Nu är vi hemma igen från den stora resan till Mikis hemtrakter. Vi har inte hämtat oss riktigt än från alla de starka intrycken. Jag försöker sortera och förstå mina och Miki ligger mycket på soffan. Nå, det hela började i middagshettan i förrgår och vi steg på tåget mot Našice och Osijek långt borta på perrong 2a, som jag först inte fattade fanns. Det var fullt med folk på tåget men jag hittade en sittplats och Miki fick ganska smidigt plats framför mina fötter. Luftkonditioneringen var i kallaste laget men annars var allting bra, tills konduktören frågade mig om jag visste att det skulle bli buss en bit. Nej, det visst jag inte och inte många andra heller för den delen. Jag hoppades att jag hade missförstått honom. Och tåget dunkade fram och stannade än här än där, men så i Vrbovec förstod jag att det där med bussen var rätt uppfattat. Snabbt kastade vi oss av för att ha chans att få platser. Miki drog på i hårt tempo, så att vi kom bland de första. Jag frågade om bussen jag hamnade framför var rätt om jag skulle till Našice. Jadå. Vi klättrade upp och klämde in oss på en plats i ett hörn längst bak, en plats med en smal väskplats bredvid. Jag satte Miki på väskplatsen och så bar det av. Bussen var proppfull och rätt många stod, men ingen klagade på att Miki var hund. Han själv tyckte det var trångt och klättrade fram och tillbaka mellan väskplatsen och mitt knä. Jag ursäktade mig åt olika håll, men ingen klagade. Alla bara svettades och suckade och såg mer eller mindre tålmodiga ut. Jag funderade på hur vi skulle klara dryga fyra timmar så där, men beväpnade mig med tålamod och tänkte att på något sätt går det nog. Så när vi någon halvtimme senare i Križevci blev avsläppta, var lättnaden stor och ännu större blev den när jag såg hur tomt det väntande tåget var. Vi delade en rymlig kupé med en dam och allt var bra. Dessutom slapp vi den iskalla luftkonditioneringen. Här körde man vanliga hederliga öppna fönster. Visst rann svetten på mig och Miki blev lite flåsig, men det var ändå som det skulle. Då och då stannade tåget utan att det fanns någon station och folk klev av för att röka eller bara titta. Spåren sträckte sig raka långt ut över slättlandet och tiden förlorade sin snabba puls.
Damen i vår kupé frågade vart vi skulle och när jag svarade ”till Našice”, sa hon ”där finns det ingen station”. Förskräckt skrev jag till tjejerna från Farmica och fick snabbt svaret att det visst fanns en station, ja, att det egentligen finns tre lite utspridda, men att jag skulle stiga av där det stod ”Našice”. Det gjorde vi också, även om det såg lite ödsligt ut just där, men så såg vi att några väntat på oss. Ivana och Suzana vinkade och vi knatade snabbt fram längs den smala perrongremsan. Vi hoppade in i bilen och allt var frid och fröjd och snart steg vi av i centrum av Našice och strax befann vi oss vid slottet där den berömda komponisten Dora Pejačević en gång levde. I parken där hade Miki haft sina jaktmarker då han var ensamhund och vild.
Vi gick en runda där och uppsökte platserna där han en gång levt sitt liv mattar och hussar eller hus och hem. Han gick frejdigt framåt och drog bestämt i sin ända av kopplet. Ingen vet vad han tänkte under sin borstiga fäll.
Och kvällen kom och vi besökte en restaurang och åt gott och gick sedan ner till en romantisk damm med bänkar vid stränderna. Vi satt där och drack något och livet var överens med oss.
Till sist förde en av tjejerna, Marina, tror jag, Miki och mig till byn Zoljan ett tuppfjät därifrån. Där hade vi vårt natthärbärge som bjöd oss allt vi kunde önska. Och morgonen efter tittade jag ut genom takfönstret och blev då hälsad av en bevingad varelse och den härliga omgivande grönskan. Slavonien är kanske paradiset, tänkte jag utan att tänka så mycket.