Jag måste nog skölja lite…
19/12 -2011
Jag måste nog skölja lite för jag har satt ribban i halsen. Nej, inte där, längre ner, jag har satt den riktigt lågt. Jag tror bestämt både den och svalget har passerat bäst-före-datum, fast hjälp, den passerar ju inte, den där ribban! Förtvivlan är bara förnamnet, men var är efternamnet? Någon? Jag vill kunna tack nej till det som inte känns bra!
Sedan finns det aldrig mera något universum…
13/12 -2011
Jag såg en en liten stund på Nobelprisutdelningen härom dagen och hörde i samband med detta Peter Englund fälla en kort kommentar till fysikpriset, en kommentar som väl byggde på något nyligen och kanske lite hastigt inhämtat men som fick mig att chockas svårt och kanske förstod jag inte riktigt vad han sa. Universum expanderar – just nu med accelererande hastighet – fram till en viss punkt och sedan kommer det att krympa för att så småningom försvinna och efter det kommer det aldrig mera att finnas något universum. Aldrig mer. Inte heller något annat universum än detta. Jag störtar ner i en allt smalare kon (jaja, det är ju det här avsmalnandet som gör en kon till just en kon): Detta är vårt enda universum. Detta är vårt enda solsystem. Detta är vår enda jord. Detta är vårt enda liv. Men märkligt nog tycker jag att konen känns trängre i motsatt riktning: Detta är mitt enda liv. Detta är vår enda jord. Detta är vårt enda solsystem. (Kanske stämmer det där med ”enda solsystem” inte, men det spelar ingen roll, det får vara med för symmetrins skull.) Detta är vårt enda universum. Varför är detta med universums ändlighet så skrämmande? Varför förbinder jag alls några känslor med detta oändligt (ja, jag säger ”oändligt” ändå) avlägsna? Är det inte lite skrattretande att ha känslomässiga band till universum på det här viset?
det här gyllenmyllret må avbilda universum lika väl som någon gnistrande stjärnhimmel
Fast hur kan fysikerna eller över huvud taget någon människa veta detta? Finns det inte sådant som människor inte kan veta? Och är inte detta med universums ändlighet eller oändlighet just en sådan sak (nej, det är ingen ”sak”)? Vad är ingenting för någonting? När universum vuxit, krympt och försvunnit finns ingenting. Vad är det? (Kvävs man om man tänker för noggrant på detta?) Vad var då allt detta gjort av? Varifrån kom det? Fanns det någonsin om det bestod av någonting som skulle bli ingenting? Har de yttersta tingen plötsigt blivit fysik? Och vilken plats har det mänskliga medvetandet här? Hur kan det veta något om universums yttersta beskaffenhet? Är detta medvetande större än universums slut? Hur kan det annars gripa om det? Kan det det?
PS Inte utan skäl för jag detta inlägg till kategorin ”löshästar”.
Angelo Branduardi: Il marinaio
13/11 -2011
Sådant som kan fara genom huvudet när tankarna går fria….
Il marinaio
Siedi serena e aspetti il tuo uomo
che torna domani, se
il cielo vorrà…
cerchi il sorriso
con cui ti lasciò
fra i solchi scuri
che il tempo disegna sul viso
di chi naviga il mare,
ed è sempre domani
e se il cielo vorrà…
Te l’ha giurato e sai tornerà
l’uomo che amavi non mentiva mai.
Aspetti serena ogni uomo che torna
dal mare lontano verso
il quale partì…
Forse da anni
lui naviga già
lungo correnti
che non porteranno ai tuoi fianchi
il suo amore, mai più…
ed è sempre domani
e se il cielo vorrà…
Te l’ha giurato e sai tornerà;
l’uomo che amavi non mentiva mai.
Angelo Branduardi & Luisa Zappa Branduardi
Moj novi štap
20/10 -2011
”To je moj novi štap”, säger jag som en liten kommentar till inlägget om vandringen på Sljeme här strax intill. Den repliken fälldes alltså i verkligheten bland oss vandrare den dagen och den blev så småningom till en kroatisk exempelmening som jag nu kan perfekt (hoppas jag har skrivit den rätt). Jag väntar nu på ett passande tillfälle att använda den.
Nej, bilden här passar bara så där halvbra. Det var ingen av dessa två som uttalade den magiska frasen för inte behöver de någon štap med den här låga smygande fyrbensgången.
Svartnöt
9/10 -2011
Minns ni ”askpäronen” från i höstas?
Nej, det gör ni nog inte, men jag som går under de här ”askpäronträden” behöver ju inte ens besvära minnet med dem, jag ser dem.
Den här hösten har jag många fler människor att fråga än då jag nyss kommit hit och så känner jag Draženka som vet så mycket om det jag roar mig med att undra över. Och när hon inte vet, så tar hon reda på det. Sannolikt är ”askpäronet” en valnötsvariant, en juglans nigra, alltså en svart valnöt. lika amerikansk som catalpan som ju också finns här i massor utan att bekymra sig om sin amerikanskhet.
På tyska heter juglans nigra helt enkelt ”Schwarznuss”; enkelt ja, men samtidigt fantasieggande. På svenska vet jag inte vad den heter, så jag kallar den ”svartnöt”. Känn på det ordet!
Sommarhälsning
15/7 -2011
Nej, nu får det vara nog med det här krafsandet och bildvisandet på ett tag. Jag märker ju att de flesta av mina bloggvänner döljer sig i sina sommariden och har dragit något grönt över sig. Här tampas vi med hettan: 36° eller 37°, vad har vi idag? Och till vattnet kommer man inte så lätt. Dessutom ska vi snart bryta upp för vårt stora äventyr. Tågresa med hund genom Europa är nästan lika osäkert som forna tiders vågsamma diligensfärder ut i det okända. (Jag ska inte tråka ut er med att berätta om vilka svårigheter som kan torna upp sig.)
Jag hälsar er genom min badrumsspegel:
Glad sommar!
Och Londi från en strand:
Kanske den i Baška:
Ča će mi lipota
12/7 -2011
Denna heta dag vill jag spela ”Ča će mi lipota” med Tamara Obrovac för er. Vi reser till havet över dagen i hopp om lite svalka – för Londi i alla fall.
