Kategori: Platser

Floder är sedan länge något särskilt för mig, men efter min flytt till Zagreb har floderna blivit ännu mer betydelsefulla och ofta har jag på senare år tänkt på Ungarettis dikt ”I miei fiumi”. Min hemmaflod är Sava men det händer att jag går längs Kupa eller att jag blickar ut över Krkas vatten. I min nya värld – som väl inte är så ny längre – finns det en stor rikedom av floder. Jag har färdats längs Soča och paddlat vid samma flods mynning, vid Isonzos mynning. Floder är ju ofta gränser. Ja, och härom dagen var jag vid den underbara floden Una, som delvis bildar gräns mellan Kroatien och Bosnien&Hercegovina, en flod som är känd för sitt klara vatten. Länge stod vi på bron över Una vid Hrvatska Kostajnica, vi stod där och såg på de jättelika fiskarna som kraftfullt stod stilla eller nästan stilla mot strömmen. Var det foreller? Någon tyckte det, någon sa emot. Och när vi vände blickarna mot öster såg vi en rufsig övärld leka med Unas yta och vi såg mjuka kullar kanta flodens lopp. Om man lutar sig in över floder och insuper deras andning blir de till världar och man kan lätt tänka sig en färjkarl vid någon av stränderna. Varje flod har nog sin Vasudeva.

Detta är en dag utan resor och förflyttningar så jag syr några stygn bakåt och hamnar i förrgår i färden genom Turopolje. Bland alla trähusen vi tittade på, stötte vi på ett hus av sten, slottet Lukavec vid Velika Gorica. Bilderna jag tog där lade jag efteråt åt sidan för en annan dag och nu är det den dagen. Slottet är gult och mycket kompakt och liksom slutet i sig självt, en barsk liten fästning. Det ser i all sin nästan överdrivna regelbundenhet och handfasthet inte riktigt verkligt ut.

Runt slottet finns en förvildad park med halvt uttorkade vattendrag där vassruggarna trängs och skjuter i höjden och här och där välver sig en ranglig grånad träbro över vatten och vass.

Träden i parken börjar skifta i höstfärger, men det mesta är ännu grönt.

Jag lät Vesna, Nilla och Miki catwalka över broarnas bräder för att ge lite liv åt bilderna.

Och slottet fick slipa av något av sin fyrkantighet genom att till hälften beslöjas av trädens grenar.

Just när vi skulle lämna härligheten dök ett brudpar med följe upp för romantisk fotografering och det var förstås helt riktigt.

Hrvatska Kostajnica är en liten stad i centrala Kroatien på gränsen mot Bosnien. Ett ganska långt stycke av floden Una utgör gräns mellan Kroatien och Bosnien&Hercegovina och här i Hrvatska Kostajnica är det officiellt så, men i verkligheten flyter hela floden numera genom kroatiskt territorium. Om man korsar bron till borgen är man alltså fortfarande i Kroatien och gränsövergången till Bosnien eller snarare Republika Srpska är först bakom borgen.

Staden skadades svårt under kriget och på många ställen ser man fortfarande kulhål i husväggarna. Före kriget var närmare 55 procent av befolkningen serber och drygt 30 procent av befolkningen kroater. Under kriget blev staden inkorporerad i den serbiska republiken Krajina och många kroater fördrevs eller dödades och många hus förstördes. 1995 kom staden tillbaka under kroatiskt herravälde och serbiska hus förstördes och serber fördrevs eller gav sig av. Idag är de två folkgrupperna ungefär lika stora. Med tanke på den våldsfyllda historien är det märkligt att se hur den katolska och den ortodoxa kyrkan står bara några meter ifrån varandra. De står bland vackert vildvinsövervuxna ruiner.

Idag var vi där, Vesna, Nilla, Miki och jag, för att man i vid denna tid på året håller Kestenijada, kastanjefestival. Den lilla staden som egentligen inte har mer än knappt 3000 invånare var full av människor och stämningen var hög och festlig. Man hörde musik på gatan och inifrån de olika tälten där man kunde äta och dricka och dansa. Längs gatorna stod stånden tätt och man sålde kastanjer i olika form, pumpor och pumpolja, tyger, kläder, prydnadssaker, vin och kastanjer. Jag stannade fascinerad inför Hotel Centrals märkligt rundade byggnad. Kanske är den inte hotell längre men spännande ser den ut.

Efter mycket vandrande längs floden och genom staden bestämde vi oss för att gå upp på berget till restaurangen Djed för att äta och för att se på utsikten över staden, kullarna och floden.

Vi åt olika rätter med kastanjesås och njöt av den friska skogsluften från vårt bord i uteserveringen. Och så blev det dags att ta oss ner igen och vandra en sista gång genom människovimlet i staden och sedan utmed floden igen.

Under de sista dagarna i Jadranovo höll vi till i en vik vid Lokvišće där det finns ruiner från stenåldern. Dessa ruiner anses vara mellan 8500 och 6000 år gamla, en svindlande tidsrymd som förde min tanke till förra sommarens upplevelser på Sardinien och Federicos mammas alla berättelser om nuragherna. Så vitt jag kunde se är de här ruinerna ganska ”handfast” restaurerade, så detaljerna kanske man inte ska ta helt på allvar, men dimensionerna och grundlinjerna borde vara riktiga och de är fascinerande kraftfulla och storslagna. Men vilka var det som levde här och vilkas amforor är det som ligger på vikens botten? Meningslösa frågor antagligen, men svåra att inte ställa.

Vi ägnade det mesta av de här dagarna åt att simma runt i viken, klättra upp på andra sidan och att ligga och dåsa i solen eller skuggan. Miki låg mest i skuggan av en stor mediterran ek och knäckte ekollon med sina starka tänder.

Och utanför vår vik reste sig Krk i solljuset.

Byn Jadranovo ligger vid Kvarnerbukten strax norr om den lilla staden Crikvenica. I september är det lugnt här men på sommaren är stränderna och strandpromenaden fulla av turister. Miki och jag upplevde ett knippe septemberdagar i det där huset.

På dagarna badade vi ofta nedanför huset och vattnet där var en märklig upplevelse, eftersom en mängd källor flödar ut i viken. Vattnet är liksom randigt i varmt och kallt och sött och salt. Ibland gick vi längs stigarna på halvön mittemot, en del av dem löper genom skogen och någon längs havet. Från strandstigen ser om över till Krk och kanske kan man simma tvärs över sundet, fast det gjorde vi aldrig.

Vi höll till i någon av vikarna och simmade runt eller hit och dit och sedan låg vi på klipporna och dåsade.

Men Miki simmade aldrig och inte solade han heller mer än möjligen helt. Mest låg han i skuggan och spanade.