Kategori: Platser

Första kvällen i Budapest tog Gabriella mig upp till höjden där Budaslottet (Budai Vár) ligger. Vi gick omkring i det varma mörkret och där uppe stötte vi på en byggnad som bär namnet Fiskarbastionen, Halászbástya – ”hal” är förresten ”fisk” och det känns onekligen väldigt halt och fiskigt. Det är lätt att se att alltsammans är ganska nybyggt, lite över hundra år är det väl, men på något arketypiskt sätt liksom äldre än historien. Eller: världen har aldrig varit så gammal som nu.

Tornens form verkade vilja återge något från sagan eller från avlägsna platser och stenens släta vithet var något att röra vid. De fantasifullt svängda trapporna såg ut att föra till lockande gömställen. Ett sagoslott för barn och lyckligt ovetande.

Och ovanför denna ljusmörkt magiska bastion gick det underligt nog att fånga stjärnorna på bild, eller var stjärnorna uppnålade på himlapällen just där och då? Ett slags obekymrat skruvad Karlavagn lyfter mellan tornen för den som vill se.

Allra märkligast tedde sig statyn av Sankt Stefan (Szent István), denne mer än tusenårige kung (ungefär som Tomislav här), så ny och så helt utanför tiden. Månen, glorians förgyllning och sagotornet spelade en obekymrad treklang på natthimlen för barn och andra som tar leken på djupare allvar än allvaret. Symboler är människans försök att slingra sig ur tidens grepp.

Novi Sad förblev trots två övernattningar där ett slags ”terra incognita” för mig och kanske för Gabriella också, särskilt om man jämför med hur nära vi kom både Subotica och Palić. Från vår ”ungerska” stadsdel Telep var det alltid långt både till centrum och till fästningen Petrovaradin eller så verkade det så för att det finns så mycket tomrum i form av likformade hyreshus och breda raka gator däremellan. Den fantasikarga rakheten förstärkte avståndskänslan och jag tänker ibland att jag inte alls varit där, att vi aldrig kom fram till de centrala delarna, att vi hela tiden rutschade tillbaka mot periferierna. Och nu har jag alltså tänkt skriva något om denna stad, dumdristigt företag, så jag smiter åt sidan och plockar in några möjligen lite underligt hopkomna rader om stadens namn från tyskspråkiga wikipedia:

Am 1. Januar 1748 verlieh Kaiserin Maria Theresia der Stadt die Rechte einer „königlichen Freistadt“ (libera regia civitas) und nannte sie (latein.) „Neoplanta“. („Nominentur Neoplanta“, nennen wir es fortan Neoplanta), ungarisch: Új-Vidégh, deutsch: Ney-Satz, serbisch: Novi Sad, bulgarisch: Mlada Loza.

Så. En kväll svingade vi oss upp på en stor bullrande buss och vaggade in mot centrum. Vi steg av där man rått oss, även om det inte såg särskilt lovande ut, och så började vi gå med några torn som vägledning och efter ett tag blev det mer stadsaktigt på det där behagliga sättet, ni vet. Plötsligt fanns det också gränder och prång att vända sin nyfikenhet mot.

Vi kom förbi den mäktiga synagogan och Gabriella sa något om att det en gång måste ha levt många judar här om man byggt en så stor synagoga. Nu är nog judarna väldigt få och jag läste någonstans att byggnaden främst används som konserthus.

Och så var vi framme i det som väl skulle kunna kallas stadens inre och vi följde en gata som ledde fram till den romersk-katolska katedralens eller Mariakyrkans torn.

Kvällen var ljum och byggnaderna runt torget framför Mariakyrkan var belysta på ett liknande sätt som de små bodarna där man sålde korv och kakor och rakija. Folk satt vi små bord och åt och drack olika småsaker.

Nej, staden glider mig ur händerna och jag blir på nytt osäker på om jag verkligen varit där. Någon annan får berätta vad Novi Sad verkligen är.

Novi Sad är huvudstad i provinsen Vojvodina och har lite över 200 000 invånare. Det var inte helt lätt att få grepp om staden, dels eftersom vi bodde lite avsides i Telep, dels för att vi inte var i staden mer än en seneftermiddag, två kvällar och en morgon. Ofta kom vi att befinna oss vid stora trista trafikleder eller på stånkande gamla bussar. Allt verkade så långt från allt och Donau eller Dunav så obegripligt mäktig och liksom krökande sig genom både rum och tid.

Den där enda eftermiddagen hoppade vi efter en stunds ihärdigt travande längs en ändlös bullrig boulevard upp på en buss som tog oss över en enorm bro till fästningen Petrovaradin på andra sidan Donau. Vi hamnade vid fästningens fötter lite bakom på något sätt, kanske steg vi av en hållplats för sent, men vi tog snart igen de förlorade metrarna och så började klättringen uppåt i solgasset. Lite svettiga nådde vi ett slags promenad uppe på murkrönet och vi gick ett halvt varv innan vi satte oss på ett av kaféerna längs muren som avgränsar promenaden från stupet ner mot floden. Med servitrisen trasslade vi sedan in oss i ett språkligt äventyr med ordet ”tusen” som heter ”tisuća” på kroatiska och ”hiljada” på serbiska. Och så berättade Gabriella för mig om hur misslynt och liksom förorättat de ungerska aristokraterna någon gång på 1800-talet (eller när det var) tagit emot beskedet om att ungerskan var närmast släkt med finskan bland Europas språk. Vi skrattade lite åt händelsen eller vad man ska kalla det och den verkade med ens väldigt nära. Och jag tog en bild på fästningsmuren framför oss och när jag tittade på den sedan fick jag ett slags svindel och en rad ur Andrzej Stasiuks beskrivning av en plats i Moldavien lösgjorde sig ur minnenas dunkel:

Ett ursprungligt land. En ofärdig skiss eller första idé till hur jorden skulle se ut, en abstraktion nästan, en syntes av de enklaste former. Ett lodrätt stup, en dalbotten platt som en bordsskiva och en långsam flod som sökte sig fram bland de tektoniska lagren. Precis som för hundratusen år sedan.

Fast nu överdriver jag väl.

I Novi Sad bodde vi i den ungerska stadsdelen Telep. Ja, kanske är den inte så helt ungersk längre, men namnet och historien är ungerska. ”Telep” är ”Siedlung” på tyska eller ”naselje” på kroatiska – på svenska hittar jag inget perfekt ord nu. Där bodde Gabriella och jag i alla fall i studenthemmet ”Európa Kollégium" på adressen Ćirila i Metodija. Hemmet har kommit till ganska nyligen genom ett ungerskt-serbiskt samarbete och är främst till för ungersktalade studenter från Vojvodina. Jag hörde inget annat språk än ungerska inom byggnadens väggar – utom när jag själv talade engelska eller kroatiska och fick svar på engelska och serbiska.

Byggnaden påminde om ett slott och allt var mycket välordnat därinne och utanför var det välordnat på det sättet att allt var omgivet av höga nymålade staket och stängda grindar. Lite overkligt ser det ut och kontrasten mot den omgivande bebyggelsen är skarp. Låga, lite lantliga hus med den där speciella ungerska eller vojvodinska låglandscharmen smög omkring utanför de höga stängslen till vårt mäktiga slott.

Det är en varm dag och himlen är lite lätt beslöjad. Nyss gick jag – kommen lite på avvägar – i det där lite oregelbundna och slitna kvarteret mellan busstationen och Vukovarska. Här gick jag ofta med Londi, särskilt under de första åren. Nu korsar jag bara kvarteret någon sällsynt gång och då oftast i mörkret, när spårvagnarna slutat gå och jag dröjt mig kvar i stan lite för länge.

Jag gick mest i skuggan och det slog mig att jag måste ha bott rätt länge här för gång på gång såg jag förändringar och nyheter, oftast ganska små visserligen, men ändå förändringar, människornas försök att stärka och skydda husen mot tidens tand. Nu riktade väl jag knappast kameran mot nyheterna, fast någon slank kanske med. Jag har alltid haft en svaghet för det förflutna, för för mig förstärker det förflutna nuet och ger det en djupare klangbotten. Framtiden säger ingenting och är mer som ett hål.

Möjligen är de lilafärgade järnpiggarna överst på staketet något nytt. Järnpiggar för trygghet i en otrygg tid, kommer jag på mig med att ha tänkt. Det är svårt att tukta tankeflödet i huvudet.

Det smuliga rosa huset på hörnan är ett av Londis och mina hus. Här stannade vi ofta, det fanns/finns mycket att lukta på och att beskåda. Jag slog emot en vass kant av ensamhet när jag nu gick förbi.

Rosorna har redan blommat länge, men från en trädgård vid Menčetićeva lutade sig en sådan prunkande prakt ner över mig att jag måste dra djupt efter andan. På en husvägg strax intill hittade jag sedan en plakett, där det stod att Šiško Menčetić var en skald som levde 1457 till 1527.