Hrvatska Kostajnica är en liten stad i centrala Kroatien på gränsen mot Bosnien. Ett ganska långt stycke av floden Una utgör gräns mellan Kroatien och Bosnien&Hercegovina och här i Hrvatska Kostajnica är det officiellt så, men i verkligheten flyter hela floden numera genom kroatiskt territorium. Om man korsar bron till borgen är man alltså fortfarande i Kroatien och gränsövergången till Bosnien eller snarare Republika Srpska är först bakom borgen.
Staden skadades svårt under kriget och på många ställen ser man fortfarande kulhål i husväggarna. Före kriget var närmare 55 procent av befolkningen serber och drygt 30 procent av befolkningen kroater. Under kriget blev staden inkorporerad i den serbiska republiken Krajina och många kroater fördrevs eller dödades och många hus förstördes. 1995 kom staden tillbaka under kroatiskt herravälde och serbiska hus förstördes och serber fördrevs eller gav sig av. Idag är de två folkgrupperna ungefär lika stora. Med tanke på den våldsfyllda historien är det märkligt att se hur den katolska och den ortodoxa kyrkan står bara några meter ifrån varandra. De står bland vackert vildvinsövervuxna ruiner.
Idag var vi där, Vesna, Nilla, Miki och jag, för att man i vid denna tid på året håller Kestenijada, kastanjefestival. Den lilla staden som egentligen inte har mer än knappt 3000 invånare var full av människor och stämningen var hög och festlig. Man hörde musik på gatan och inifrån de olika tälten där man kunde äta och dricka och dansa. Längs gatorna stod stånden tätt och man sålde kastanjer i olika form, pumpor och pumpolja, tyger, kläder, prydnadssaker, vin och kastanjer. Jag stannade fascinerad inför Hotel Centrals märkligt rundade byggnad. Kanske är den inte hotell längre men spännande ser den ut.
Efter mycket vandrande längs floden och genom staden bestämde vi oss för att gå upp på berget till restaurangen Djed för att äta och för att se på utsikten över staden, kullarna och floden.
Vi åt olika rätter med kastanjesås och njöt av den friska skogsluften från vårt bord i uteserveringen. Och så blev det dags att ta oss ner igen och vandra en sista gång genom människovimlet i staden och sedan utmed floden igen.