Idag skiner höstsolen vackert och himlen är så blå, så blå. Det är inte kallt men inte heller varmt, det är så som man tänker sig hösten när man tycker om den. Miki och jag slog följe med Vesna och Tama till Borovje, strax söder om våra kvarter. Tama fick gå lös men Miki är ju jägare, så han fick behålla kopplet på tills vi kom till den stora hundparken längst bort. (Uttrycket ”längst bort” betyder ingenting särskilt här.)
När vi släppte in dem och släppte Miki fri rusade de rakt igenom hela parken mot bortre sidan. Jag hann inte ta någon bild förrän de lugnat sig.
Miki har egentligen bara ett mål när han kommer in i en hundpark, nämligen att hitta hål att smita ut genom, så när stängslen var avsökta fanns inte mycket att göra kvar. Inte för Miki i alla fall.
Tama däremot förstår sig på hinderbanor, särskilt sådana som kräver höga hopp. Hon flyger.
Miki strosar bara omkring och nosar.
Eller så sätter han sig vid stängslet. Han är en sådan som sparar sina krafter till ett avgörande ögonblick. Och han har mycket klara mål.
