Kategori: Platser

Vissa dagar tänker jag på det här med var jag ska bo ”sedan”. Trieste har glidit bortom synranden, kanske för alltid, kanske bara tillfälligt. Jag skulle vilja skaffa mig en lägenhet där Miki och jag kan bo. En bostad som är vår, inte för stor, inte för liten och gärna i ett område som detta, kanske just här någonstans, om jag kunde hitta något ledigt och inte alltför dyrt. Just nu undersöker jag de två liksom rundgående gatorna Kornatska och Brijunska. Atmosfären där känns vänlig och det är nära till allt jag känner väl och tycker om från livet här på Hvarska. Det får inte vara för slitet, eftersom jag inte är händig, men inte heller för sterilt välordnat, för det hanterar jag inte så bra själsligt. Det måste finnas ett slags ”hemjord” där jag eller vi ska bo. Husen måste andas och kanske ha lite skråmor och man ska kunna ana ett slags årsringar i dem. Och det ska finnas träd och buskar, gärna med ätbara frukter: valnötsträd, plommonträd och vinrankor.

Jag undersöker de här gatorna och husen för att förstå mig själv och vad jag tycker om, vad som skrämmer mig och vad som lockar mig. Och jag tänker också på årstiderna, så jag måste nog gå runt och nosa under minst ett år, innan jag kan veta. Fast skulle jag plötsligt finna ”det rätta”, så skulle jag nog veta, även om året inte har gått sitt varv.

Sedan Vesna och jag för några veckor sedan fick de dunkla trähusen i Turopolje på hjärnan, så dyker de gång på gång upp i verkligheten och igår fick Eva också uppleva dem. Vi valde att åka till Mraclin som är den allra märkligaste av byarna i området. Här är nog vartannat hus ett av dessa sagohus. De äldsta nu levande husen är kanske trehundra år gamla, men före dem fanns andra nu undergångna hus byggda på liknande sätt – utan spikar och skruvar – och i samma material – ek. Och fortfarande byggs och renoveras trähus i Mraclin.

Vädret var milt och mjukgrått och gav en lite drömsk och töcknig atmosfär åt husen i byn. Vi gick längs huvudgatan som egentligen är den enda gatan utom i det korta avsnittet alldeles i mitten nära kyrkan. När vi tittade in i det som man kanske skulle kunna kalla sidogatorna, så öppnade sig fält och ängar direkt bakom husen. Och grönskan flöt ut i ränder mot huvudgatan.

Vi gick förbi mitt favorithus, detta spökskepp med den dunkelt slutna balkongen. Hela husgestalten är inåtvänd och förtegen och verkar gömma mycket mer än den visar.

Miki gick och snokade och spanade efter katter och vi människor tog bilder och funderade kring husen och deras historia.

Många av dem är ännu bebodda eller verkar åtminstone möjliga att göra beboeliga igen, medan andra för länge sedan har lagt framtiden bakom sig och nu bara står där utlämnade åt tidens tänder och klor.

Nyss tänkte jag något om att städer blir olika beroende på i vems sällskap man besöker dem. Och visst är det så eller kan vara så, men när jag tittar på bilderna från dagens tur till Samobor, så ser jag att jag valt ut nästan exakt samma vinklar som när jag var där med Toma för en dryg månad sedan. Jaja, jag har väl en bestämd uppfattning om hur Samobor ser ut.

Dagen var mjuk och lite dimmigt mulen och luften var utan kyla. Vi gick längs potok Gradna som man ju gör när man är gäst i staden.

Och Miki slet sig gång på gång och hoppade upp på muren och hängde sedan i farliga ställningar ut över vattnet.

Vi gick över små broar som det finns många av och jag tog den klassiska bilden, där jag tycker att det ser ut som i Nova Ruda i Polen.

Vi gick förbi stadsmuseet med dess grundare, Ivica Sudnik, i lätt framåtbörd pose framför.

Och så vandrade vi vidare längs floden och såg åsnor och hästar och passerade sedan över både en och två broar och nådde så småningom en liten kyrka invid berget. Där stannade vi en stund och gick lite hit och dit under de vackra valven.

För att ni inte ska tro att vi fick gå hungriga kan jag berätta att vi under timmarna i Samobor åt både rudarska greblica (”gruvarbetarplåt”) och kremšnita. Samoborska kremšnita är som alla vet den bästa.

Arbetet har lagt mig i bojor, så idag blir det bara ett vykort med ett fåtal i hast ditrafsade skrifttecken. Det är en hälsning från sagans eller drömmens Bukarest. Nej, kroppsligen är jag inte här längre, men själen dröjer sig kvar, kan inte lämna staden vid floden Dâmbovița eller staden där jorden kröker sig åt andra hållet. Jag tror att det fattas en liten bit av jordradien just här i Bukarest. Den ligger som en blänkande benbit benvit i en av de många groparna som sväljer och sväljer. Och husen kryper in i sina växthöljen och stickar bara upp eller ut ett torn i det ögonblick då en uppmärksam vandrare kommer förbi.

Jag hör till den människotyp som har svårt att orientera sig både i rummet och tiden: jag har dåligt lokalsinne och svårt för att ”spänna upp” stora historiska sammanhang, att se de stora linjerna. Trots detta älskar jag att beskriva städer och andra platser och historien är för mig en underbar värld att undersöka. I Bukarest, som för mig är ett mysterium både som plats och som tid, fann jag – inte utan hjälp – ett mycket vänligt stämt mikrokosmos i en av de centrala delarnas bakfickor. Kanske säger jag rätt, om jag säger att denna bakficka befinner sig strax väster om den förtrollade Parcul Cișmigiu. Gatorna är ganska smala och husen trängs eller står åtskilda på ett oberäkneligt sätt – det är som om de rörde sig, särskilt i mörkret. Och alla är mycket olika sina grannar, men de liknar gärna andra som står – eller strövar omkring – någon helt annanstans. Många är lite slitna, men de ser ändå ut att vilja finnas för alltid. Här och där uppstår en förtätad känsla. Jag minns särskilt den stund då en mycket tjock och liksom bredbent spårvagn oväntat passerade genom en trång och egentligen stillsam liten gata. Jag stannade till och kände att jag var med om ett av de där ögonblicken som sedan stämplas in i minnet för resten av livet eller i alla fall för den del av livet som orkar hålla kvar minnen som inte är från barndomen. Kanske känner ni igen känslan.

Sedan eller möjligen dessförinnan kom jag till en korsning där tre ganska rundlagda hus med torn som hjälmar på huvudena stod och fixerade varandra och liksom skapade hemliga förbindelser, fast det fjärde huset störde balansen genom att vara för högt och dessutom barhuvat. Jag gissar att detta hus en gång tagit platsen från ett ”riktigt” hus och jag försökte att ignorera det. Och ni får nu bara se två av hjälmhusen.

Nå, jag går vidare eller rullar historien bakåt och stannar i ett annat gathörn och ser upp mot ett härligt hus, ja, lite bedagat, men med drömmens patina, underbar stuckatur och dekorativt järnsmide klätt i rostdräkt. Molnen håller sina händer över det.

Många av husen är mer eller mindre dolda bakom höga lummiga träd, täta buskagen och vildvinsrankor. Därinne på bakgårdarna föder en del av husen barn, som börjar sina liv som långbenta träkojor…