Hemåt igen

Dagen på Farmica var full av intryck och upplevelser och den skapade nya band, men någonstans började det luta mot avfärd och hemfärd. Innan Miki och jag blev skjutsade till stationen, den där stationen som egentligen inte befinner sig i Našice, så åt vi glass i parken nära slottet där Dora Pejačević en gång bodde, ja, ni minns den berömda komponisten, eller hur? Runt om var det fortfarande hett men under parkens träd fanns det stråk av svalka.

1IMG_3200

Och så tog vi farväl av alla, klev ut på den smala perrongen och klättrade upp på tåget och resan kunde börja. Miki ville sitta högt och ha möjlighet att titta ut så jag la en handduk på platsen mitt emot min. Han hoppade upp och la sig till rätta. Konduktören kom, log jovialiskt och torkade svetten ur pannan och sa något trevligt till Miki medan han stämplade våra biljetter.

2IMG_3208

Jag frågade om vi skulle bli tvungna att byta till buss mellan Križevci och Vrbovec som på ditvägen, men nej vi kunde ta det lugnt och låta tåget ta oss hela vägen. Konduktören log igen och såg ut som om han kunde ordna allt. Jag andades ut och kände att jag kunde ägna mig åt att bara färdas, titta ut genom fönstret och prata med min krushårige färdkamrat. Vi passerade genom Slavoniens platta men ändå spännande landskap. Det är något med tiden där, den dunkar inte utan ligger. Tiden ligger som en slätt. Tåget stannade många gånger och vid varje station vinkade en stins med röd mössa, vit skjorta och blå byxor av oss. Jag tänkte på gamla filmer, kanske allra mest på en tjeckisk film om händelser på en station. Nej, minnet är mycket vagt och kanske förvrängt. Jag försökte ta bilder på stinsarna, men för det mest hann jag inte, men här är i alla fall stationen i Virovitica:

3IMG_3213

Lite senare lämnade vi nog Slavonien, fast Slavoniens gränser är ganska tänjbara och runt omkring ser det likadant ut som där och stämningen är densamma. Vi kom till Kloštar och blev avvinkade. Miki observerade allt från sin plats:

4IMG_3214

Och vi kom till Đurđevac och stinsen vinkade av oss och Miki tittade noga från sin fönsterplats.

5IMG_3215

Jag vet inte men jag tror att vi kom fram nästan i tid och nu är vi här sedan flera dagar. Och jag tänker ofta på Farmica och nu särskilt på den lille svarte Đoni. När får han resa till sitt nya hem?

Kommentera