Kategori: Platser

Ett av den ungerska adelssläkten Erdődys många slott finns i utkanten av den lilla staden Jastrebarsko. Söndagens utfärd med Vesna förde oss bland annat dit och ”vi” det var Eva, Miki och jag. Efter en kaffestund vid stadens huvudgata eller enda egentliga gata tog Vesna oss i bil till slottet. Miki hittade snabbt en bäck som han kunde släcka törsten i och vi människor tittade på.

En grupp unga idrottsmän gick högljudda ett stycke framför oss, men snart snabbade de på stegen och försvann utom syn- och hörhåll. Vid vår sida såg vi slottets höga gestalt resa sig ur grönskan. Slottet är från 1500-talets början och ser ut som en mycket realistisk fantasi om ett törnrosaslott.

Och det stod där tungt och lät sig villigt fotograferas.

När vi kom närmare såg vi att det trots sin skenbara robusthet håller på att ätas upp av tidens giriga käftar. Vi formulerade mumlande önskningar om pengar till snar renovering.

Vesna sa något om att det finns så många sådana här slott, men visst borde just detta bevaras. Parken runt om sträckte sig så långt ögat nådde och koltrastarna sjöng från träden.

Norr om Ljubljana någonstans, jag förstår aldrig riktigt hur vi kommer dit, står de två små kyrkorna Sveta Katerina och Sveti Jakob i ett landskap av saga och evighet. Vägen blir allt smalare och alltmer slingrande och till sist finns den inte alls. Här uppe såg Londi och jag för kanske åtta år sedan för fösta gången Slovenien utanför Ljubljana. Stigarna här förbinder mig både med Londis liv och Londis död. Här rullade hon sig gräset den första sommaren, här gick jag med Igor några få dagar efter hennes död längs stigen genom ett sepiafärgat fotografi av minnet av livet. De två punkterna är de yttersta i tillvaron, men här har jag också varit många andra gånger, nu senast i somras med Rudolf, Alex, Federico, Miki och Igor, en lycklig dag, då ingenting tyngde. Och nu i förrgår fick Christine för första gången se dessa marker och himlar. Igor förde oss först förbi en stigkorsning och upp på en mindre bergskam, som vi kunde se Sveti Jakob och alla de höga bergen, också Triglav, ifrån. Vi stod en stund och lät landskapet gå igenom oss. Fast Miki sysslade väl mer med marken och det som rörde sig där. Han är ju hund och han känner jorden på ett annat sätt än människor.

Från kammen gick vi sedan genom grönskan tillbaka längs stigen ner mot korsningen igen och där svängde vi mot en liten väg som tog oss i riktning mot den lilla vita kyrkan. I nerförsbacken där kände jag igen punkten för den sepiafärgade minnesbilden från veckan efter Londis död. Jag lät den vila.

Och vi trampade vidare utmed den lilla ljusa vägen och solen lyste på oss och vita molnkuddar seglade omkring på himlen. Världen var fullkomlig som den bara är just här.

Jag tillåter mig att backa lite från helgens händelser i Brežice för att i stället titta lite på platsen i ett försök att hitta dess ande. Till ingens förvåning så tittar jag mer på det lätt förfallna än på det nya eller till punkt och pricka välskötta och renoverade. Det kan man naturligtvis ha invändningar emot, men jag är i samma mån fri att inte bry mig om dem. Jag älskar de gamla husens sätt att vistas i landskapet, att bli ett med omgivningen.

Och träden betyder så mycket för mig, särskilt de där parkträden som lämnat sin skog och nu leker medspelare till hus och människor.

Jag funderar lite på om man kan se att vi är i Slovenien eller om detta lika gärna hade kunnat vara Kroatien. Är de här husens milda förfall på ett speciellt sätt slovenskt? Jag tycker det, men jag förstår också att det kan vara inbillningen som leder mina föreställningar här. Och jag låter gärna inbillningen vara min ledstjärna.

Fast slottet och vattentornet längst bort på den sista bilden är förstås så välkända att det inte finns någon plats för några fantasier. Här är vi på ett övertydligt sätt i Brežice. Och nog känns det som världens mitt.

Nu har jag tittat igenom bilderna jag tog på Mladinski center i Brežice under helgen som gick. Eftersom jag tycker att jag, åtminstone nödtorftigt, redan beskrivit programpunkterna och förloppen, så känner jag mig fri att visa ett par bilder som främst avbildar ”mellanrummen” eller ljusets och skuggornas växlingsspel över rummet både ute och inne. Jag låter dem föreställa bakgrundsstämningen i det som skedde på den här platsen. Och var och en som tittar kan välja vilka historier bilderna berättar – eller förtiger.

Mitt emellan Zagreb och Karlovac ligger den lilla staden Jastrebarsko mellan gröna kullar och åsar. Miki och jag for med Toma, Steph och hennes Muggs till en by på krönet av en av dessa åsar.

Vi skulle hälsa på Alisija och Krešo, gamla vänner till Steph. Tillsammans med dem lever också tre hundar och tio eller fjorton katter, minns inte. Vi fick det varmaste tänkbara mottagande och vi slog oss ner på deras terrass med blick över dalen och berget Japetić på andra sidan. Och maten kom ut på bordet, rätt efter rätt och vi drack öl och hemgjord rakija till och allt smakade härligt. Miki kände sig som hemma bland både människor och hundar.

Och det visade sig att Alisija känner Ivana på Famica i Našice, alltså att hon redan hade ett slags förbindelse med Miki och hon ringde snabbt till Ivana och berättade vem som var på besök. Lille gammelhunden Muggs från Kanada höll sig ganska stilla men var ändå med.

Och Miki gick från den ena till den andra och lät sig klias och klappas och dessemellan slank han ner i trädgården och snokade runt bland buskar och snår. Han är ju en bondgrabb och vet något om markerna.

Till sist gick vi alla ner i trädgården som består av en smal ganska brant backe ner mot dalens botten, en backe fylld med underbara fruktträd av många slag och någonstans mitt i stod två höga lilablommande doftande syrenbuskar. (Nej, jag hade lämnat kameran på terrassen.)

Och så blev det dags att bryta upp och vi tog farväl och gick sedan längs vägen mot bilen. Nu hade vi en annan dal i blickfånget under oss. Här skulle man bo, viskade den ljumma vinden i mitt öra…