Vi har kommit en bit in i november och jag har äntligen lagt ifrån mig det där vilsna hoppet om att sommaren ska komma tillbaka för en dag eller två eller för några timmar. Det är höst och hösten är vacker.
Jag går runt med Miki i våra kvarter, som jag genom åren har blivit alltmer hemma i. Jag lever med kvarteret, delar dess tid, går med mina grannar, vänner och bekanta i dess årsringar. Då och då utbyter jag hälsningar och lite småprat med någon, med Goran, med Mirjana, med många jag inte kan namnen på. Vi ser varandra åldras, vi ser varandras hundar och katter åldras och försvinna. Ibland känner jag igen ett ansikte på en dödsannons på en lyktstolpe eller vägg. Jag vet något om vem som förlorat vem. Träd fälls, hus rivs, nya kommer till. Det går långsamt, lite i taget, jag låter mig milt sväljas av tidens gång, bit för bit. En gång i tiden gick Londi vid min sida, nu är det Miki som går här. Vem kommer att lämna vem? Det går att fråga så utan rädsla. Och björkens löv gulnar och fikonträdet tar på sig mörka hösthandskar…