Kategori: Platser

Farmica är en fristad för övergivna hundar och katter. Hemmet har skapats av en handfull idealistiska människor, de flesta unga, i den lilla staden Našice i hjärtat av Slavonien. Härifrån kom Miki till mig någon gång i februari och i förrgår var vi där på besök. Även om det kanske är lätt att tänka sig att sådana platser kan vara skrämmande för en hund som levt där, så visade Miki stort förtroende både för människorna och platsen. Hans glada sätt att springa omkring där och hälsa på alla han kom åt var ett klart bevis på hur väl allting sköts, hur mycket de här människorna bryr sig om hundarna. Nästan allt bygger på frivilligt arbete och på gåvor från folk i omgivningen, mycket lite kommer från kommunen eller andra myndigheter. Hundarna bor i större eller mindre burar eller kättar, några i en husvagn, men flera gånger om dagen släpps de ut i grupper beroende på vilka som kommer överens med vilka och får springa fritt. Det hela är ett mycket känsligt spel som kräver att människorna verkligen känner djuren och förstår vem som kan vara med vem. Och alla hundarna här blir kliade och klappade om och om igen av den ena och den andra. Det är mycket kärlek och ömhet i allt, även om handlaget ofta måste vara mycket fast. Samtidigt letar man efter hem åt dem alla, vilket inte är lätt, särskilt inte för de där typiska svartkrulliga kroatiska fårhundsblandningarna, som alla i trakten har sett i hundratals versioner genom åren. Miki var det till exempel ingen som frågade efter innan jag en dag fick syn på honom på en bild på Farmicas facebooksida. Ivana, hon som initierade det hel för några år sedan, sa att hon kommer från Vukovar och när staden förstördes under kriget och familjen tvingades fly, fick de inte med sig hunden. Detta minne följer henne sedan dess och därför vill hon nu hjälpa hundar hon kan.

Men den här dagen var stämningen glad och grillen var i gång och vi åt och pratade och skrattade i timmar under soltaket och allt emellanåt släpptes en ny hundgrupp ut i gräset och bland buskarna och de lekte och bollarna flög och några badade i baljan.

Under samtalen fick jag veta att de inte får behålla platsen, där Farmica befinner sig nu och att den nya marken som de hoppas kunna köpa eller arrendera (minns inte vilket nu) kostar en massa och att allt hänger på en ganska skör tråd, men ingen ger upp och pengar flyter in men ännu räcker det inte på långt när och sedan kommer ju maten och veterinären och transporterna alltid att kosta. Så varje dag är full av kamp och hårt arbete, men kärleken till djuren är så stor att jag tror att den kan förflytta berg. Och glädjen i samvaron mellan människor och djur går inte att ta miste på. Det här är en plats av mod och tålamod och hjältemod.

Igår sparade jag slutdelen av den lilla resan genom ett hörn av Zagorje, men nu vill jag visa er några bilder från seneftermiddagen och kvällen i den lilla staden Klanjec. Det var bara Toma, Zrinka (vars svärmor vi besökte i byn Donji Zbilj, som ni kanske minns) och jag och hundarna Miki och Muggs som tog den vägen. De andra åkte till Kumrovec. Nå, efter en färd längs slingrande vägar nådde vi fram, steg ur bilen någonstans i den lilla stadens diskreta mitt och riktade blickarna först uppåt mot det stora ljusa franciskanerklostet. Toma funderade lite över varför munkarna inte tog vara på äpplena, varför det låg så mycket fallfrukt under träden vid klosterväggen.

Sedan vände vi oss nedåt mot museet som inrymmer skulpturer av stadens son Antun Augustinčić (1900-1979). Och efter det gick vi runt bland skulpturerna i den omgivande parken.

Vi gick runt ganska länge och jag tog många bilder, men visar bara en och säger lite hemlighetsfullt att Klanjec väntar på er. Då kan ni se med egna ögon.

Sedan gick vi uppåt längs huvudvägen och pekade på de olika husen och undrade över deras ålder och över Zagorjes småstäder i historien. Toma sa något om att det funnits en repfabrik i Klanjec, eller minns jag fel nu?

Vi kom förbi ett hus med en underbart lummig balkong och så utspann sig ett litet samtal om denna lummighet och vilket växtslag det gröna var av.

Zrinka tröttnade efter en stund och började gå neråt, men Toma och jag fortsatte uppåt och hundarna med oss och efter en stund nådde vi utkanten på höjden. Jag tog några bilder där uppifrån och vi begrundade utsiktens skönhet.

Sakta gick vi neråt igen och nådde så småningom en bar av det slag som Toma kallar ”birtija”. Där satt Zrinka med en öl och varken väntade eller inte väntade på oss. Vi tog också in eller ut varsin öl.

Igår eftermiddag gjorde Alex, Miki och jag en utflykt med Nilla till det halländska inlandet. Ett av de bästa ögonblicken upplevde vi på terrassen bakom Ästads vineri med varsitt glas härlig äppeldryck gjord på ingenting annat än äpplen. Vi satt i skuggan och spanade ut över markerna. Landet var torrt som nästan överallt annars här nu, men vattnet i dammarna blänkte uppfriskande. Vad finns det egentligen i de där dammarna? undrade vi.

Efteråt gick vi längs en slingrande väg ner genom hagarna ner till Byasjön, där vi hittade en helt egen plats. Där slog vi oss ner under några timmar som kom att förklädas till en oändlighet. Vattnet i sjön var behagligt varmt utom på den plats, där vattnet från dammarna mynnade ut. Där var det behagligt kallt och Miki valde det stället till att släcka törsten och svalka tassarna.

Vad vi gjorde går inte att säga med bestämdhet, men ungefär så här var det nog: Vi simmade, låg och gungade på bryggorna, vadade utmed stränderna, satt under träden…

När eftermiddagen vände mot kväll plockade vi ihop våra saker och vandrade tillbaka uppåt längs den lilla vägen. Länge stod vi sedan och lät blickarna leta sig ner emot sjön igen.

Plötsligt befinner jag mig i en storm av händelser och förebud om det kommande. Det nyss förflutna glider mig nästan ur händerna, men jag vill i alla fall snabbt, innan de försvinner ur sinnet och minnet, visa några bilder från den underbara högplatån Velika Planina som breder ut sig i norra delen av det centrala Slovenien. Vi for dit på vindlande vägar Igor, tre fransyskor, Miki och jag, kanske åkte vi runt hela bergsområdet innan vi slutligen ställde av bilen och började vandringen uppåt. Efter ett tag nådde vi höjderna, vi gick bland bergskor med kalvar och vi gick förbi som grönögda vattendrag och bergen höjde sig mjukt, inget högre än det andra och nu sviker mig rösten och jag ger ordet till de vänligt böljande höjderna.

Och för att ingen ska sakna en ”Gastgeber des Bildes” så visar jag Miki där han går genom gräset bredvid Igor.

Då och då lockas jag att skriva samma sak som jag skrivit tidigare, möjligen i en något förskjuten tonart. Det är kanske ett tecken på att jag fortsätter att vara jag. Och de flesta av er följer mig inte alls lika noga som jag följer mig själv, så de här upprepningarna märks bara av de allra innersta kännarna och de förstår, tro mig, de vet att upprepningen är det som gör livet till en sång. Så nu vill jag sjunga för er om Trieste och havet, ännu en gång, som vågorna mot kajerna och pirarna. Trieste är inte bara en stad vid havet utan det är en stad med och i havet och havet är i Trieste. Tänk bara på hur djupt in Canal Grande sträcker sin arm, till Piazza Ponterosso och den mäktiga San Spiridone och längre.

Men låt oss nu luta oss ut över havet vid Salone degli Incanti (Vecchia Pescheria) och dess obegripliga klockstapel. Det här var ju en fiskmarknad innan det blev till en elegant och linjeren plats för utställningar av gigantiska mått kanske för jättar. Varför denna klockstapel? Eller nej, den står bra där och den klär havsytan under sig eller tvärtom havsytan klär den som en sidenschal som tillfälligt glidit ner.

Vi släntrar ett stycke längs kajerna i riktning mot Canal Grande. När vi har passerat Molo dei Bersaglieri är vi strax vid ”Il monumento dei Bersaglieri e delle Ragazze di Trieste” med sina gestalter och sina vita trappsteg ner i havet. När jag går nerför dem får jag ofta svindel och känner mig som om jag gick uppochner, huvudet under vattnet, kanske i Vineta, och fötterna i himlens lägsta skikt, alldeles intill havsytan. Ja, ni får pröva.

Till sist går vi ut på Molo Audace, där så många bilder tagits, så många filmer spelats in och så många berättelser fötts och ändå kommer aldrig någon av alla dessa hungriga att kunna ta det allra minsta från denna pir, detta torg över havet som gör Trieste till en stad som svävar och svävar och hotar att slita sig och ge sig av men alltid stannar för jordmagnetismen drar så djupt och starkt just här.