Kategori: Löshästar

Nej, jag har inte givit upp mina försök att översätta Salvatore Quasimodos dikter. Och jag fortsätter på min inslagna väg med dess etapper. Först sitter jag med mig själv och en dikt. Jag läser, benar upp och letar i mitt huvud, först för att förstå, sedan för att finna svenska ord för den. Sedan visar jag den för Eva och vi talar lite om den. Sedan läser jag originalet med Alessandra och undersöker vad hon ser i den och efter det vrider jag ofta på mina första formuleringar. Sedan sitter jag ensam med dikten och översättningen och plockar lite hit och dit. Och så visar jag den på nytt för Eva, repar kanske upp något och flyttar in några nya ord. Och sedan är det dags att börja om igen. Och aldrig blir det färdigt, för att översätta poesi är en vandring utan slut. Kanske är det en flik av evigheten.

Idag vill jag visa mitt försök med dikten ”Albero” ur den första samlingen ”Acque e terre”.

Albero

Da te un’ombra si scioglie
che par morta la mia
se pure al moto oscilla
o rompe fresca acqua azzurrina
in riva all’Ànapo, a cui torno stasera
che mi spinse marzo lunare
già d’erbe ricco e d’ali.

Non solo d’ombra vivo,
ché terra e sole e dolce dono d’acqua
t’ha fatto nuova ogni fronda,
mentr’io mi piego e secco
e sul mio viso tocco la tua scorza.

°°°
°

Träd

Från dig lösgör sig en skugga
så att min egen då tycks död
om än den i rörelse dallrar
eller splittrar det friska vattnets blånad
vid Ànapos strand, dit jag går ikväll igen
driven av månen i mars
redan rik på gräs och vingar.

Ej blott av skugga lever jag,
ty jord och sol och vattnens milda gåva
har åter givit dina grenar löv,
medan jag böjer mig och förtorkar
och i mitt ansikte vidrör jag din bark.

Kanske närmar sig den här översättningen nu sin – tillfälliga – fullbordan. Ingen vet. (Dikten är av Else Lasker-Schüler, liksom bilden – som ni nog vet.)

Jerusalem
Gud byggde av sin ryggrad: Palestina
av ett enda ben: Jerusalem.

Jag vandrar som genom mausoleer –
Förstenad är vår Helga Stad.
Stenar vilar i dess döda sjöars bäddar
Där vattnens siden en gång lekte: Komma och förgås.

Djupen stirrar hårt på vandraren –
Och han sjunker ned i deras stränga nätter.
Jag känner skräck jag inte kan rå på.

Om du dock kunde komma…..
Insvept i alpmantel så ljus –
Och toge min dags skymningsstund –
Min arm omslöte dig, du goda helgonbild.

Som en gång när jag led i hjärtats mörker –
Då dina ögon båda: blåa moln.
De tog mig ur mitt svårmod med.

Om du dock kunde komma –
Till våra fäders land –
Du skulle som ett barn förmana mig:
Jerusalem – din uppståndelse lev!

Oss hälsar
Den ”Ende Gudens” fanor levande,
Händer grönskande som sår livets andetag.

°°°

Jerusalem
Gott baute aus Seinem Rückgrat: Palästina
aus einem einzigen Knochen: Jerusalem.

Ich wandele wie durch Mausoleen –
Versteint ist unsere Heilige Stadt.
Es ruhen Steine in den Betten ihrer toten Seen
Statt Wasserseiden, die da spielten: Kommen und vergehen.

Es starren Gründe hart den Wanderer an –
Und er versinkt in ihre starren Nächte.
Ich habe Angst, die ich nicht überwältigen kann.

Wenn du doch kämest…..
Im lichten Alpenmantel eingehüllt –
Und meines Tages Dämmerstunde nähmest –
Mein Arm umrahmte dich, ein hilfreich Heiligenbild.

Wie einst wenn ich im Dunkel meines Herzens litt –
Da deine Augen beide: blaue Wolken.
Sie nahmen mich aus meinem Trübsinn mit.

Wenn du doch kämest –
In das Land der Ahnen –
Du würdest wie ein Kindlein mich ermahnen:
Jerusalem – erfahre Auferstehen!

Es grüßen uns
Des »Einzigen Gottes« lebendige Fahnen,
Grünende Hände, die des Lebens Odem säen.

Sedan några dagar och delvis även nätter läser jag på nytt i ”Venezia e il Ghetto – atlante storico” av Giovanni Distefano. Boken börjar med en allmän överblick över judarnas historia i världen. Det är för mig inte bokens bästa del, men å andra sidan är det ju svårt eller omöjligt att lyckas med ett sådant företag. För mig börjar boken på allvar med kapitlet ”Gli Ebrei a Venezia”. Enligt traditionen kom de första judarna dit på 1000-talet och mer exakt var det till Giudecca de tog sig och det lär ha byggts två synagogor där (”dove realizzano, sembra, anche due sinagoghe”). Giudecca har sitt namn från sin dåvarande judiska befolkning.

Men den här boken handlar om Venedigs judiska getto, så jag går lite framåt i tiden med hjälp av texten på sidorna. Vi hamnar i slutet av 1300-talet då Gheto Novo upphörde att användas som soptipp av invånarna i Gheto Vechio. (På italienska stavar man getto, ”ghetto” och på venetianska ”gheto” – ordet har för övrigt sitt ursprung i Venedig.) 1516 bestämde Republiken Venedig att judarna skulle hålla till i Gheto Novo och det är för övrigt Gheto Novo som är ”huvudpersonen” i boken. Gheto Novo är en ö som till en början förbands med resten av Venedig med endast två broar. Nu är det nog tre. Det finns också ett Gheto Novissimo.

”Venezia ebraica fu un crogiuolo di comunità diverse: tedeschi e italiani, spagnoli, portoghesi e levantini.” (Det judiska Venedig var en smältdegel av samhällen eller samfund: tyskar, italienare, spanjorer, portugiser och folk från Levanten.)

Spanjorerna och portugiserna kom dit efter att de fördrivits från sina hemländer och det är de som betecknas som sefardiska judar, i alla fall de med rötter i Spanien.

Gheto Novo befinner sig stadsdelen Cannaregio, ja, det gör de andra två gettona också. Boken säger att i gettot (in Ghetto) finns den vackraste samlingen synagogor i världen (”il più bel complesso sinagogale del mondo”): Scola Tedesca (1529), Scola Canton (1531), Scola Levantina (1538), Scola Italiana (1575), Scola Spagnola (1580). Om alla befinner sig i Gheto Novo får jag inte fram. Statsmakten bestämde att det inte fick synas på utsidan att det rörde sig om synagogor, så skönheten är koncentrerad till interiörerna, ”veri e propri gioelli”.

Större delen av boken är en kronologisk framställning från år 421 till år 2016, Venedigs historia, där judarna gör sin entré först en bra bit in bland åren och bladen. Jag har fotograferat två sidor ur denna genomgång. Den ena med en bild av Scola Tedesca

den andra med en bild av Scola Italiana.

När jag köpte boken fick jag ett vykort som föreställer Gheto Novo från luften. Det var på det där stora torget som Miki och jag höll till under våra dagar i Venedig. Vid torget finns bland annat Casa Israelitica di Riposo.

Det är något mycket tilldragande och samtidigt gåtfullt med Gheto Novo så jag måste visa en bild till, den här direkt ur boken. Husen är så här märkligt höga för att ön en gång var mycket tättbefolkad. För att spara plats överskred många av husens våningsplan inte höjden två meter.

Nu har åtta år gått sedan den dagen då Londi dog. Under de första åren var den här årsdagen något jag försökte fly ifrån, något jag inte tordes uppleva. Jag aktade mig för allt som liknade ensamhet och försökte att inte minnas. Men nu… nej, mycket lite har förändrats, jag undviker mig själv och det som rör sig i mitt inre. Fast något är en aning annorlunda, stundtals under dagen som gått har jag med vingliga tankesteg försökt följa henne genom några av hennes lidandes stationer. Det har inte gått så bra, men lite lite har jag vågat. Dagen började vid midnatt och har just slutat, hon dog kort efter sex den här kvällen. Jag vill kunna börja sörja henne utan rädsla, men ännu är det en bit kvar. Kanske längre än mitt liv, det går inte att veta.

Så här såg hon ut en dag under någon av de sista somrarna hon fick, ja, ingen kan se mildare ut. Miki är en borstig varelse och det är också det bästa. Under Londis allra sista tid fanns han säkert redan som liten ensam gatpojke på vägarna och fälten i Našice. I tanken försöker jag låta dem mötas. Jag är säker på att de hade visat varandra välvilja.

Vi har kommit en bit in i november och jag har äntligen lagt ifrån mig det där vilsna hoppet om att sommaren ska komma tillbaka för en dag eller två eller för några timmar. Det är höst och hösten är vacker.

Jag går runt med Miki i våra kvarter, som jag genom åren har blivit alltmer hemma i. Jag lever med kvarteret, delar dess tid, går med mina grannar, vänner och bekanta i dess årsringar. Då och då utbyter jag hälsningar och lite småprat med någon, med Goran, med Mirjana, med många jag inte kan namnen på. Vi ser varandra åldras, vi ser varandras hundar och katter åldras och försvinna. Ibland känner jag igen ett ansikte på en dödsannons på en lyktstolpe eller vägg. Jag vet något om vem som förlorat vem. Träd fälls, hus rivs, nya kommer till. Det går långsamt, lite i taget, jag låter mig milt sväljas av tidens gång, bit för bit. En gång i tiden gick Londi vid min sida, nu är det Miki som går här. Vem kommer att lämna vem? Det går att fråga så utan rädsla. Och björkens löv gulnar och fikonträdet tar på sig mörka hösthandskar…