Farmica är kvar i minnet – hundarna, människorna och platsen. Här kan man lära sig om kärlek till djur och människor. Nej, jag romantiserar inte. Detta är på riktigt. Ja, hårt arbete, materiell brist, ibland säkert stunder av förtvivlan: ”Varför kan vi inte rädda fler?” Men glädjen är större och ett slags upphöjt lättsinne. Allt styrs med lätt men fast hand. Och leken finns insmugen i allt.
Här ser ni Miki med gamla eller nya vänner. Ni ser Suzana med den glada busiga Tori. Och grillmästaren tillika nötknackaren (han knäckte hundratals hasselnötter från buskarna omkring till oss alla med en liten hammare) som jag nu glömt namnet på. Och ni ser några till. Och så Trixie och Miki som äter som de vill ur säckarna. Ja, handen som styr här är mild men ändå helt stadig.
