Nu är det kväll och jag vet knappt vad jag heter för dagen har varit till brädden fylld av en lång slingrande färd genom Turopolje, området mellan Zagreb, Sisak och Karlovac. Vesna höll i ratten på mer än ett sätt och hon hade en mycket mer detaljerad plan än Nilla och jag kunnat ana efter gårdagens lösa prat om en liten tur i Turopolje. Och Miki visste väl ingenting alls men han är alltid pigg på att upptäcka nytt, nästan alltid i alla fall, och nu ligger han utmattad på girafföverkastet.
Vårt mål var mycket utsträckt och bestod egentligen av alla de vackra gamla trähusen i trakten. Dessa trähus är byggda av ekstockar och har ofta vackert utsirade trappgångar, loft och balkonger. Först for vi till Mala Mlaka och tittade på ett nästan alltför väl restaurerat herremanshus från 1600-talet, så det visar jag inte. I stället visar jag Miki i väntan på oss medan vi tittade på husets interiör:
Efter anhalten där, där Vesna – som är journalist för en spansk nyhetsbyrå – också intervjuade föreståndaren för komplexet, for vi vidare till Velika Mlaka och dess vackra kyrka tillägnad Sankta Barbara, men jag väljer att i stället för kyrkan visa församlingshemmet eller vad det heter:
Sedan fortsatte vi till Donja Lomnica, där Vesna intervjuade en enarmad man som hade ett slags vaktmästarroll för samlingen av trähus där. I den förvildade trädgården plockade vi underbara röda äpplen från ett avbrutet träd:
Efter det for vi än hit än dit efter Vesnas anteckningar och så småningom var vi i Staro Čiće och fann detta magnifika hus:
Den märkligaste byn var Mraclin där nästan hälften av husen är den här sortens mörkbruna träbyggnader, en del restaurerade och bebodda, andra stadda i vackert och dunkelt förfall:
Ja, och detta jag visar är alltså bara en bråkdel av allt vi såg och upplevde. I mitt huvud dansar trähusen långdans i dubbla rader…