Londis dödsdag

Nu har åtta år gått sedan den dagen då Londi dog. Under de första åren var den här årsdagen något jag försökte fly ifrån, något jag inte tordes uppleva. Jag aktade mig för allt som liknade ensamhet och försökte att inte minnas. Men nu… nej, mycket lite har förändrats, jag undviker mig själv och det som rör sig i mitt inre. Fast något är en aning annorlunda, stundtals under dagen som gått har jag med vingliga tankesteg försökt följa henne genom några av hennes lidandes stationer. Det har inte gått så bra, men lite lite har jag vågat. Dagen började vid midnatt och har just slutat, hon dog kort efter sex den här kvällen. Jag vill kunna börja sörja henne utan rädsla, men ännu är det en bit kvar. Kanske längre än mitt liv, det går inte att veta.

Så här såg hon ut en dag under någon av de sista somrarna hon fick, ja, ingen kan se mildare ut. Miki är en borstig varelse och det är också det bästa. Under Londis allra sista tid fanns han säkert redan som liten ensam gatpojke på vägarna och fälten i Našice. I tanken försöker jag låta dem mötas. Jag är säker på att de hade visat varandra välvilja.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *