Jag fortsätter min serie med förord till de böcker jag översätter för det djärva lilla förlaget Hastur. Här kommer nu introduktionen till den sjätte boken jag översatt. Innan den här månaden är slut kommer jag att ha lagt sista handen vid min tionde Hastur-översättning.
Operan ”Friskytten” är känd i stora delar av västvärlden, men få vet något om verkets innersta och första skapare. Vem var August Apel? Eller varför har han kommit att bli så undangömd eller bortglömd? Jag hittar inte en enda rad om Apel i någon av de mer kända tyska litteraturhistorierna. ”Friskytten” som opera av Carl Maria von Weber dyker upp både här och där och någon gång nämns också librettisten Friedrich Kind, som faktiskt tagit större delen av berättelsen direkt från Apel, det är egentligen bara platsen för handlingen och slutet på operans text som är Kinds. I ”Deutsche Literaturgeschichte” av Krell-Fiedler läser jag en suggestiv mening om operan, som jag översätter så här: ”Carl Maria von Weber skapade med sin ’Friskytt’, vars sanna huvudperson med Hans Pfitzners ord är den tyska skogen, den mest fulländade romantiska operan”. Jag blundar och ser en sådan där brandenburgsk tallskog med av den nedgående solens strålar svagt belysta stammar för mitt inre öga, men kanske är det inte just den skogen Pfitzner menar. Men låt oss nu söka upp Apel.
August Apel föddes 1771 i Leipzig och som så många andra framstående tyska författare vid denna tid studerade han först juridik och han blev också advokat. Vid sidan om skrev han till en början klassicistiska dramer men han bytte ganska snart genre och gick över till att skriva skräck- och spökhistorier. Tillsammans med vännen Friedrich Laun gav han så småningom ut en omfattande samling berättelser om övernaturliga ting under titeln ”Gespensterbuch” (Spökboken). Stoffet hämtade de från en rad olika kretsar och de lät sig exempelvis inspireras av inhemska folksagor, österländskt berättande och franska fesagor. Apel hävdade att de historier eller sagor som han byggde sina berättelser på hörde till ett slags folkligt allmängods och han kände därför inte någon plikt att ange några källor.
Perioden då Apel skapade sina alster var en av de fruktbaraste i den tyskspråkiga litteraturens historia. Den tyska epoken Klassik med sina två stora namn Goethe och Schiller sträckte sig genom Apels livstid (1771-1816) och romantiken med sina ännu idag välkända namn – Arnim, Brentano, Eichendorff, Hoffmann, Novalis – för att bara nämna ett fåtal, var också hans tid. Hölderlin, Kleist och Jean Paul hör också till denna period även om de stundom spelade på andra strängar än romantikens. Hur mycket Apel kom att inspireras av den ene eller andre av de här författarna är svårt eller omöjligt att hitta belägg för, men alla dessa var med och satte sin prägel på den litterära värld som han var en del av och under hans verksamma år utkom exempelvis ”Faust I”, ”Wilhelm Tell”, ”Des Knaben Wunderhorn”, ”Heinrich von Ofterdingen”, ”Michael Kohlhaas” och ”Rådman Krespel”.
I ”Gespensterbuch” finner vi ”Friskytten” som första berättelse i samlingens första band. Berättelserna är ordnade efter motivkretsar och ”Friskytten” sorterar under temat demonbesvärjelser. Det är en tät framställning som med varje kapitel lyckas skapa nya gåtfullheter. Som läsare blir man mindre och mindre säker på hur det ska gå och man upplever en märklig kontrast mellan det lättflytande klara språket och förloppets allt förunderligare irrvägar genom skogsdunklet, för Hans Pfitzner har rätt, skogen är en betydande del av skeendena. Men låt oss inte lätta på någon av de många slöjorna, i stället kan vi kasta en förvånad blick längs denna berättelses väg bort från sin skapare. Och ändå var det ju August Apel som skrev den! Men den slet sig eller andra grep efter den med ibland kanske giriga händer. Friedrich Kind, en skolkamrat till Apel, minns åratal efter Apels död hur det gick till när historien om friskytten tog sina första steg in i operavärlden. Kind hade 1817 på uppdrag av Carl Maria von Weber varit på jakt efter ett lämpligt stoff till en opera och han hade på ganska kort tid sammanställt en rad berättelser och ordnat dem i en stapel inför sitt möte med von Weber. Den understa i stapeln var den om friskytten och på den föll valet, men båda tyckte att vissa modifikationer var av nöden. Så skrev då Kind librettot och omstöpningen av Apels historia ska ha genomförts på tio dagar. Men ”Friskytten” frigjorde sig också från Kind och när von Webers opera blev en stor publikframgång föll Kinds insats i glömska och ”Friskytten” tillföll helt och hållet von Weber, troligen för alltid. Och även om Tom Waits och Robert Wilson i vår tid baserade musikalen ”The Black Rider” på den så ändrar detta ingenting.
Det finns också en annan historia att berätta om Apel som en ur det fördolda verkande inspiratör. Minns ni ”året utan sommar”? 1816 hade den indonesiska vulkanen Tambora ett utbrott som bland annat kom att stjäla sommaren från västra Europa. Denna sommar av bister kyla kom en grupp unga människor, av vilka de för oss mest kända väl är Mary Godwin Shelley, Percy Bysshe Shelley och Lord Byron, att tillbringa i Villa Diodati vid Genèvesjön. Kölden och ovädren tvingade dem att nästan alltid vistas inomhus, där de fördrev tiden med att berusa sig med ”vallmosaft” och spiritism och andra gränsöverskridande lekar. Med sig hade de vid sidan av annan ockult litteratur boken ”Fantasmagoriana, ou Recueil d’Histoires d’Apparitions de Spectres, Revenans, Fantômes, etc”, en samling av Jean-Baptiste Benoît Eyriès till franska översatta tyska skräckhistorier, där bland annat berättelser ur de två första banden i ”Gespensterbuch” och ytterligare några fristående av Apel ingår och under de vilda och hektiska nätterna läste de då och då högt för varandra ur boken och Lord Byron fick sedan också idén att de själva skulle försöka sig på att skriva historier i samma anda. Mary Shelleys skräckroman ”Frankenstein” är influerad av Apels ”Die Bilder der Ahnen” i skön harmoni med de böljande nattliga samtalen om övernaturliga ting där i villan vid sjön.