger bort minnena från tiden för det modiga uppbrottet – en tid som verkar ha sjunkit djupt ner i det förra århundradet. Många ville inte alls fira den tyska enheten den här gången. Och väster om Elbe är man skräckslagen över alla röster på PDS och de högerextremistiska partierna i valen i Sachsen och Brandenburg.

Men har vi inte anledning att vara stolta över vad vi åstadkommit under de gångna femton åren? Vilket land i världen hade klarat att integrera en bankrutt stat och dess befolkning utan att själv gå omkull? Skiftet från diktatur till demokrati har på det hela taget varit framgångsrikt. Och har inte de flesta östtyskar klarat av whiplasheffekten från tiden efter murens fall ganska bra? Medellivslängden bland östtyskar har stigit med fyra år sedan DDR försvann – finns det något bättre argument mot DDR-nostalgin? Varför har då inte Öst lyckats ta sig ur startgroparna?

Jag tänker i den här artikeln ta mig en närmare titt på ett förlopp som för mig utgör en av huvudorsakerna till dagens ekonomiska elände i de gamla Östtyskland – fördrivandet av den intellektuella eliten. Bara om vi verkligen inser dess dimensioner kan vi handla så att vi mildrar följderna på lång sikt.

Var och en av oss kan utan vidare räkna upp ett antal personer som med sorg i hjärtat fått lämna DDR – Rudi Dutschke eller Ignatz Bubis, Hans-Dietrich Genscher eller Armin Müller-Stahl… De är bara en liten liten del av de millioner som jag kallar de ”tredje tyskarna”- människor som ursprungligen var hemma i Östtyskland och som sedan någon gång under loppet av fyrtio år flydde till Västtyskland på grund av det politiska förtrycket. Många var de, alltför många. Jag skulle kunna nämna Reiner Kunze eller Alexander Kluge, ”Äckel-Alfred”, Sarah Kirsch, Klaus Staeck, tusentals professorer, vetenskapsmän, lärare… till och med bland Amerikas Nobelpristagare finner man före detta DDR-medborgare.

Efter emigrationen har dessa människor kommit att ta en engagerad och kreativ i sina nya hemländers liv. I Östtyskland däremot lämnade deras begåvningar tomrum efter sig. Där teg man om dem och deras härkomst.

Skulle deras återkomst efter murens fall ha haft någon betydelse för utvecklingen i de östra förbundsländerna? Ja, med säkerhet. Tillsammans med de kloka och kreativa människor som stannat i Öst och de västtyskar som inte kom hit drivna av penninggirighet utan fyllda av pionjäranda, skulle de ha kunnat ge helt andra förutsättningar för en ny start i Öst.

Det handlar inte om tjugo, trettio namn här. Det handlar om – lägger man till förlusten av många av de främsta under Tredje riket – en åderlåtning som pågick under ett halvt århundrade.

Imorgon och dagarna som följer kommer de här underkapitlen till Freya Kliers essä att publiceras här:

  1. Femtiotalets ödeläggelse

  2. Flykten från den slutna anstalten

  3. Återkomst med förhinder

  4. En talande rankinglista

Greifswald, DDR 1981-82 – en introduktion

Under läsåret 1981-82 var jag svensk lektor vid universitetet i Greifswald, i det som då var DDR. Jag planerar att under året som kommer publicera utdrag ur mina dagboksanteckningar från denna tid. I genomsnitt kommer det att bli fråga om två-tre dagar i månaden fram till maj eller juni nästa år. Här kommer nu en liten introduktion eller bakgrundsmålning till det hela:

![Markt](/wp-content/180pxGreifswaldmarktplatzmarie.jpg @alignleft)Idag är Greifswald en vacker och charmfull småstad, byggnadsstilen är densamma som i andra nordtyska städer med hanseatiskt förflutet och stadens centrum är fullt av liv och rörelse. Man får anstränga sig om man vill hitta spår från DDR-tiden; till och med de gråtrista hyreskasernerna i Schönwalde ser efter renoveringen ljusare och gladare ut. Och ett vänligt bemötande i affärer och restauranger utgör inte längre något undantag.

![damals](/wp-content/180pxHGW_1989_1.jpg @alignleft)Vid min ankomst dit i september 1981 var stadsbilden en helt annan: grå och sliten låg staden där och under det år jag tillbringade där revs en stor del av de äldre husen i stadskärnan undan för undan. Och Schönwalde, ”min” stadsdel, bestod av rader av grå hyreshus som egentligen bara gick att skilja från varandra genom husnumren.

Jag hade fått mitt utlandslektorat vid Greifswalds universitet genom Svenska Institutets förmedling. Institutionen som jag kom att tjänstgöra vid bar namnet ”Sektion für Nordeuropawissenschaften” och där undervisades i nordiska språk, finska och engelska. Andra undervisningsämnen var de nordiska ländernas litteraturhistoria, historia, ekonomi och politik. Obligatoriskt för alla studenter var ryska och marxism-leninism.

All personal som jag kom i kontakt med var med undantag för den norske utlandslektorn lojal med DDR-systemet eller låtsades åtminstone vara det. Vid institutionen kom jag egentligen bara i närmare beröring med språklärarna som tex Kamrath(svenska), Broby-Ilg(danska), och Prüsse(norska). Den stora rent politiska delen av personalen var det inte meningen att jag skulle veta något om, förstod jag så småningom.

Bara på omvägar och i väldigt liten omfattning fick jag veta något alls om de politiska ämnena som det undervisades i. Det fanns tex en föreläsningsserie med namnet ”Grundprobleme des antiimperialistischen Kampfes der Völker Nordeuropas”. Jag råkade en gång av en tillfällighet få syn på det här namnet och frågade då en kollega vad det var för en kurs. Men jag fick inget svar på min fråga. Först efter ”Wende” har jag fått reda på att kursinnehållet var ”det permanenta politiska, ekonomiska och ideologiska kristillståndet” i de nordiska länderna. En annan föreläsningsserie, eller om det bara rörde sig om en enskild föreläsning, som jag först har fått veta någonting om efter 1989 är ”Geheimnisschutz und Schutzrechtspolitik”. En tungt vägande orsak till att varken Jan Knutsen (den norske utlandslektorn) eller jag fick veta någonting alls om den här föreläsningen var att vi själva utgjorde en del av innehållet i den i vår egenskap av representanter för ”den statsmonopolistiska kapitalismen”.

Min huvuduppgift vid institutionen var att leda kurser i översättning och muntlig språkfärdighet. Någon realia var det inte meningen att jag överhuvudtaget skulle ta upp. Visserligen sas detta inte tydligt och klart från början men så småningom lät man mig på olika sätt förstå detta. Genom hemliga samtal fick jag också veta att studenterna vid höstterminens början hade blivit informerade om att ”lärarna från kapitalismen bara sysslar med propaganda när de talar om sina hemländer”.

För att alls komma i fråga som student vid institutionen räckte det inte med språkbegåvning eller andra kunskaps- och färdighetsmeriter, utan man måste också vara politiskt pålitlig på grund av kommande eventuella resemöjligheter till de nordiska länderna. Därför undersöktes varje blivande students politiska inställning och förflutna minutiöst och många välmeriterade sökande släpptes aldrig in. Endast en mycket liten grupp ”politiskt opålitliga” lyckades, genom att dölja sin verkliga ståndpunkt när det gällde politik, få studieplatser.

Studenternas förhållande till utlandslektorerna var också strängt reglerat: Det var förbjudet att ha någon kontakt utanför undervisningen (kontakter med teologistudenter var för övrigt också förbjudna) och studenterna fick inte lämna ut sina privatadresser. Dessutom fanns det i varje undervisningsgrupp studenter som också hade i uppgift att övervaka medstudenters och lärares politiska inställning och att rapportera allt ”misstänkt” till säkerhetspolisen.

Institutionsbiblioteket var alltid låst och endast lärarna och vissa speciellt betrodda studenter hade nyckel dit. Varken Jan Knutsen eller jag hade naturligtvis någon.

I undervisningen var det tillåtet för studenterna att läsa tidningar från tex Sverige, men det var strängt förbjudet att ta med sig tidningarna och läsa dem enskilt någon annanstans. De enda tidningar som var undantagna från den här regeln var ”Norrskensflamman”, ”Morning Star” och liknande publikationer. Dessa fick läsas överallt och av alla.

Som utlänning (från Väst) kom jag att isoleras och detta gjorde naturligtvis mitt arbete svårt och mitt liv tidvis väldigt tungt. Under min tid i Greifswald förde jag, för att inte helt förlora perspektivet, en noggrann dagbok.

Den första dagboksanteckningen kommer här under pausträdet den 22.9.

Café Europa?

![Mak](/wp-content/mak.jpg @alignleft)Framför mig här på köksbordet har jag en helsides tidningsartikel som heter ”Café Europa?”. Den har kommit hit från vänner i Berlin. Tyvärr vet jag inte i vilken tidning artikeln publicerades (jag ska försöka ta reda på det). Författare till artikeln är holländaren Geert Mak och den handlar om hur långt vi har kvar innan vi når fram till ett verkligt gemensamt Europa. Under hela år 1999 reste Geert Mak kors och tvärs genom Europa på uppdrag av tidningen NRC/Handelsblad.

Så här skriver han i andra stycket, som handlar om Europa och tiden – i Europa finns enligt honom hela 1900-talet representerat, ja, på en del ställen har man till och med kommit en bra bit in på 2000-talet:

Es waren die letzten Monate des Jahrtausends und ich reiste im Auftrag meiner Zeitung, des NRC/Handelsblad, das ganze Jahr 1999 kreuz und quer durch Europa. Es war eine Reise durch die Zeit, denn in Europa werden alle Perioden des zwanzigsten Jahrhunderts noch irgendwo gelebt oder wiedererlebt. Auf den Fähren in Istanbul ist immer 1948. In Lissabon 1956. In der Gare de Lyon in Paris ist es 2020. In Budapest haben junge Männer die Gesichter unserer Väter.

I ett stycke lite längre fram i artikeln börjar Mak med frågan: ”Har vi européer en gemensam historia?” Han nämner sedan några årtal som åtminstone de flesta bildade européer är väl bekanta med, men sedan pekar han på hur olika man tolkar eller beskriver dessa tidpunkter och händelser på olika håll i Europa:

Haben wir Europäer eine gemeinsame Geschichte? Natürlich, und jeder Student kann die Stichworte und Daten herunterrasseln: Römisches Reich, Renaissance, Reformation, Aufklärung, 1914, 1945, 1989. Doch wie unterschiedlich sind die individuellen historischen Erfahrungen der Europäer, all das, was in unser Gedächtnis gemeißelt ist: In Danzig traf ich einen älteren Taxifahrer, der in seinem Leben viermal eine neue Sprache hatte lernen müssen; ich machte Bekanntschaft mit einem deutschen Ehepaar, das ausgebombt und anschließend endlos durch Osteuropa gehetzt war; ich besuchte eine baskische Familie, die Heiligabend in einen fürchterlichen Streit über den Spanischen Bürgerkrieg geraten war und die danach bis ans Lebensende geschwiegen hatte; in allen französischen, ungarischen und deutschen Dörfern fand ich Denkmäler aus dem Jahr 1919 voller toter Namen, lauter Menschen, die fünf Jahre zuvor noch die Tanzböden gefüllt hatten; gleichzeitig stieß ich auf die friedliche Sattheit der Niederländer, Dänen und Schweden, an denen der Sturm meistens vorübergegangen war.

Geert Mak beskriver det han kallar ”den gemensamma europeiska katastrofen”. Han sammanfattar 1900-talet genom att börja med ett slags anspelning på kunskapens träd för att sedan i tur och ordning räkna upp världskrigen, det kalla krigets tid, murens fall och den trots detta fortsatt svåra tiden i Öst- och Centraleuropa, medan Västeuropa var rikt och knappast såg hur östeuropéerna hade det:

Unsere gemeinsame Katastrophe kann man kurz zusammenfassen: Es gab, um 1900 herum, einen Baum und einen Apfel; alle aßen davon, es folgten zwei fürchterliche Kriege, die wir alle auf unsere je eigene Weise erlebten. Danach begannen für den Osten vier tote Jahrzehnte, während sich für den Westen doch noch der Himmel öffnete, ein Paradies aus Motorrollern, elektrischen Mixern, Autos und Fernsehen. Dann kam der Fall der Mauer, einer der festlichsten Momente in der Geschichte des zwanzigsten Jahrhunderts – doch für den Osten brachen erneut schwere Zeiten an, Jahre der erniedrigten Männer und verängstigten Frauen; gleichzeitig feierte der Westen den Boom der neunziger Jahre und bemerkte kaum, was in Mittel- und Osteuropa wirklich passierte. Nein, wir haben einander noch viel zu erzählen, Ost und West, und eigentlich müssen wir damit überhaupt erst anfangen.

”Nej, vi har mycket kvar att berätta för varandra, öst och väst, ja, egentligen har vi inte ens börjat.”

Europa har, till skillnad från USA, än så länge inte någon gemensam historia, fortsätter Mak. Han menar att idén med ett enat Europa först varit en dröm för en handfull idealister för att sedan övergå till att bli ett projekt för teknokrater, byråkrater och affärsmän. Han talar om kommunikationsproblem, och om att det ofta saknas möjligheter för ett levande europeiskt samtal:

Europa hat, im Gegensatz zu den Vereinigten Staaten, immer noch keine gemeinsame ”Geschichte”. Die Vereinigung Europas ist zu lange ein von idealistischen Pionieren entworfenes, technokratisches Projekt gewesen, das sich schon sehr bald Kaufleute, Bürokraten und einige begeisterte Politiker zu eigen gemacht haben. Jetzt, da sich die Union sowohl vergrößert als auch zu einer politischen Einheit vertieft, rächt sich der technokratische und bürokratische Charakter dieses Prozesses. Manche sprechen in diesem Zusammenhang von einem ”kommunikativen Defizit” Europas: vom Mangel an politischer Streitlust auf europäischem Niveau, die für eine lebendige Demokratie lebenswichtig ist. Das Fehlen einer gemeinsamen Sprache ist hierfür zweifellos ein Grund. Bedenklicher noch ist, dass sogar die Möglichkeit zu einem gemeinsamen Gespräch fehlt: Es gibt immer noch kein Europäisches Café, einen Ort, an dem die Europäer ihre Meinungen bilden können, wo Ideen geboren werden, Ansichten geprüft.

Européerna behöver mötesplatser – både bildligt och bokstavligt – där de kan utbyta tankar om till exempel kultur och politik, där de kan vädra ut sina frustrationer och missförstånd. En kulturell och demokratisk dialog européer emellan är en angelägenhet av allra största vikt:

Ohne solche Begegnungsstätten und Cafés hängt jede politische Entwicklung in der Luft, ohne eine permanente Diskussion bleibt Europa ein Wasserfall von Phrasen, der Form nach eine Demokratie, in Wirklichkeit aber ein ”grand ennui”, ein vollkommener Mangel an Geschichten, Diskussionen und öffentlichem Drama. ![Europa](/wp-content/9045011786.jpg @alignright)Das Fehlen dieser gemeinschaftlichen Lebenshaltung führt zu einer geistigen Trägheit, an der die gesamte Europäische Union letztendlich zugrunde gehen kann. Dies macht einen demokratischen und kulturellen Dialog in Europa – ich vermeide mit Absicht das Wort ”Einigung” – zu einer Frage von allerhöchster Dringlichkeit.

(Geert Mak har med utgångspunkt från sin långa resa också skrivit boken ”In Europa” – jag ska försöka få tag i den.)

Tillägg: Tidningsartikeln publicerades i tidskriften Europa.