Kategori: Platser

En dag denna sommar kom jag till den lilla staden Kastav som ligger ungefär en mil nordväst om Rijeka. Ett annat sätt att beskriva stadens läge är att säga att den ligger ovanför Rijeka och att den har en magnifik utsikt över Kvarnerbukten. Mina reskamrater var Vesna och Miki och det var Vesna som ledde expeditionen. Staden har rötter i medeltiden och kanske ännu djupare bakåt i tiden och stämningen i den påminner något om den i en del italienska städer i närheten och historiskt har det funnits en stark italiensk komponent här, men den har också varit del i habsburgarnas välde.

När vi kom dit blev jag genast tagen av de smala gatorna och gränderna, de låga valven och den vida utblicken över havet. Jag vet inte hur något så avgörande kan gå så snabbt, men efter att vi gått runt där kanske i en halvtimme kom tanken: Här vill jag bo. Jag tittade på husen som om jag direkt på stubben ville hitta en lägenhet. Sedan undersökte vi bussförbindelserna med Rijeka och de visade sig vara tillräckligt täta för att inte bli till något hinder. Nästa steg är att jag ska åka dit till vintern för att se hur livet ser ut under den kalla årstiden. Jag vet inte riktigt hur möjligt det är men jag vet att det är värt att undersöka allt mycket noga. Drömmar är inte bara något man drömmer utan också något man bygger.

Blick ut över Kvarnerbukten med ön Cres eller är det Krk?

Ett särskilt intryck på mig gjorde stadens loggia och på en liten mässingsskylt läste jag att den uppfördes 1571 och att den länge användes för offentliga evenemang och möten och att den när den byggdes var den enda betydelsefulla byggnaden utanför stadens murar.

Och Miki förstod sig också på den.

Det är något visst med platser som ligger avsides men ändå inte. Hreljin är en sådan plats, som liksom låtsas att den ligger avsides. Det är en by på bergssluttningen innanför och ovanför Bakar. När jag sa till en vän att jag varit Hreljin, tittade han undrande på mig och frågade: Vad gjorde du där? Jag drack kaffe, svarade jag. Och bortsett från den lilla promenaden med Miki på kort koppel längs den slingriga och stötvis hårt trafikerade huvudgatan som också är sett slags genomfartsled, så var det väl det jag gjorde där. Och ändå stannade något i minnet. Kanske var det utblickarna mot havet och bergen som båda verkade lika avlägsna, kanske var det själva det omöjliga i byns sätt att vara, liksom bortsprungen, uppklättrad och genomsusad. Om historien vet jag bara att orten en gång var större och märkvärdigare och att ätten Frankopan hade ett finger med i spelet som på så många andra platser här omkring.

Jag tog några bilder som på ett lustigt sätt verkade vilja visa att här bara bor bilar, särskilt en viss silvergrå bor här mycket envist och accentuerat. Och ändå var det behagligt att dricka kaffe i skuggan av de höga träden – kanske var det kastanjer, jag är inte helt säker – strax intill den gula kyrkan. Det var nästan inga andra där än vi och Miki drack ju inte kaffe utan han fixerade ihärdigt en vacker trefärgad katt som låg och lurade vid en av trädstammarna.

Vilka – förutom bilarna – bor här? Och är människorna lyckliga, likgiltiga eller olyckliga här? Eller vad ska jag undra?

Bakar betyder koppar, men staden Bakars namn har nog inget med koppar att göra. Bakar är en stad vid Adriatiska havet som är nästan helt utan turism. Oljeraffinaderierna i viken talar ett annat språk än turistiskan. Och de andra industrierna och de mörka vattnet också. Bakar verkar ligga så djupt att man kan tro att staden befinner sig på botten av en krater eller på ett annat och mörkare klot än Jorden.

Första gången jag var här var en dag i februari för sju och ett halvt år sedan. Minnet från den gången präglas av den inre bilden av det stora palatset som flyter och guppar på havsytan. Ofta har jag tänkt på den bilden och jag ville alltid se detta igen och för inte så länge sedan fick jag möjligheten, fast denna gång verkade palatset ha fått fäste vid strandkanten.

Men vattnen var lika mörka som och avståndet över viken lika brett, fast skulpturen med de muskulösa männen i arbete var ny för mig eller jag kände i alla fall inte igen den.

Högt ovanför palatset, som visst heter Hotel Jadran och är stängt, löper landsvägen eller motorvägen och bron kröker sig farligt över djupen. Bakar är så långt ifrån alla vägar. Så långt under.

Den äldsta delen av staden klättrar ett stycke upp på berget och gränderna är trånga och ruvar på sitt inre liv och sitt förgångna som kanske ibland går att pressa in i nutidens sprickor. Här uppifrån ser man hela viken, men jag valde att rikta blicken mot den ena sidan.

Och medan vi gick och jag tog mina bilder föll mörkret och Hotel Jadran tog en ny gestalt.

Människorna i barerna längs vattnet verkade leva ett liv nedsänkt i en annan dimension än de leende omkringliggande städerna som ju alla har stränder och parasoller och turister. I Bakar är man från Bakar och livet här talar om tider före massturismen. Och det verkar levas väl. Jag såg så många ansikten med kraftfulla och egensinniga uttryck.

Karlovac är en stad som ligger både långt borta och nära. Den lilla eller kanske ganska stora staden är storslagen i sin anspråkslöshet. Javisst, den vilar på minnen av fornstora dagar, men allt är så inbäddat i grönt, gröna vallar, långa parkstråk och alla floderna – fyra floder ringlar runt här. Husen verkar sjunka ner i grönska, lämningarna efter befästningsanläggningar också och den ursprungliga stjärnformen har mjukats upp till mer rundade former. Karlovac hör till drömmarna och staden själv verkar i sin rofylldhet drömma och gunga sin själ på vattnen. Jag vill alltid återvända hit och några gånger om året händer det att drömmen blir verklighet, ofta utan att denna verklighet föregås av någon plan. Egentligen blir jag alltid överraskad när jag hittar mig själv i Karlovac, glatt och stillsamt överraskad. Så här såg det ut när jag var där för inte så länge sedan…

Jag rotar lite bland bilderna från Mikis och min stora sommarresa – fem dagar upp, fem dagar ner genom Europa. Det finns nog ingen hund från Farmica som har varit i lika många länder som min lille krushårige medresenär.

Idag vill jag inte prata så mycket utan bara visa en bild och lite barnsligt fråga om någon ser var den är tagen. Varken Miki eller jag syns på fotot, men när jag ser på det är det som om vi just nu ginge där utmed muren under träden.

Vi gjorde bara ett kort uppehåll i denna stad. Och det var högsommar.