Det är mycket varmt långt in i natten och jag orkar inte prata om bilderna utan nöjer mig med att säga att interiören är från vår värdinnas entré eller ”inre pavlač” kanske man, med viss vidlyftighet, kan kalla det. Och Miki står tyvärr bakom mig på alla bilderna och är därmed osynlig för er.
Idag nådde vi resans hemliga sidomål, det egentliga är ju, som många av er nog anar, Zagreb. Efter en god natts sömn på Wiendl gick vi in mot stadens centrum och vidare över den lilla bron Eiserner Steg och till ön Oberer Wöhrd, där vi sedan fortsatte ett stycke utmed vattnet tills vi fann en mor med sin baby på en bänk under ett träd. Jag frågade henne efter den märkliga allén som Eva ville att vi skulle uppsöka och följa. Kvinnan gav oss med låg röst anvisningar och så gick vi till öns andra sida, där vi med blicken över Donaus vatten svängde in på den märkliga allén av uråldriga jättelika popplar.
Vi gick längs den stenlagda stigen och Miki fick då och då springa lös.
Och vi gick vidare och vidare längs den slingrande vägen som kanske bara låtsades slingra.
Efter upplevelserna i allén gick vi tillbaka – nu i stekande sol – över Eiserner Steg och in bland stadens vackra gamla byggnader, som jag nu inte nämner vid namn. Vi drack kaffe på en hög terrass under lindar, där det fläktade lite lätt.
Sedan fortsatte vi vår stadsvandring i långa svepande öglor, då och då helt nära den stora floden..
De flesta av dagarna här har gått och jag vänder blicken bakåt och väljer några bilder från den här tiden i staden där så mycket betydelsefullt i mitt liv en gång utspelade sig. I bakgrunden läser eller läste jag E.T.A. Hoffmanns Rat Krespel och vet nu att Krespel inte är galen, utan att det som gör att man tror att han är det, är att han inte har något lock över huvudet som vi andra. Ja. Solen har skinit, regn har fallit, många kvällar har varit varma, men den här är kall. Och detta är bilderna jag alldeles nyss valde ut:
Här ser ni en vinkel av huset i Pilhagen där märkliga äventyr utspelade sig när jag var nio eller tio. Det var här Lissen bodde, han som drunknade när han skulle rädda sin vän. ”Han gav sitt liv för sin kamrat”, stod det i Hallands Nyheter dagen efter.
Och detta är Brännvinsparken som jag bara vill visa. Än doftar lindarna där, två månader efter dem i Zagreb.
En kväll under den varma tiden gick Miki och jag hem i det här ljuset längs Österlånggatan. Här har jag gått så många gånger.
Vallgraven eller ett hörn av den vill jag också visa. Lasse och jag pratade nyss om hur vi åkte skridskor här för så och så många decennier sedan och att vattnet nog måste vara sött. Bakom syns kallbadhuset.
Och här ser ni också kallbadhuset och bakom eller bortom det syns Europafärjan som snart inte längre kommer att befara dessa vatten – på grund av någon kommunal dumhet eller pengar eller båda i kombination.
Så var det dags för årets första bad i Bundek, min närmaste korvsjö. Ja, Bundek är en avknoppning av en Sava-meander, men det vet ni ju till leda. Ja, och varför ett så sent ”första bad”? Jag har väl inte hunnit och egentligen är det för varmt att ta sig dit nu, men imorse kom jag iväg ganska snart efter Mikis och min morgonrunda och vår sittning på Simpas terrass. Och nej, Miki följde inte med, för varmt, åtminstone för hemvägen. Han skulle ha lagt sig i viloställning ett oändligt antal gånger längs nasip och han är ganska tung att bära, så nej.
Jag tog spårvagnen – med byte vid Držićeva – till Most mladosti och gick sedan åt motsatta hållet mot det man går åt när man ska till Hrelić. Solen stod redan högt, det hade inte gått att stoppa den, men lite grann fläktade det på den vita vägen längs nasip.
Det var nästan folktomt, bara någon cyklist och en svettig löpare kom förbi, och jag fäste blicken på Medvednica i fjärran och lät benen ta mig dit jag skulle. När jag närmade mig sjön hörde jag ett sorl av ungdomliga röster. Det är visst något slags idrottsdag idag och jag såg många unga löpare i färgglada dräkter. De flesta höll sig klokt nog i skuggan under de höga träden, popplar och andra.
När jag kom fram till sjön stannade jag till för att ta den obligatoriska bilden med trädet, himlen och vattnet. Upprepningens stillsamma glädje. Ja, och sedan letade jag reda på min plats och ganska snart var jag i vattnet. En del säger att det inte är rent. Inte vet jag, men det beror kanske på vad man menar med rent. Det bor många fiskar i vattnet. Ibland hoppar de plötsligt rakt upp ur vattnet så att det stänker kraftigt, men de flesta jag träffade på strök sig intill benen som undervattniska kelgrisar varje gång jag klev i eller upp.
Äntligen Babylon igen! Vi har intagit vår nya bar Vespa, annars var allt som vanligt och väldigt bra. Miki och jag vid kameran och Josip kom lite senare. Skål!
