Kategori: Platser

En av mina Sarajevo-dagar var Merima och jag och lille Benjamin på Nationalmuseum. Vi började med att titta på stećci utanför museets ingång. Merima visade mig att texten på åtminstone den ena av de här stenarna är på bosančica, en gammal bosnisk skriftvariant som har likheter med den kyrilliska skriften.

Stećci är gravstenar eller minnesstenar av annat slag, man är inte helt säker på sammanhangen. Jag hade hört talas om dessa stenar tidigare och även sett modeller av sådana på en utställning i Zagreb en gång och jag är ett slags stećak-fantast, om det finns något sådant. Jag mindes att dessa stenar kanske härstammar från bogumilerna som var en kristen rörelse på Balkan under medeltiden. Asketism, en mild form av asketism, om jag förstått det rätt, och ett avståndstagande från kyrkliga hierarkier hörde till rörelsens utmärkande drag. Ett annat drag var dualismen, detta att materian är ond och anden är god. Den sista saken i uppräkningen förvånar mig egentligen, för det här med att materian skulle vara ond passar inte helt till den milda (!) asketismen och inte heller till det antihierarkiska, inte i min föreställningsvärld i alla fall. Men de mjukt formade stenarna och detta med mildheten ger mig en känsla av vad Bosnien – djupt under alla yttre försök till deformationer – verkligen är.

Nå, vi gick uppför trappan – inte så lätt med barnvagnen – och in i den arkeologiska avdelningen. Här inne finns romerska lämningar, stećci och annat. Jag väljer ett romerskt gravmonument över en trettonårig pojke. Se på ansiktena! Och lägg märke till svastikorna.

När Benjamin tröttnat och Merima och jag hunnit se ganska mycket, gick vi ut i den botaniska trädgården som finns instucken mellan museets olika byggnader.

Också här finns det stećci och under granarna får de ett särskilt uttryck. Merima och jag drack kaffe från en automat och Benjamin fick något att tugga på och en förbipasserande man tog en bild på vår trio. När vi kom in på andra sidan av parken besökte vi en separatutställning med turkiska pilbågar från olika tider. Texterna på väggarna var på bosniska och turkiska och Merima sa att hon absolut ville visa detta för sin dotter Ema.

Till sist eller till näst sist gick vi uppför trapporna till den etnografiska delen och där gick vi från rum till rum som visade miljöer från den ottomanska tiden och jag lärde mig att de små låga borden heter ”sofra”. Och på det viset fick jag veta vad namnet på en kedja (kanske är det inte en hel kedja, jag vet bara två) av bosniska restauranger i Zagreb betyder.

Jag går omkring i Baščaršija och iakttar byggnaderna och gatulivet bland dem. Är det möjligt att jag ser fler kvinnor i svarta fotsida dräkter med bara en smal glugg för ögonen? Det är möjligt. På nytt hör jag om de stora investeringarna från Saudiarabien, Förenade Arabemiraten med flera andra länder från de trakterna. De köper allt med sina penningmassor: källor, trädgårdar, parker, byggnader och kvarter. Bosnierna och särskilt då bosniakerna står trängda mellan denna ”invasion” som dränker landets traditioner och trycket från Republika Srpska som ännu sitter på utrotningsläger och massakerplatser som Omarska och Srebrenica. Nej, egentligen vill jag inte alls tala om politik, men jag kan inte lämna detta osagt innan jag visar bilder från denna vackra stadsdel, där en gång linjerna från de olika kulturerna, religionerna och traditionerna löpte alldeles särskilt tätt och fantasifullt rikt.

Bilder från Baščaršija och från Nationalbiblioteket strax intill:

Då och då under mina vandringar på Medvednica genom åren här har jag på avstånd sett borgen Medvedgrads silhuett, men det var först idag jag kom dit. Vesna och jag hade sedan en tid haft en plan att gå dit upp och trots att den här dagen började med regn och gråhet gav vi oss av. Vi tog bilen upp till Šestine och började knata uppåt. Inom kort upphörde regnet och vädret blev vänligare. Vi följde en mjuk stig under träden, rätt mycket bok, tror jag, och vi tittade lite efter vrganj (karljohan), men egentligen inte på allvar. Vi talade om att vi tittade.

Det är ingen lång vandring från Šestine till Medvedgrad, så efter en dryg timme såg vi redan borgens murar alldeles ovanför oss. Det är nog den kortaste vandringen jag gjort i de här bergen, väldigt passande dagen efter en lång kväll på Simpa.

Borgen Medvedgrad (Björnborgen) byggdes på 1200-talet och förstördes på 1500-talet av två jordbävningar och under de mellanliggande århundradena intogs den aldrig av några fiender, så minns jag i alla fall att Vesna sa.

När vi nådde ingången insåg vi att det pågick något slags medeltidsfestlighet just denna dag. Det vimlade av utklädda människor.

Vi klättrade upp i det höga tornet och därifrån såg vi en glimt ur ett skådespel på borggården nedanför oss. En man föll omkull på stenläggningen och några ögonblick var vi inte säkra på om detta var verklighet eller teater.

Från tornets översta del hade vi utsikt över hela borgen, över bergen och över staden under oss. Nej, jag visar inte staden för det var lite disigt åt det hållet.

Vesna berättade att borgen restaurerats under Tuđman-tiden och att det då också inrättats en minnesplats för offren i ”det fosterländska kriget”. Restaureringen slutfördes aldrig och mycket av det nya vittrar nu lika mycket som det gamla.

I bottenvåningen av tornet finns det montrar utan något i och putsen flagnar och trappor slutar abrupt, men utsikten uppifrån är hisnande. Som avslutning åt vi en härlig bönsoppa i borgsalen.

Stadsparken (Városliget) i Budapest är en egen värld, en grön värld med många märkligheter, betesmarker för fantasin och nyfikenheten. Mest speciell är kanske den där taggiga grindvakten:
Vajdahunyad vára, ett transylvanskt slott på promenad i parken. Ja, vem vill inte ha ett sådant slott inom räckhåll? Så till tusenårsjubiléet (1896) av Árpáds ungerska rike byggdes denna sagoborg, delvis som en avbild av en av Transsylvaniens vildaste borgar. Se här och hisna, förfäras och njut!

Och för att ni verkligen ska inse att denna stadspark har en rikedom av färger i sin palett vill jag här snabbt föra er från Transsylvanien till ett av dessa underbara lustbad som befolkar staden: Széchenyi gyógyfürdő. Nej, Gabriella och jag badade inte för jag tyckte – ourbant – att det var för mycket folk, men visst hade vi kunnat. Och kanske ångrar jag mig.

Så, nu fortsätter turen genom Budapest under den här opålitliga guidens ledning. Jag litar på er.

Budapest är en mycket stadsmässig stad med ett överflöd av pampiga storslagna byggnader och vyer och staden och den breda floden samlever på ett ovanligt harmoniskt sätt, inte minst genom alla de vackra broarna. Många byggnader är från det förra sekelskiftet, just så gamla att de inte känns för nya och ändå i många fall helt oslitna. Här finns vidsträckta torg och breda avenyer. En av dem är Andrássy út, en mäktig paradgata, men vissa sträckor av denna aveny är ändå så där underligt intima och trädinhöljda att jag genast kastades tillbaka in i Szabadkas (Suboticas) lummiga ”tunnelalléer”. I Ungern verkar de flesta träden bo vid städernas gator. (Ja, jag vet att Subotica inte ligger i Ungern och det är sant att jag inte känner till de ungerska skogarna. Jag talar här utifrån min ”Wissensstand” och vem gör inte det?)

En av de mest iögonenfallande byggnaderna är parlamentet, som ligger tätt invid Donau på Pest-sidan. Byggnaden är lite drygt hundra år och arkitekten som står bakom den är, läser jag nu, Imre Steindl. Jag läser också – utan förvåning – att det är Ungerns största byggnad. Första gången jag såg parlamentet var i mörkret uppifrån Budaslottets höjder. Det lyste och prunkade och speglade sig i mattguld i floden. En vykortsvy av svårslagbart slag.

Någon dag senare gick Gabriella och jag längs Donau från Lánchíd (Kedjebron) mot parlamentet. Solen stekte och ljuset flimrade och jag fångade ett hörn av byggnaden tillsammans med en flodvinkel med min mobil.

Till höger om mig på Kossuth tér fick jag med getögat syn på en märklig liksom högt flygande ryttarstaty, oljigt svart. Sadeltäcket och hästens svans vajade rytmiskt i den blå luften. Gabriella berättade att den som red däruppe var gróf Andrássy Gyula (greve Gyula Andrássy), som var premiärminister under ”den stora kompromissen” med Österrike. Statyn stod där till 1907 och återplacerades 2015. Det är därför den flyger, tänkte jag. Och något otydligt om en ”oljad blixt” for genom nästa tanke.

Och så stod vi inför parlamentets höga väggar och såg upp i vimlet av spetsiga tinnar och torn.