Farmica är en fristad för övergivna hundar och katter. Hemmet har skapats av en handfull idealistiska människor, de flesta unga, i den lilla staden Našice i hjärtat av Slavonien. Härifrån kom Miki till mig någon gång i februari och i förrgår var vi där på besök. Även om det kanske är lätt att tänka sig att sådana platser kan vara skrämmande för en hund som levt där, så visade Miki stort förtroende både för människorna och platsen. Hans glada sätt att springa omkring där och hälsa på alla han kom åt var ett klart bevis på hur väl allting sköts, hur mycket de här människorna bryr sig om hundarna. Nästan allt bygger på frivilligt arbete och på gåvor från folk i omgivningen, mycket lite kommer från kommunen eller andra myndigheter. Hundarna bor i större eller mindre burar eller kättar, några i en husvagn, men flera gånger om dagen släpps de ut i grupper beroende på vilka som kommer överens med vilka och får springa fritt. Det hela är ett mycket känsligt spel som kräver att människorna verkligen känner djuren och förstår vem som kan vara med vem. Och alla hundarna här blir kliade och klappade om och om igen av den ena och den andra. Det är mycket kärlek och ömhet i allt, även om handlaget ofta måste vara mycket fast. Samtidigt letar man efter hem åt dem alla, vilket inte är lätt, särskilt inte för de där typiska svartkrulliga kroatiska fårhundsblandningarna, som alla i trakten har sett i hundratals versioner genom åren. Miki var det till exempel ingen som frågade efter innan jag en dag fick syn på honom på en bild på Farmicas facebooksida. Ivana, hon som initierade det hel för några år sedan, sa att hon kommer från Vukovar och när staden förstördes under kriget och familjen tvingades fly, fick de inte med sig hunden. Detta minne följer henne sedan dess och därför vill hon nu hjälpa hundar hon kan.
Men den här dagen var stämningen glad och grillen var i gång och vi åt och pratade och skrattade i timmar under soltaket och allt emellanåt släpptes en ny hundgrupp ut i gräset och bland buskarna och de lekte och bollarna flög och några badade i baljan.
Under samtalen fick jag veta att de inte får behålla platsen, där Farmica befinner sig nu och att den nya marken som de hoppas kunna köpa eller arrendera (minns inte vilket nu) kostar en massa och att allt hänger på en ganska skör tråd, men ingen ger upp och pengar flyter in men ännu räcker det inte på långt när och sedan kommer ju maten och veterinären och transporterna alltid att kosta. Så varje dag är full av kamp och hårt arbete, men kärleken till djuren är så stor att jag tror att den kan förflytta berg. Och glädjen i samvaron mellan människor och djur går inte att ta miste på. Det här är en plats av mod och tålamod och hjältemod.
