Kategori: Litteratur

Under bokmässan i Göteborg fick jag på den tyskspråkiga scenen på ett bokomslag händelsevis syn på ett ansikte jag kände igen. Det var Theodor Fontanes ansikte jag såg och det var författaren och översättaren Klaus-Jürgen Liedtke som höll i boken. Från scenen talade han om det stora litterära projektet Östersjöbiblioteket, där Fontanes Effi Briest ingår.

Nå, vad är det då som har hänt? Det nya är att det just kommit ut en bok om Theodor Fontane och hans författarskap på svenska. Det är Henrik Sjögren som har skrivit boken och jag visste mycket väl om att han höll på med detta arbete, eftersom vi gång på gång varit i kontakt kring det, men jag visste inte att boken redan var född! Titeln är Theodor Fontane – förnuft och fantasi och boken inleds med några kapitel om Fontane och hans samtid. Dessa kapitel är för en svensk läsekrets mycket viktiga dels för att man i Sverige idag vet ganska lite om tysk och preussisk historia, dels för att en sådan rundmålning ger nycklar till Fontanes romanvärld, nycklar som många svenska läsare annars inte skulle ha. Sedan följer en rad presentationer av eller snarare inblickar i Fontanes romaner och andra litterära verk, det hela gjort både med lätt hand och djupa insikter. Som läsare får man egentligen bara veta precis så mycket att man vet att man vill läsa det verk som Sjögren just gläntar på, man får aldrig veta så mycket att man redan tycker sig ha läst romanen i fråga. Sjögrens bok är förutom en introduktion till Fontanes värld en dörröppnare för översättningar av Fontanes verk, främst hans romaner, till svenskan, för märkligt nog finns bara Effi Briest i svensk översättning – hittills. Fast under pausträdet finns i alla fall de fyra första kapitlen av Irrungen, Wirrungen på svenska. Kanske får dessa kapitel tillsammans med bokens övriga någon gång framöver träda in mellan två pärmar. Jag väntar nu på ”Sjögren-effekten”.

Här i lövverket finns rätt många texter om Fontane, till exempel den här. Och den intresserade är det bara att skriva ”Theodor Fontane” i sökrutan, så dyker det upp en hel del annat.

Och nu kan jag inte låta bli att klippa in det här Thomas Mann-citatet om romanen Effi Briest:

Ett romanbibliotek med det strängaste tänkbara urval, begränsat till, låt oss säga, dussinet böcker eller tio eller sex – får inte sakna ’Effi Briest’.

Igår kväll var jag på en poesiuppläsning på det fina biblioteket ”Knjižnica Bogdan Ogrizović” i centrala Zagreb. Det var Boel Schenlaer som läste ur sin senaste diktsamling Nomad i exil och sida vid sida med originalen lästes Željka Černoks översättningar upp av Ana Brnardić Oproiu. Själv var jag vid sidan av Ana någon sorts moderator och eftersom jag var så koncentrerad på denna min uppgift glömde jag kameran, så det blir inga bilder från evenemanget. Publiken bestod av medlemmar ur det kroatiska författarförbundet och ”en intresserad allmänhet”.

häftet, vars röda ram jag skurit ur bilden, innehåller 18 dikter i original och i kroatisk översättning

Jag läser ”Vinden” för att jag gillar de där gröna stickade kortbyxorna och säkerhetsnålen i håret:

Vinden

Det knackade hårt på dörren.
Det var Vinden med en korg på armen,
barbent med gröna stickade kortbyxor,
en vit skjorta och säkerhetsnål i håret.
Han klev in med sina leriga kängor
som om han aldrig gjort annat, plockade
för sig av vad som helst tills korgen var full
och gick sedan utan att lämna spår, ner till
Saltsjöns hamninlopp. Där kastade han i
alltihop och satte sig ner och grät vid kajkanten.

Och så här ser översättningen ut:

Vjetar

Snažno kucanje na vratima.
Bio je to Vjetar s košarom u ruci
u zelenim vezenim kratkim hlačama,
bijeloj košulji i zihericom u kosi.
Ušao je unutra u svojim blatnim cipelama
kao da je to najnormalnija stvar na svijetu, pokupio
sve na što je naišao dok nije napunio košaru
a onda se spustio, ne ostavljajući tragove, dolje
do ulaza u luku Saltsjön. Tamo je sve bacio
u vodu, sjeo na rub mola i zaplakao.

Och så vill jag läsa en liten kort:

Ett äpple

Det fanns ett äpple.
Så plötsligt låg det i magen på henne.
Och sedan.

Han?
Jag vet inte.
Jag närmar mig ormen.

°°

Jabuka

Postojala je jabuka.
A onda je odjednom bila u njenom trbuhu.
A zatim.

On?
Ne znam.
Približavam se zmiji.

Jag har börjat läsa en antologi med noveller från Schweiz, noveller från alla de fyra schweiziska språkområdena.

Nyss avslutade jag Eleonore Freys märkligt svävande text ”Inte ett sant ord” i Ulla Ekblad-Forsgrens översättning (det kan inte ha varit lätt att översätta alla de här glidande ordlekarna som Mond-Mohn [måne-vallmo] och ”liknande”). Så här börjar den: ”Jag säger, skogarna är blå, och man säger, gröna.” Och det är ännu helt gripbart förstås. Men det blir svårare att hålla fast stoffet i handen än så (om man nu vill det), fast ändå ofta mycket konkret och närmast vardagligt:

När Undine en gång gick iland därför att hon förälskade sig i en människa var hon så ledsen att hon alltid var gråtfärdig. Jag är van är att se världen genom vatten, sade hon när någon försökte trösta henne och hon fortsatte att lämna spår efter sig på de dammiga gatorna. Strömkarlar och sjöjungfrur känns igen på den blöta fållen på deras kåpor.

Jag går nu självsvåldigt vidare i texten och visar upp precis vad jag vill utan att fylla ut mellanrummen mer än lite nyckfullt:

Tittar man genom ett fönster ut på gatan när det ösregnar ser man hur ljusen rinner över rutan i rött eller vitt, faller ned i spegeln, bryts i den svarta blötan och slutligen faller isär likt ett dragspel som glider ur handen på en. Staden står på huvud och fötter på en och samma gång. Inte bara längs floden. Även på Domplatz, och inte en människa kastar en skugga i regnets glans.

Hon funderar över tidens gång på ett kanske ändå annorlunda sätt (alla sådana sätt är tydligen inte avverkade):

Allt det där står bara still ett ögonblick framför Aldrig och Alltid, gränsbergen för vår värld. Hur länge detta pågår innebär en skillnad endast för oss. Det som förflyter långsammare än vi själva kallar vi beständigt. Det som förgår snabbare är rök och blå dunst, och vi litar inte på det eller vi älskar det som blommorna och sörjer det.

Då och då återvänder hon till papegojorna som lever bland de sista ruinresterna i en av människor för länge sedan övergiven stad:

Kanske kunde papegojorna hjälpa till här, dem som de berättas om i historien om den begravda staden och om vilka man inte visste huruvida deras gälla skrik var språket på den tiden då staden fortfarande stod kvar.

Någonstans mot slutet av den lilla berättelsen kommer den här raden: ”Vad gör det för skillnad om man har mark under fötterna eller inte så länge man simmar.”

bokens utsida är som så ofta annars deformerad av mig – tro inte bilden!

Det är förlaget Tranan som har givit ut Schweiz berättar: Sensommarmöten.

Idag kommer vi att få veta vem som ska få årets Nobelpris i litteratur. Jag fortsätter på min inslagna väg och föreslår ännu en gång Adam Zagajewski, inte för att det är dags för en lyriker i år – det är det också – utan för att det är dags för just Zagajewski.

Jag väljer – jag hade kunnat välja nästan alla – den här dikten ur samlingen Törst i Anders Bodegårds översättning:

Försök att besjunga en lemlästad värld

Försök att besjunga en lemlästad värld.
Minns de långa junidagarna
och smultronen, rosévinsdropparna.
Minns nässlorna som metodiskt växte över
de fördrivnas kvarlämnade gårdar.
Du måste besjunga den lemlästade världen.
Du betraktade de flotta yachterna, fartygen;
ett av dem hade en långresa framför sig,
för de andra stundade ett salt ingenting.
Du såg flyktingarna som gick mot ingenstans,
du hörde bödlarnas upprymda visa.
Du borde besjunga en lemlästad värld.
Minns stunderna då vi var tillsammans
i ett vitt rum och gardinen fladdrade.
Tänk tillbaka på konserten när musiken brakade loss.
På hösten plockade du ekollon i parken
och löven virvlade över markens ärr.
Besjung den lemlästade världen
och den gråa fjädern som trasten har tappat
och det milda ljuset som irrar, försvinner
och kommer igen.

°°

För den som vill finns det många dikter av Zagajewski under pausträdet – skriv ”Zagajewski” i sökrutan, så får ni se.

För drygt fyra år sedan läste jag Artur Klinaus hisnande (”atemberaubendes” skulle jag vilja säga) bok om Minsk. Jag hade köpt den i dess tyska översättning Minsk – Sonnenstadt der Träume under bokmässan i Leipzig i mars 2007, detta var den enda version som fanns i bokform på den tiden. Originalet fanns inte som bok.

Nu har det hänt stora saker här i Sverige och Klinaus bok har kommit ut i svensk språkdräkt på förlaget Ersatz med titeln Minsk – Drömmarnas solstad. Det är Lars Erik Blomqvist som gjort översättningen från ryskan och boken innehåller en rad fantastiska fotografier av författaren själv. Det rör sig om en mycket mera storslagen och påkostad utgåva än den tyska, som ändå var en dröm.

I Salongen våren 2007 skrev jag en text om den som började så här:

Första gången jag mötte Minsk i litteraturen var i Wolfgang Büschers ”Berlin – Moskau Eine Reise zu Fuß”. Det är vandrarens eller den förbipasserandes Minsk man ser en skymt av här och ändå har bilden något gemensamt med den som Artur Klinau ger oss inifrån stadens djup, från stadens långa brutala historia, från Klinaus uppväxt i staden. Büscher skildrar den en gång så här: "Det var en skönhet och en ordning, som om den vore skapad av scenarbetare strax före premiären." Denna beskrivning motsvaras av ett av alla de skikt som Klinau ger oss i sin bok "Minsk – Sonnenstadt der Träume", "Minsk – drömmarnas solstad".

Både titeln, stilen och delar av innehållet anknyter till Tommaso Campanellas (1568-1639) "Solstaden". Stilen har också stråk av legend eller saga i sig. Klinau beskriver Minsk, dess människofrämmande dimensioner, dess stora tomma rum, ljusets obarmhärtighet över dessa ytor, de långa skuggorna (här associerar han bland annat till de Chiricos måleri). Han analyserar också kommunismens huvudlösa mastodontiska grymhet genom Minsks kalla palats och monstruöst överdimensionerade och folktomma avenyer. Men han går också långt tillbaka i Minsks historia. Staden har gång på gång under sin mer än tusenåriga historia skövlats och förötts. Dess herrar har varit slaviska furstar, lituaer, polacker, ryssar, fransmän, tyskar och sovjetryssar. Klinau beskriver Minsk som ett slags gravplats för alla de tidigare uppenbarelserna av staden här, men också som ett tomrum, ett tomrum som blev till den perfekta platsen för uppförande av den kommunistiska utopin, drömstaden.

Och här är hela texten.

Vid samma detta minskrusets tid skrev jag också två pausträdstexter om denna bok. Här är den ena och detta är den andra

Under bokmässan i Göteborg för några dagar sedan lyssnade jag på ett seminarium där Dmitri Plax samtalade med Artur Klinau om denna märkliga bok. Nej, jag kan inte återge samtalet för jag lyssnade bara helt egoistiskt för mitt eget nu. Men så här såg de i alla fall ut under några korta ögonblick av samtalet.